klyftigatankar

Sådärja! Då har man haft det sista, och extreeeemt givnade, seminariet som den här utbildningen hade att erbjuda. Nu är jag SJUKSKÖTERSKA!!!
Eller när får jag börja räkna mig som sjuksköterska? Är det frånochmed nu, när jag gått min sista skoldag och fått det bekräftat att alla uppgifter är inlämnade och godkända och klara? Eller är det på lördag när jag får min brosch på examensceremonin? Eller är det på måndag kl 13.00 när jag börja som sjuksköterska? Eller är det när den sista kursen, finally, blir inrapporterad till UppDok som avslutad? Eller är det när jag gått klart min intro och börjar arbeta själv utan handledare? Eller är det, om hundra år och dar, när jag ääääntligen får min legitimation (som jag måste köpa???) av den supersnabba och effektiva Socialstyrelsen?

NÄR ÄR JAG SJUKÖTERSKA????!!! Jag bara undrar...
Korrekt svar på den frågan är: NUUUUU!! JAG ÄR SJUKSKÖTERSKAAAAA!!!! (In your fuckin' faeces!)

Detta firar vi med ont i halsen, ont i hövve, en köpp te och dålig eftermiddagstv.
Samt körvfest på ballen med finaste klassen ikväll. Hurra vad vi är bra!!!

Väl mött!!!

ps. fyra dagar och nio minuter tills min framtida karriär tar fart! WEEHOOO!

Har piggat upp mig lite.
Hetsåt choklad i goda vänner sällskap hela kvällen igår. Vägrar tänka på att allt tar slut snart
Har tränat. Weeho!!
Ska sitta på taket och dricka vin och äta middag ikväll. Vägrar tänka på att allt tar slut snart
Har bakat lite tills lördag. Det är så sjukt snart

FÅR ÄVEN PSYKBRYT PÅ MIN DATOR!!!! Måste köpa en ny, å det snaraste! Har tappat ena shift-knappen, och jag blir tokig. Själva knappen försvann för läääänge sen, men nu har även den lilla, lilla gummiplutten, som återstod av den ursprunliga knappen, gett upp och valt att lämna resten av tangentbordet i sticket. Så himla jobbigt när man måste använda shift-knappen på andra sidan. Jag har ju alltid, i hela mitt liv, bara använt den ena shift-knappen. Den till höger, åt det hållet man pekar, så länge man inte pekar åt vänster. Kommer bli typ skev i händerna och armarna och fingrarna om jag ska fortsätta såhär, att använda den jävla vänsterknappen. Har genomlidit detta helvete flera dagar, men snart vet jag inte om jag klarar det längre. Jag har ju inte råd att köpa en ny dator, jag är ju blott en enkel sjuksköterska (är det ens en profession?????)

Väl mött

ps. som sagt. rosé på taket ikväll. värt! (ska ba träna en gång till först. hihihihiiii)
ps2. har suttit i en timme på youtube och förälskat mig ännu djupare i walk off the earth. allt dom gör är hurbrasomhelst. allt dom gör är hurbrasomhelst!

Varför måste mina mardrömmar alltid sluta med att någon i min familj ligger nersövd, intuberad och halvdöd på NIVA?? Det blir ju så himla dålig stämning.....

Väl mött

Har en livskris á la 14-åring. Vem är jag? Vad ska jag göra resten av livet? Vad ska jag blir när jag blir stor? Kommer jag någonsin bli kär på riktigt? Varför gör mitt hår aldrig som jag vill? Varför måste jag alltid vara hemma klockan tolv på lördagar när mina kompisar får vara ute till 02?

Jag vet inte om det är det annalkande sommaren som gör det här med mig eller vad det är? Kanske är en tidig pollenchock bara.... Vaknade i morse och kände mig mer trött/hängig/bakis än igår. Ville inte gå upp och tänkte nästan strunta i att görat. Vem skulle märka om jag inte var med? (livskrisen) Gick upp trots allt, duschade, enbart för att åter inse att avloppet under badkaret åter är igenkorkat av mitt håravfall. Ska det vara såhär en gång i halvåret i resten av mitt liv? Ska gifta mig med en rörmokare!!!!! Åkte till skolan och åkte hem ett kort slag senare. Lite lätt besviken över att dagen inte blivit som jag tänkt. (och då var klockan bara elva) Låg i sängen och fortsatte min livskris. Kollade i taket och övervägde att aldrig lämna sängen. Och då menar jag aldrig. Fick lite smått ångest över saker jag gör som är helt dumma i huvet. Ångest över saker jag funderar på och tänker och tycker. Återigen - dum i huvudet.

