klyftigatankar

Jag ville ha pumpakärnor.
Min bror köpte en pumpa. Vad gör man med en jävla pumpa?
Jag bakade en pumpapaj. Smakar massor av pepparkaka, men inte så mycket pumpa. Hur smakar ens pumpa?

Men fin blev den och gott vare!

Årets långsammaste och tråkigaste kurs har precis påbörjats. Varför sätta den sist, tillsammans med C-uppsatsen? Har dom ens tänkt igenom det upplägget? Det enda man gör är ju att allvarligt fundera på att ge upp trots att det är så nära, så nära! Och jag får ångest så fort jag tänker på mördartentan i april. Men det är långt kvar.

Nu börjar en månad av 25-årsfester. Jag Gillart!

Väl mött

Pappa hade nog lite rätt med det där att min glädjeyra från i tordags inte skulle hålla i sig för evigt. Nu sitter jag här, är tjock i halsen, lite febersvettig och känner mig lätt vimmelkantig och yr. Och lite ledsen över att befinna mig i detta ynkliga tillstånd. Termometern visar 37.6, men det känns som att jag är varmare. Jag uppskattar att jag har kanske 38,1 eller 38,2.
Jag ignorerar att jag antagligen har en livshotande och allmänfarlig sjukdom. Proppar mig full med Ipren oh Strepsil och får i vanlig ordning hetsa för att hinna med tåget.

Väl mött

This is how we skriver tenta!

Har haft en sån fantastisk dag. Sökte massa jobb, ska få komma på en intervju nästa vecka. Alla låter jättepositiva och jättesnälla. Har fått ett jobberbjudande med 22 000 i lön. soft! (måste dock tänka över det här) Har åkt, i runda slängar, 12 km skidor. (kanske lite mer eftersom jag inte kan räka ordentligt) Åkte om precis alla. Speciellt den där klanen av tioåringar som ockuperade hela spåret. Hämtade ut min tenta och det hade gått bra, förutom den delen som Staaaf hade rättat eftersom hon har klagat och kommenterat på precis allt, allt, allt. Även det som man har rätt på. (förstår hon inte att hon trampar sönder det lilla självförtroendet man har?)

 

Ringde min käre far för att dela min fantastiska glädjeyra, samt skryta lite. Han säger: "jaa, ta vara på den här glädjen och dagen nu, för imorgon kanske är en jättedålig dag."

Min far, han kan det där med att peppa halvdeppiga tjejer när de äntligen känner att livet har en mening

 

Väl mött

Känner mig fantastiskt effektiv. Har tvättat och städat och nu sitter jag och söker jobb like nobodys bussiness! Känns bra att jag äntligen har kommit ur den här jobbsökarkoman. Måste ju får ett jöbb!! Blir bara så fruktansvärt nervös över att ingen ska vilja ha mig. Tänk hur många i klassen det är som söker typ exakt samma jobba just i denna sekund. Får ångest och panik och vill i vanlig ordning bara skita i allt och lägga mig i fosterställning och gråta. Vem vill anställa ett sånt nervvrak? Dessutom har jag CV-dyslexi och skriver jättedåligt och jättekonstigt. Blir man någonsin bra på sånt här? Dessutom funderar jag på hur jag ska strukturera upp mitt liv efter examen. Det finns så mycket att fundera på, så många val och möjligheter. Ska jag flytta hem över sommarn och bli rik som ett troll? Skulle jag palla det jobbet? Och viktigast av allt, skulle jag palla att bo hemma i tre månader? Funderar dessutom på hur lätt det är att få jobb på ackis sen till hösten, när jag vill komma tillbaka till uppis... Det är många viktga aspekter man måste ta med i beräkningen. Men att få en ingångslön som är 1600 kr högre kan ju vara värt det. Faktiskt

Nu ska jag snart få åka skidööör! Det gör mig riktigt glad i själen.

Väl mött

ps. jag klarade ångesttentan i kirurgi. Jag är bäst.

Visst. Jag har tjatat i ett halvår om att jag har velat ha hem min bror igen. Att jag gillar att bo med honom osv osv. Men nu inser jag helt plötsligt att min teori om Den Perfekta Sambon har fler och fler brister. Det första är det här med maten. Vad ska vi äta till middag? Inte vet jag, ett ägg och en apelsin? Men ååeeh, jag vill  ju ha jätteriktig mat med massor av kött!!!!!
Jag tänkte åka och handla. Köp minst tre enochenhalvlitersförpackningar mjölk, för det tar slut på typ två dagar! OCH MASSA KÖTTTTT!!!! I somras och höstas gick det åt en liter mjölk i veckan. Max. Såvida det inte börjat växa suspekta luddiga klumpar i den. Och jag åt enbart kött i form av kyckling och min lovely blodpudding. Jag har under den senaste veckan ätit så mycket körv och fläskfilé att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Min mage kvider.
Det här med att knåpa ihop en enkel middag med det man hittar i kylskåpet (keso, sallad, fil, tolv mackor och nyponsoppa. Och popcorn, självklart), det är ett minne blott.
Och man kan inte alltid vara säker på att det finns bananer att ha i sin morgon(ellerkvälls-)fil. Om han ens har köpt rätt fil....
Pallar inte.

Frågan är hur många tekoppar man kan klämma fram från en endaste liten tepåse.. hmm!

Väl mött.

Ps. Jag gillar ändå min bror. Han är en toppensambo! (även om våra matvanor inte är helt kompatibla)

Jag kommer till Uppsala och det snöar. Det har snöat hela dagen och det bara fortsätter. Leendet som sprider sig över ansiktet är efterlängtat. Jag har tagit ett mycket korrekt beslut som tog med mig skidorna hit. Nu gäller det bara att se till att verkligen komma ut till Storvreta. Hur svårt kan det va? Det är ju bara att tjata på varandra, så vi kommer ut, eller hur? Enligt Lotta finns det numer hela 1200 meter skidspår där ute. Och nu när det har snöat en massa kanske, kanske, kanske någon underbar eldsjäl fixar spår någonstans inne i stan. (Fast jag vill ju ha riktiga spår. Inte sånna mesiga Uppsalaspår som det var i rödbö förra året. Lame) Alternativ kanske dom keep up the good work där ute nu nch gör ett spår som kanske är, jag vet inte och jag vill inte vara allt för positiv, men man kanske kan skrapa ihop till en liten mil eller nåt? Kanske? Snälla? Komigenrååå!

Gick på spinning och jobbade bort all krämpor och smärtor, så nu känns allt bra igen. Jag och Lotta hittade en tant i bastun som absolut tyckte att vi skulle göra en klassiker. Det var det bästa hon någonsin gjort. Vem som helst kan klara det. Det var jobbigt, men det är klart ni ska göra det, tjejjör! Hon gav oss alla tänkbara tips. Hurra vad bra, jag längtar redan tills vi ska påbörja uppladdningen inför detta projekt. Tvåtusenfjorton borde passa sig. För då kommer två jävligt taggade tjejjör göra slarvsylta av klassikern. Vi kommer vara bäst. Minst.

Väl mött

ps. Jag vill ha långfärdsskridskor och en cykel. Jäpp.

Jag känner mig alltid konstig på begravningar. Vem gör inte det? Men jag vet liksom inte vad jag ska ha på mig, hur jag ska bete mig, vad ska jag säga, göra, stå upp, sitta, ta i hand eller krama, gråta eller inte gråta? Vem kan hålla sig? Men är det befogat att just jag sitter och lipar obehagligt mycket? Begravningar är alltid så märkliga och allt känns alltid fel. Nu kändes allt extra mycket fel. Det gör väl det när det handlar om unga människor. En person jag inte träffat på många år, som jag knappt har några specifika minnen av, men som jag ändå har vuxit upp med. Allt känns konstigt och märkligt. Och mamma, pappa och bröder får plantera in deras minnen i mina minnen. Men jag vet att de finns där någonstans. Kanske inte isolerade minnen av personen i fråga, utan mer en konstig gröt med massor av olika minnen av hela familjen som flyter ihop till minnen av en person. Men begravningar är alltid fina. Alltid. Fina och stämningsfulla och så fruktansvärt jävla sorgliga. Det är väl det som är meningen, att alla ska få gråta tills man inte längre känner någonting alls. Och jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle kännas om det där var något som drabbade mig och min familj. Vi står längst fram i kyrkan med varsinn blomma i handen och gråter och klämmer extra hårt om varandras händer. En halvtimme senare sitter vi med smörgåstårta i högsta hugg och skrattar åt alla tokiga gamla barndomsminnen vi har av den framlidne. Jag känner mig alltid så konstig på begravningar.