 

Lite sura uppstörningar och halsbränna på det.

 

Ångest över den stundande sommaren. Har alltid lite ångest inför sommaren. Hela min vardag och allt som är normalt och förutbestämt bara kastas omkull och allt blir kaos och jag kan inte planera mitt liv. Dessutom har jag alltid så höga förväntnignar på sommaren, att jag ska göra så mycket och ha så jävla roligt. Och sen är det helt plötsligt ett regnigt oktober och det enda man har gjort är att man har jobbat, jobbat, jobbat och bara ätit tre glassar på hela sommaren. Ångesten som kommer när man inser att den här sommaren kommer vara värre än alla föregående. Kommer lägga mig med ångest, vakna med ångest. Kommer inte ha tid att göra något annat än att gå till jobbet, jobba, gå hem från jobbet, sova, ha ångest. Så. Jävla. Roligt.

 

Allt jag vill veta är: Kommer jag överleva?????

 

väl mött

 

ps. på riktigt, varför känns allt så jävla värdelöst??? (inte ens ett asgammalt one three hill får mig på bra humör....)

Ångesten som sprider sig i kroppen när man inser att man hela tiden faller tillbaka i dåliga, dåliga, dåliga vanor och mönster. Äcklas av mig själv och tycker att jag förtjänar en hård jävla spark i magen. Minst. Förstår inte riktigt varför man pysslar med saker när man vet att man kommer hata det efteråt och ångra sig redan innan. Att man dessutom får ångest över en massa andra små skitsaker och petitesser gör inte saken bättre.

Har legat och grillat mig i stadsparken hela dagen. Jag är röd och brun och vit, beroendde på var man tittar. Färgrann och fin. Hopefully så har hela min hudkostym antagit en mer brunaktig nyans till imorgon, lagom till vår extremt feta examensfest!!!! ska ba steka och bränna mig lite till imorgon också.
Har ju dock lidit av en smärre släng av solsting hela kvällen med frossa, svettnignar, ljuskänslighet, törst, huvudvärk och extrem trötthet. Skulle ju kunna va meningit också....

Bestämmer mig för att lägga ner det där med ångesten och bestämmer mig för att njuta av solen och det lediga livet och att jag snart, snart, snart, snart har en sjuksköterskeexamen. Helt. Jävla. Stört.

Dessutom har vi rett ut hela bostadskrisen för det närmaste året. HURRA!

väl mött

ps. 7 dagar 11 timmar 23 minuter.

När det liksom inte riktigt blir som man tänkt sig. Hade tänkt mig att jag skulle ligga på gräsmattan och sola mig brun. Brun och fin och varm och somrig lagom till examen. Det var ju så varmt igår
Ett gigantiskt, om än så tunnt, moln täcker hela himmlen och förstör mina planer. Även min apati, lathet och trötthet sätter käppar i hjulen för mina planer. Och inte har jag morgontränat sådär som jag tänkte och tyckte lät skönt.

Istället sitter jag i soffan, läser en dålig bok och tittar på Kronrinsessan Estelle Siliva Eva Mary Bernadottes dop. Jag. Tittar. På. Ett. Kungligt. Dop. På. Tv. Tur att jag har ett glas oboy. Bäbisen är söt och ful på samma gång. en mosad köttbulle. Ett hoptryckt ansikte. Men det är ett litet människorbarn och dom är ju ändå söta på något sätt. En trött liten tjej.

Måste gå och duscha av mig skammen efter att ha spenderat allt för lång tid i min morgonrock i soffan och följt gästerna som anlänt till Slottskyrkan enkom för detta dop. Kan snart allt om kungligheter.