Min dröm slog in.
Har ju saknat mina regelbundna slagsmål med bror. Jag har verkligen det. Och jag har obsessat lite över att han har kommit hem och vi ska börja slåss igen. Det var så länge sen sist. Kommer knappt ihåg hur man gör.
Men idag äntligen!
Vi slogs så det stod härliga till. Fick slåss och sparkas på min bror hur hårt och hur mycket jag ville, utan att någon kom och avbröt. Tyvärr gällde ju detsamma även för honom. hello bruises! Det var både bättre och sämre och jobbigare och lättare än vad jag hade förväntat mig och kom ihåg. Men det var så jävla gött!
Man ba: nu har jag gjort av med typ tvåtusenfemhundratjugoåtta kalorier - hellzyeah!
Sen kommer man hem och äter sin egen kroppsvikt i ostmackor (bland annat). hurraaa....

Downsides:
Borsta tänderna. Jobbigt. Armarna väger tvåhundra kilo samtidigt som dom är slappa som spagetti och det är knappt att jag orkar lyfta dom.
Dricka te. Alltså lyfta koppen och föra den till munnen X antal gånger under hela tedrickarprocessen. Stört omöjligt. Jag ger upp. note to self: köp sugrör.
Tvätta håret. Vill aldrig mer ägna mig åt denna aktivitet. Smärtan from hell. Tydligen inte meningen att man ska orka lyfta armarna ovanför huvudet och liksom ha kvar dom där en stund.. Nä.
Nu ligger jag still. Och det gör ont och värker och mina armar liksom skakar. Fast dom är stilla. Ska va stilla. STILLAA!
Om det känns såhär redan ikväll, hur kommer det då kännas i morgon?
Längtar redan till nästa måndag.

Väl mött

CSN kan ta sig i röven. När kommer mitt CSN? Jag behöver mitt CSN. Typ nu.


Känslan av att krypa ner under täcket, fullt påklädd i en varm pyjamas. Underbart.
Känslan av att inse att den där fantastiska idén med att ha en jättevarm pyjamas under ett jättevarmt täcke var en skitdålig idé. Dör av svett.

Jag lovar dyrt och heligt att jag denna termin ska bli en bättre människa. På många olika sätt. I juni kommer ju mina vuxenpoäng nå någon slags topp. Då måste jag ju bevisa (för mig själv och hela världen) att jag förtjänar dom.

Önskar att jag kunde komma fram till vad jag gör och varför. Och ta reda på vad jag faktiskt vill, egentligen. Palla göra En Olov, som jag brukar kalla det.

Imorgon är det första dagen på sista terminen. Nu börjar helvetet. Nu börjar nedräkningen.

Väl mött

300 spänn. Trehundra svenska kronor. För att byta ut en jävla dragkedja. Hade kunnat göra det själv. Vad kan en en dragkedja på cirka 50 cm kosta? 70? 80? Det hade iochförsig sett fullkomligt förjävligt ut. Och när valet står mellan att laga gammal väska, som jag tycker om massor, för trehundra och köpa en ny ful väska, som jag egentligen inte vill ha, för typ tre-fyrahundra-nånting så vinner faktiskt lagning-av-gammal-väska. Alla dar i veckan.
Sparade iochförsig in exakt trehundra kronor när jag köpte jackan that makes me look preggo. Var ju cool och hade is i magen och väntade en dag extra så att rean kunde bli ännu mer rea-rea och jackan bli ännu billigare.
Så enligt mina uträkningar har jag fått två saker till priset av en.
Fynd-kerstin

Väl mött

Vaknar (så jag har ju tydligen somnat tillslut) och vill skjuta mig lite i huvudet.
Vem kommer på att jag ska gå upp tidigt när jag är ledig. Just det, Lotta. Och Lottas ord är lag, eller hur? Ja, det är det. Verkligen? på riktigt? Ja, det är det. Okej.
Kliver mot min vilja och min instinkt ur sängen. Vågar jag verkligen gå ut ur rummet, redan?
Råkar kasta en blick ut genom fönstret och jag slås av att det är väldigt mörkt jämfört med igår morse vid den här tiden. Gör snabbt uträkningen att det beror på att det är mycket moln och solens strålar kan inte lysa upp himlen och värden och ge mig livsglädje. Sen inser jag även att all min fina vita snö har smält bort och det regnar.
Skjut mig, verkligen SKJUT MIG!