Tar tag i mig själv och gör resten av dagen till en bra dag. Kanske ska bli full med Gurra och spåna på skojjigheter till på lördag. Kan behövas, Kan bli kul.

väl mött

Känner mig som tretton igen. Har precis druckit oboy för första gången på... I don't know... hur länge som helst!!? Tack Olov, för att du köper hem oväntade livsmedel! Alltså oboy och leverpastejsmacka. Hur gött som helst. Levde typ på det under högstadiet. Det är mitt minne av sjuan. Jag och Louise sitter hemma hos henne eller hemma hos mig och hetsäter leverpastejsmackor och dricker oboy. Så jävla bra. (Bortsett från ett par perioder när vi enbart åt toast. Och självklart oboy)

Hade sista föreläsningen evvaaah idag. (trodde jag skulle va glad och typ fira, istället var det två timmars ilska) Den var värdelös. Kvinnan stod i två timmar och förklarade för 80 nybakade sjuksköterskor att vårat blivande yrke inte är en profession. Att vi aldrig kan kalla oss för kollegor med läkarna. VAD FAN ÄR DET HON SÄGER? Klart att vi är en egen profession (förlåt, jag menar semiprofession???). Vi kommer ha ett yrke som kräver en specifik utbildning som leder till en yrkeslegitimation. Det betyder att ingen som inte har genomgått utbildningen och fått legitimationen kan eller får utföra vårat arbete och de upgifter som är specifika för vår preofession. Nänä, men sjuksköterskan är bara en assistent till läkaren.. Förlåt, jag glömde. För det är inte så att läkare och sjuksköterskor (och alla andra olika professioner/yrkesgrupper på en avdelning) är olika professioner med olika kunskaper och kompetens som kompenserar varandra och arbetar tillsammans i ett team för att gemensamt vårda och bota patienterna. Nänä. Kvinnan förespråkade ett hierarkist förhållningssätt inom vården, något som man äntligen börjar se att det försvinner mer och mer. Men nej, hon slog hål på alla mina drömmar och illusioner om att läkare och sjuksköterskor kan arbeta tillsammans och kalla varandra för kollegor. Jag antar att hon menar att läkaren skall vara någon slags chef över sjuksköterskan och sjuksköterskan bara ska vara en passiv robot som bara gör som läkaren säger....(quoting lena) Om läkarna inte är mina kollegor är inte undersköterskorna, sjukgymnasterna eller någon annan yrkesgrupp på avdelningen heller det. Vad är dom då? En grupp människor som bara råkar arbeta på samma ställe som jag? Med samma patienter som jag? Som har samma mål som jag? Men kollegor? Nej, det är dom inte. idiot
Min vän Johan skällde ut henne under rasten. Bra gjort, Mälis!

Har legat hela dagen i en park. Skrattat, solat, ätit och tittat på lekande små människobarn. The best way to treat your bakfylla. Låg där och tyckte att livet var fint. Tyckte att jag blev brun. weehoo! Kom hem och beskådade min kropp i spegeln. Men flickan som tittade tillbaka var lika blek som innan. Får nog ta och ta tag i det här om man ska lyckas bli någe brun till examen. För det är ju mindre än två veckor kvar!!!

Balen igår var fantastisk. Mest för att människorna är bäst och det fanns en massa alkohol och att vi var så himla fina. Maten var inge god och vi stod i kö på tok för länge och fötterna gjorde ont innan jag ens hade satt mig i taxin till förfördrinken. Dansen på Göteborgs var fatastisk när jag äntligen åter hade kommit in i balmode, efter efter en liten dipp relaterat till vårt extrema köande och tillnyktrande och deppmode. Promenaden hem var sådär. Den var för lång och trött, men fåglarna kvittrade och solen gick upp (någonstans bakom molnen) och jag var för full för att orka bry mig. Och just det, vi åt körv också. Två gånger!!! Lätt kvällens bästa.


Väl mött

Min lärare på gymnasiet lärde mig att rubriken är det viktigaste för att väcka läsarens intresse, och vad gör man inte för att locka till sig lite läsare?? Kommer lätt hamna högst upp när man googlar "naken" och "högklackat". man får ju inte vara dum

Faktum är att jag har högklackat på mig. Kom på att jag kanske borde gå in mina nya skor lite grann innan balen ikväll. Sen kom jag på att det är ju inte så smart att göra det precis innan. Kommer ju bara resultera i att jag vill byta till mina converse cirka fyra timmar tidigare... kan ju inte va ms brainiac jämt!

Träffade Jessica på gymmet idag. Vi pratade och hade det trevligt. Stod bredvid varandra och pumpade våra biceps. Hon berömde mina Good Mornings och jag avundades hennes frivändningar. Jag gjorde mina väderkvarnar och tyckte det gick jävligt bra, snabbt och enkelt. Då ser jag hur någon liksom kryper fram emot mig på golvet. Jessica sätter sig på huk bredvid mig och ler lite finurligt. "Den där är på tok för enkel för dig, jag ska visa dig en mycket bättre variant". Och så visar hon en som är så jävla mycket tyngre och jobbigare. Och eftersom hon står där och tittar så måste jag ju göra dom istället, istället för mina lätta väderkvarnar. Alltså Jessica, hon är 47 år ung. Och redan när jag är 43 vill jag fan se ut precis som hon gör. Världens jävla kropp! Stark och lång och ståtlig och så jävla snygga muskler. Vore jag 20 år äldre och lesbisk...

Nu ska jag och mina en miljard hårnålar ställa oss framför spegeln och försöka få till den där superfina 50-talsfrillan. whish me luck...

Väl mött

ps. så jävla vårbalstaggad!!!!

Bra dagar, är sådana dagar, när man får äta frukost två gånger och man kan klämma i sig hur många leverpastejsknäckemackor som helst.

Och när man får vårbalstagga med jordgubbar och champagne-te.

Väl mött

Och den tomma, besvikna och övergivna känslan som uppstår när frukosten är uppäten och avslutad.....

Väl mött

Okej.
Efter balen ger jag upp. Jag lägger ner. Hittar på nåt annat. Jag sätter ner foten. Bara bestämmer mig. Jag byter lag. Byter sida. Då får det vara nog.
Mark my words...

Det är bara det att det är som att ha en enorm godispåse. En såndär som man egentligen inte vill ha eller är sugen på. Men man går där varje dag och petar runt lite, blir besviken på det trista innehållet. Men ändå så tar man en. Och en till. Trots att det är det där trista och nästan äckliga godiset som blir kvar till sist. Man gör det bara för att man kan och man har lite tråkigt. Så jävla värdelöst och meningslöst och man ångrar sig alltid efteråt.
Det är så det känns.

Väl mött

ps. Det är inte så deppigt som det låter. Lovar
ps2. Johannas bagels, to DIE for!

Jag blir arg. Arg och lite ledsen. Mest arg. Och lite besviken.
Skulle köra mitt tretimmars mastodontträningspass. Som jag alltid gör på onsdagar, så jag kan imopnera lite på Mats, så han ser att jag är duktig och kommer klara mig bra i höst. Så jag får möta glada Lotta och imponera lite på henne också.
Satte mig längst fram, taggad som satan, så att Mats ska se att jag pallar uppmärksamheten. Jag hoppas alltid innerligt att han inte ska se när jag fuskar. Men han tittar på mig och säger "nu lägger vi på lite mer" Ser han att jag fuskar? Smiter lite i förväg och skäms lite. Gymmar lite, bygger muskler, och det känns så jävla bra. (sjukt stark tjej, true story) Äter en banan och taggar inför flexen. Den bästa avslutningen på onsdagskvällen. Men det är inställt!!! Mitt humör sjunker och jag blir arg och besviken. Sen kommer jag ihåg att hon sa att det antagligen skulle va inställt den här veckan. Nu har jag ju inte stretchat och kommer förmodligen ha ont i varenda muskel och kommer inte orka röra mig imorgon. Skitbra. Blir så himla irriterad. Måste avreagera mig med nåt.......

Går hem till Johanna och äter bagels istället. Som jag har längtat efter Johannas bagels. ska bli så jävvla gött! (och nu hinner jag ju duscha innan och komma dit helt frechyy)

Väl mött

Imorse när jag, i min extrema trötthet och motvilja, satt och borstade tänderna kom jag på en master plan. Min plan är idiotsäker och vattentät. Den är så bra att tillochmed Charles Ingvar Jönsson skulle vara stolt över mig. Jag måste bara maskera min plan på ett snyggt och smidigt sätt, så att ingen märker vad det är jag egentligen håller på med. Det är där jag behöver en medhjälpare och ett alibi. Det har jag självklart också tänkte på och kom på den perfekta. Frågan är bara om jag ska meddela denna medhjälpare om det egentliga syftet, eller om denne person skall få förbli ovetandes om det egentliga syftet... För jag vet att personen i fråga först kommer att retas med mig, håna mig och jävlas. Sedan finns det en överhängande risk att min medhjälpare avslöjar mig och förstör min master plan. Antingen avsiktligt, eller av misstag. Hur som så är det ett litet wild card. Men om jag inte förklarar det egentliga syftet finns det en risk att förvirring uppstår och att min tilltänkta medhjälpare inte förstår vikten av hela operationen och dennes medverkan. Men hela idén känns lite märklig, konstig och creepy. Kanske ska lägga ner. Kom dessutom precis på att min tilltänkta medhjälpare ändå troligtvis är out of town när planen skall sättas i verket. Dessutom kommer nog min lillasyster bli sur och irriterad.