Väl mött

Det spökar i min lägenhet. Jag vet det, det är sant och på riktigt. Andra natten på kort tid har det skett mystiska saker i mitt badrum, exakt runt sådär halv två-tiden-ish på natten. Mystiska ljud, saker som ramlar ner et cetra, et cetra. Jag hör ljudet, rycker till, pulsen går upp i hundraåttio och jag blir skiträdd. Vem gör det här mot mig!? Jag är ju helt jävla ensam i lägenheten. Detta resulterar nu i att jag inte vågar gå ut ur mitt rum. Aldrig någonsinn igen. Som om att jag inte var tillräckligt mörkrädd innan liksom. Förmodligen är det på grund av denna rastlösa själ, som valt att husera i mitt badrum, som jag har varit helt sleepless tre nätter i rad. Hurra!
På torsdag kväll kommer min bror hem och kan leverera föda till dörren jag inte längre vågar öppna. Tills dess får jag överleva på ett halv paket halstabletter och ett gäng tuggummin. Eller visst kan man äta försvarets hudsalva om det krisar?
Alternativt hoppar jag ut genom fönstret. Mitt i natten. Iklädd enbart ett nattlinne, ett mycket tunnt vitt nattlinne av sidentyp. Enbart för att spä på föreställningen om att jag blivit tokig.

Väl mött

Vad är dealen med att man måste ha en PhD i datanörderi för att kunna flytta över filer från datorn till ett USB-mine?
Jag bara undrar.
Och nej, det är inte bara jag som är blond. Lovar.

Väl mött

Någonstans långt bak i mitt söta lilla huvud är det en röst som säger åt mig att jag borde ta tag i det här med att skriva CV och personligt brev. Leta rätt på avdelningar och avdelningschefer och bemanningsassistenter och fullkomligt spotta ur mig fantastiska arbetsansökningar. Detta så jag kan välja och vraka bland alla fantastiska jobberbjudanden som kommer hagla emot mig. Alla kommer självklart erbjuda en fantastisk lön på minst 25 000 riksdaler i månaden, samt väldigt generösa och flexibla arbetstider. (Inte ska väl lilla flickan jobba mer än 75%, hon kommer ju bränna ut sig stackarn! Men heltidslön, det ska hon ha, lilltösa.)
Jag vet att det kommer hända. Det är inget önsketänkande eller så. Inte alls. Dagens sanning.

Och en annan klok röst säger att man borde börja skriva på introt till C-uppsatsen. Men det låter som det tråkigaste man kan hitta på. Så jag struntar helt enkelt i det. Inget konstigt.
Man borde beställa böcker till nästa kurs. Eller åtminstone ta reda på vilka man ska ha. Men jag orkar inte.

Väl mött

...varför skulle annars våren tveka?

Dagens.

Fortsättnning följer.

 

Väl mött

Får ångest bara av att boka tågbiljetter.
Vilken tid vill jag åka? Hinner jag med det tidigare tåget? Eller kommer jag vilja hinna med massa mer innan jag åker? Vilken dag ska jag åka? Kan jag ta ledigt en dag, eller kommer hela min basgrupp bara turn my back och inte låta mig stå med på vårt arbete? Vill jag ens va där en dag längre? Vad ska jag göra med den? Vem ska hämta mig när jag kommer den där konstig tiden? När vill jag åka hem? Vart ska jag åka hem ifrån? Ska jag fundera lite till och vänta till imorrn innan jag bestämmer mig? Ska jag ta det nu? Kommer jag ändra mig?
Så många frågor, så få svar.

Projektplansångesten har lagt sig lite iallafall. Vi har kompletterat och skickat in. Jag hoppas innerligt att hon inte ger oss en massa mer att komplettera innan måndag. Jag vill ju ha helg!

Väl mött

ps. tom hanks strandad på en öde ö. inte världens bästa plot för en film...

ps2. en film med audrey tautou kan aldrig bli fel...