Men en tjej kan väl få drömma om den perfekta planen. Den perfektia raiden...

Väl mött

ps. erika, det handlar fortfarande om ungefär samma sak. Men jag är tveksam till att du hänger med... Vill träffa dig snart. Var är du? Vem är du? Finns du på riktigt?

Vid sjutiden låg jag i soffan. Halvt apatisk. Hade precis slötittat på Lyxfällan. Kan inte sluta tänka att folk mår inte bra! Dom är idioter och borde omyndigförklaras. Borde inte få ha ett eget visakort. Borde sitta inlåsta utan tillgång till ens en guldtia och en godiskiosk! Tittade lite på Sjukhuset, men det var nya avsnitt och dom var i Linköping. Inge kul. Och ångesten infann sig eftersom att jag visste att om en halvtimme skulle jag va tvungen att resa på mig och byta om och gå till friskis. Men jag vill ju inte. Vill bara ligga i soffan och sova. Tur att man har en bror som släpar med en. Tur att man har en bror som slår på en så man tapar andan och samtliga inre organ byter plats. Blåmärken på konstiga ställen, axlar ur led och ett finger i ögat. Revbensfraktur och sprucken mjälte. Man vet aldrig var våra slagsmål kommer sluta. Ibland gör det så ont, fast det är kult på samma gång. Och jag får slå tillbaka hur hårt jag vill. Det är därför jag går dit.

Ville gråta lite innan vi gick därifrån. Jag undrar när jag ska inse att min muskelfästesinflammation (ellervaddetnuär) inte kommer läka av sig själv, inte kommer bli bättre av att jag tokstretchar den konstant, inte mår bra all den hårda träningen jag utsätter min stackars lilla muskel för. Men jag vill inte, för jag vet att om jag ringer till idrottsskadecentrum så kommer dom bara säga åt mig att jag inte får träna. Och eftersom det är en rätt välanvänd muskel så kommer jag typ inte kunna träna nåt. Ingenting alls. Mitt liv kommer gå i spillror och min spinningkarriär kommer gå i kras.

Ingenting som inte en Ipren-kur kan fixa (gick ju så himla otroligt bra sist................)

Väl mött

(Jag tillägnar detta kryptiska inlägg till dig, Erika. Läs med glädje!)

Ända sedan första maj har jag gått runt och varit förvirrad. Förvirrad och liksom lite rädd. Joakims kompis Johan berättade en sak för mig som vände uppochner på hela min värld. Vi satt där i solen på en bänk med en varsin sub och var jävligt nöjda över situationen. Solen, bänken, maten, valborg, folket, allt. Och så kläcker den här Johan ur sig den där menigen som jag liksom inte alls håller med om, men jag säger inget. Jag bara nickar medhållande. För Jocke höll också med, typ, och jag ville inte va den som är den. Ville inte att dom skulle skratta åt mig och tycka att jag va dum i huvet. Kunde dock inte riktigt släppa det han sagt och jag har gått runt och funderat på det sedan dess. Jag blev dessutom jävligt irriterad veckan efter, när jag till min förskräckelse upptäckte att det han sagt faktiskt stämde. Jag blev arg, eftersom det inte är på det viset jag vill ha det, ms Asbergers. Så jag gav upp och lade ner.

Vaknade inatt mitt i natten och började tänka på det där som Johan hade sagt. Och tänkte att han är helt jävla dum i huvet. (Det är inte okej för mig att säga så eftersom jag faktiskt knappt känner denna Johan, har bara träffat honom ett par gånger och då har han varit mycket trevlig. Och full. Men just det där som han sa då på första maj. Jag kan bara inte hålla med...) För jag insåg att jag hade rätt och han hade så jävla fel. Sen blev jag rädd eftersom jag blev rädd att jag skulle ha fel ändå. Att jag liksom bara tror att jag har rätt. Pallar inte ovissheten. Vill bara veta om jag har rätt. För jag vill ha rätt. Denna gång mer än någonsin. ms Asbergers/Sheldon Cooper

Väl mött

ps. Erika. Grabbar på lucia skulle kunna vara en kryptisk ledtråd.

Ni vet när man får den där känslan av att allt är kört. Man har äntligen kommit på vad man vill och så ba inser man att man kom på det typ hundra år försent. Bara för att man är ms Asbergers och har beslutsångest och överanalyserar precis allt. Samt att man hela tiden bara skjuter på det där med att faktiskt ta ett beslut så att det händer något.
Precis så kändes det för nån dag sen. (när jag kom på vad jag faktiskt ville, mest av allt)
Fick tokångest och låg och vred och vände mig i mina ångestplågor. Trodde livet skulle sluta där och då.
Och så försöker man ordna upp det, så att man kan få allt precis så som man vill ha det. (kerstin, fem år, pallar inte att inte ha saker och ting på sitt sätt. (ms Asbergers)) Men man vet liksom att det är ett dött lopp och att det är försent. Och att det bara är ord som sägs för att ha något att säga samt försöka införliva något slags hopp eller något. Men allt liksom känns bara meningslöst och fel, för det kommer iallafall inte bli så som ms Asbergers vill ha det. Sånt är livet när man alltid kommer på saker försent.

Och när allt sedan bara löser sig till det bästa och ms Asbergers faktiskt får som hon vill. Allt känns bra och man tror att det löser sig. Att allt blir bra. Fast egentligen vet man att man kommer ångra sig om en liten stund, för man vet att det egentligen bara är en "tillfällig lösning" på ett icke-existerande problem. Och man är ms Asbergers och kan aldrig bestämma sig. Blir aldrig nöjd. Men just nu känns det bra.

Väl mött

Ps. Var på Gasquen igår. Hade the time of my life. Har därför varit aningens bakfull idag. Beslutade mig därför för att inte träna idag. Därav den lätt negativa tonen i detta inlägg.

Ps2. LA Ink är liksom bra och dåligt på samma gång. Jag vill tatuera mig. Nu.

Ps3. 3 veckor och en dag tills min nya karriär börjar.

Ps4. Chris Carrabba, You sweep me off my feet.

Förlorade min nattjobbaroskuld utan några större motgångar. Somnade inte en enda gång. Blev typ knappt trött. Detta kan ju bero på att vi satt ner i sammanlagt tio minuter under hela natten. Den ena patienten efter den andra byttes ut, samt åkte akut på operation osv osv osv. En bra natt ändå. Och jag upptäckte hur jag liksom blev lite chockad över hur det helt plötsligt var ljust ute. Och det luktade sommarregn. Det kändes som sommar. Det gjorde mig glad.

Nöjd över nattens prestationer bytte jag om och åkte hem. Jag som trodde att jag inte var trött... Nu har jag insett att man faktiskt kan somna while biking.... Eller nästan iallafall. Tog mig upp för trapporna och stupade nästan i samma sekund som jag klev innanför tröskeln.

Vaknade efter 5 timmars sömn, gjorde i ordning semlor. Sen kom Johanna The Globetrotter med jordgubbar och så fick jag världens bästa frukost.

Nu är jag åter trött, men jäkligt sugen på det där med att jobba natt. Kan tänka mig att bli en nattsyster, jag. Man får typ massa dagtid över som man kan spendera med att umgås, träna och baka. Hur. Bra. Som. Helst.

Väl mött!

ps. Ulrika ringde och frågade om jag kunde hoppa in och jobba inatt. Och även fast jag hade funderat på det och var lite sugen på det så sa jag nej. Nu ångrar jag mig lite smått.....

Är typ asnervös. Har sovit några timmar, men på tok för lite. Livrädd att jag ska somna på mitt arbetspass inatt. Meeen det är väl en god idé att träna på det där med att jobba natt innan man göre på riktigt och måste ta massa ansvar så att säga.. Längtar redan till imorgonbitti runt 07.30 när jag får sova igen. och som jag ska sova....

Nattpass, here I come!