Igår när jag kom hem till lägenheten fick jag panikångest. Det var så tyst och tomt och i kylen fanns ingenting ätbart, whatsoever. Ville bara lägga mig ner på köksgolvet och vagga fram och tillbaka och gråta lite. Kall och trött och hungrig. Orkade inte packa upp mina två mastodontväskor. Orkade inte gå ut igen för att åka till någon slags affär för att handla något ätbart.
Tog tag i mig själv, åkte och handlade, åt ett gäng mackor och packade upp mina saker. Gick upp tidigt imorse och trotsade ösregnet och kylan och åkte till Ekeby. Nöjd, duktig och stolt tjej. Var allmänt nöjd med livet.
Blev hämtad av Jocke och Emelie och skjutsad mot dödsdomen. Efter en timme med L ville jag mest lägga mig på vägen utanför och hoppas på att tre bussar och två lastbilar skulle köra rakt på mig och mosa sönder min kropp till oigenkännlig. Please Please Please, let me get what I want this time!
Den här jävla C-uppsatsen ger mig så mycket ångest att jag vill stänga in mig och gömma mig i mitt skal och aldrig mer komma fram. Det är tur att Emelie är en lugn människa som kan intala mig att vi inte alls kommer att avlida framåt vårkanten.

Sen tillkommer all annan vanlig vardagsångest. Jag kommer behöva något lugnande medel under den kommande terminen. Alternativt hoppa av utbildningen. Alternativt lära mig att andas. Alternativt avreagera mig genom att börja slåss med min bror igen. Satan vad jag ska slåss med min bror!

Men imorrn ska jag tatuera mig lite till. Igen. Som vanligt. Då blir jag glad!

Väl mött

Igår var jag sur, grinig och mådde illa. Pappa höll på och trakasera mig. Han tjatade om att vi skulle gå upp tidigt och åka skidor. Jag har tagit in dina pjäxor, har fixat med dina skidor, så dom är rena och frächa.. Vi går upp tidigt så kan jag bara valla dom så åker vi iväg vid niotiden.
Tittar ut genom fönstret och det regniga, töiga, slaskiga vädret och den gröna gräsmattan får inte direkt mitt skidåkarhjärta att hoppa till av glädje. Det slår knappt alls.
Jag ska inte klaga på min stackars far. Han gjorde allt för att jag skulle få åka ut och åka skidor. Halva familjen hade åkt skidor på nyårsdagen. Jättelångt. Men jag hade varit för upptagen med att ligga halvdöd och bakfull i soffan och vara irriterad på att det inte fanns någon choklad i hela huset. Så jag gick miste om ett skidåkartillfälle. Dumt av mig.
Imorse ringde pappa och väckte mig och tjatade på mig en massa gånger. Ville mest bara hitta på en bortförklaring för att slippa. Gick upp till slut. Fortfarande trött och illamående. Alla står påklädda i pjäxor och pannband och ser hurtigt och argt på mig. Äter en banan och vi åker iväg. Halvsover i bilen. Men pappa överraskar med att åka till mitt absoluta favoritspår. Dock är jag tveksam. Under den halvtimmeslånga bilfärden är det ett ständigt grönt sken från gräset och skogen utanför fönstret. Det kommer inte gå att åka. Samtidigt som jag hoppas att det inte ska finnas åkbara spår börjar jag känna mig lite besviken. För jag vill ju.
Vi kommer fram och det är snö och det finns spår. Spåren är sönderkörda och isiga. Hoppet om en fantastisk skidtur börjar dala. Det börjar snöa. Och blåsa. Pappa har vallat. Analyserat vädret och tänkt till. Det finns massor av glid men inget fäste. I nedförsbacken åker man för fort och i uppförsbacken kommer man ingenstans. Jo, man glider bakåt.

Men det gör inget. För så fort jag kommer ut i spåret är jag världens lyckligaste tjej. Skog och skog och skog och massor av snö och skidspår framför mina fötter. Spelar ingen roll hur uselt vädret är eller hur värdelöst nån har vallat mina skidor.
Åka skidor är tamigfan det bästa som finns.

Väl mött

De senaste fyra dagarna har jag påbörjat och skrivit klart massor av olika blogginlägg. Sen har jag läst igenom dom och blivit lite ledsen eftersom de varit så jävla deppiga och självömkande. så jag var mer eller mindre tvungen att ta bort dom och tänka om lite.
Bör ju ha haft som nyårslöfte att blogga lite mer glatt och hoppfullt.
Hello tvåtusentolv liksom.

Imorgon ska jag åka skidor och sen åka tillbaka hem till Uppsala.
Jag längtar hem till Uppsala. Där finns det massor av gott te, en lägenhet för mig själv och en pincett i badrumsskåpet.

Har fortfarande massor av glitter i hårbottnen, såhär två dygn senare. Hurra!

Väl mött