Väl mött!

ps. Fick min lillasysters balklänning här om dagen, provade den idag.... och den var för jävla fin alltså, satt som en smäck! Snyggare balbrud får man ju leta efter :)))

Sånt man blir lite lycklig av

Väl mött

Det har regnat hela dagen. Och jag blir deppig. Sen kom jag på att jag inte tränade igår, och insåg att det var därför jag var hispig, rastlös och nedstämt. Inget som inte ett hetspass kan fixa på ett kick! Och min lilla Mats är så söt och snäll och vill mig så väl, samtidigt som han hetsar mig att komma med frågor om allt mellan himmel och jord och lyssna på musik och träna och göra ett pass. Fattar inte han att jag precis har skrivit uppsats etc och är fullt upptagen med att ta examen och börja jobba som sjuksköterska?!?!?! Dessutom fick jag ett hetsigt mail av Snygg-Björn om att boka tid för diplomering. Vågar typ knappt läsa det. Det är ju långt kvar? Pallar inte att man åter igen skall sättas på prov. Trodde det var slut med sånt..
Men jag längtar! Det ska bli så jävla roligt och Mats är nog en väldigt, väldigt bra fadder.

Kollade en sväng på Sjukhuset under min slapparregndag (känner mig som en arbetslös, fyfan vad tråkigt och värdelöst att vara arbetslös, skulle nog dö av tristress och rastlöshet). Kom på mig själv med att nästan börja gråta. Det där är snart jag. Snart är det jag som står där och ger sprutor, tar prover, skickar iväg patienter på operation, ger blod, lägger om sår, tar bort stygn och gullipluttar med mina fina patienter. DET ÄR SNART JAAAAAG! Har sagt det förr och jag säger det igen. Det är helt jävla sjukt och fantastiskt och underbart. Jag kommer ha Världens Bästa Jobb. Om mindre än fyra veckor. Helt. Stört. (träffade nyss min blivande chef på Friskis och jag gillar henne skarpt. vill börja jobba nuuuu. Men nästa vecka ska jag och Maja gå dit och få våra skåp och våra sjuksköterskepasserkort!)

Har fått min bakmaskin och min (min systrers) balklänning idag. Nu är det bara att hoppas på att jag kan få på mig klänningen. Annars blir det bara vatten och laxermedel ända fram till balen. Plus hetsträning tre gånger om dagen. True story

Väl mött

Får lite lätt ångest över att alla mina vänner och alla som jag känner är i flyttartagen. De rensar ut och slänger och säljer en massa skit som man inte behöver. Jag vill också rensa ut och slänga en massa jävla irriterande saker som bara ligger på hög. Alternativt i kartonger under min säng och i mitt förråd. Jag vill inte ha alla skitsaker. Varför har jag så mycket skitsaker?!

Tänkte att jag skulle sälja lite av min gamla kurslitteratur, eftersom jag inte behöver den längre eftersom JAG HAR PLUGGAT FÄRDIGT!!!!! Men nu när jag sitter och bläddrar igenom och tar bort lappar och kollar så att det inte är understruket i hela boken så blir jag liksom lite sentimental. Jag vill inte sälja mina böcker!! Tänk om jag, mot förmodan, skulle behöva läsa i Grundläggande Omvårdnad del 4 för att jag liksom bara måste ha reda på om någon spexig omvårdnadsteori stödjer mitt sätt att bemöta mina patienter.... Vad gör jag då när jag har sålt alla mina böcker?!?!?! Det vore ju jävligt trist och tråkigt.. Och om jag säljer Sjuksköterskans journalföring, vad ska jag då ha som kvällslektyr? Och hur ska jag klara min vardag om jag säljer prykiatriboken? Så många frågor, så många problem.... Och hur mycket ska man kräva av de små sjuksköterskestudenterna för mina skatter till kurslitteratur?

Har både igår och idag agerat telefonrådgivade joursjuksköterska. Jag gillart. Fast det är tråkigt när ens kompisar mår kasst. Men så himla värt att man typ vet vad man pratar om när man säger åt dom vad dom ska göra :)))) Kommer bli en amazing sjuksköterska. (Jättesnart)

Väl mött.

ps. Sjuksköterskestudenternas examensceremonin i universitetsaulan har precis avslutats om 3 veckor och 3 dagar. Då är jag sjuksköterska

Spenderade eftermiddagen med att slökolla på TV. Perfekt sysselsättning. Göre på tok för sällan. Blev först lite känslosam och snyftig när Dr. Cox för en gångs skull var snäll mot JD. Blev sedan besviken över att de visade för lite blod och snuskiga sår på Grey's Anatomy när det va en saftig olycka. Började även fundera på hur det var man skulle prioritera vid triage. Är det något jag borde komma ihåg och kunna..? näääe
Blev sen jävligt irriterad, arg och frustrerad över White Trash-människorna i Lyxfällan som inte kan klara sin ekonomi trots att man drar in 25 000 efter skatt, och dessutom låter mamma sköta ens ekonomi och räkningar. IDIOTER!!!!

Gick på box med bror och fick ge utlopp för dessa frustrationer. Och även den frustration jag känner inför min inställda flytt. Saknade dock min favoritbritt med unibrown, men som tur var fanns det en hel del andra orginal, som vanligt. Standard på boxen, och jag och bror fnissar åt dem som sticker ut. Det är okej. Sen slogs vi. Nu orkar jag inte gå i trappor eller lyfta mina armar.

Väl mött

ps. om exakt 4 veckor har jag precis arbetat mitt första pass som SJUKSKÖTERSKA!!!!!!!! (Det är helt jävla galet)

Cyklar snabbare än vinden! Eller cyklar i motvind. Ungefär samma sak. Vattholma är en fin by att cykla runt, om man känner för att ta en cykeltur på 4 mil. hurra vad det går bra på min nya hoj! Måste ba köpa en cykeldator så jag ka se hur extremt snabbt jag cyklar :)))) inte ett dugg nördig

Har äntligen, efter många om och men, lyckats få tag på biljetter till vårbalen. Hurra för oss! Längtar till min klänning kommer och jag hoppas verkligen, verkligen, verkligen att jag kan ha den, att jag inte är för tjock och att den inte är för kort.

Har av någon outgrundlig anledning satt upp mig på att jobba torsdag natt. Har aldrig jobbat natt. Hur ska jag orka jobba natt? Det betyder ju att jag måste vara vaken hela natten. Jag vet inte om jag kan det. Men jag antar att det är bra att öva på saken innan man måste jobba natt på riktigt, och ha eget ansvar, på riktigt.

Väl mött

Älskar fredagsmysstämningen när man kommer hem från spinningen, är ashungrig och ba hetsäter blodpuddig och ägg ensam i ett svettigt studentlägenhetskök och lyssnar på hetsmusik på musikguiden i P3. Medan ens sambo ligger däckad på sitt rum och vägrar komma ut....
Och när fredagsmysmaten är slut (på 2 minuter och 46 sekunder) önskar man att man hade mer. MER BLÖPPA!

Väl mött.

ps. avslutar middagen med en mysig kopp te och en kört sväng uppsatsopponering. Sen ska jag sluta va enstöring. Lovar. :)))))

Funderar allvarligt på att ge upp det här med att "arbeta" i resten av mitt liv.
Ska nog bestämt börja träna på heltid istället. Jajjemän.

Fy fan va gött det hade vart!

Väl mött

ps. Fortfarande ledsen över att ha mist min drömsambo. Men jag plockar upp spillrorna av mitt krossade hjärta och letar vänligt men bestämt efter något annat tak att gömma mig under.

Var lite trött och arg och ledsen i morse, men det botades lätt som en plätt. Gick ba in på första bästa cykelaffär och införskaffa mig en rejsercykel med alla adekvata tillbehör.

MITT BÄSTA KÖP EVVVÖÖÖÖR!

En 50 minuters löptur är precis vad som behövs såhär på morgonkvisetn när man måste göra sig av med lite ilska, frustration och besvikelse.
Det är så jävla typiskt. Bara för att precis allt går så jävla bra. Allt känns (kändes) hur bra som helst, med skola, jobb, lägenhet och träning och allt, allt, allt.
Så kommer bajsmackan. Fattade liksom inte riktigt först. Men nu, efter en natts sömn har det verkligen sjunkit in. Vad fan ska jag göra?!?!?!

Drömmen och det fantastiska scenariot med att jag skulle få bo i världens mysigaste lägenhet med världens mysigaste människa. Klart som fan att det inte ska få bli verklighet. Så nära men ändå så långt borta... Nu vet jag inte alls hur det blir. Hade ju mitt på det torra. Behövde ju inte oroa mig för det där med lägenhet. Vilka jävla petitesser!

Nu kommer inte min dröm att gå i uppfyllelse. Ska smälta den här enorma bajsmackan och besvikelsen. Kanske gå och tröstköpa mig en cykel.

Väl mött

ps. JAG VILLE JU FLYTTA IN TILL MAJA!!!!!! Jag tänker va sur och grinig och ledsen typ aslänge!!!