klyftigatankar

Jag gillar mitt jobb. Man får träffa folk, man får vara glad, ge folk glass och då blir dom jätteglada. Speciellt alla barn som tycker att det är superkul att göra glassen själv! (Ok, egentligen är det jag som tycker att det är superkul att man får göra glassen själv.. Och jag blir jätteglassugen hela daaaaagen!)
Och man hinner bli fantastiskt trött på sin egen röst. Helt otroligt.

Bäst av allt är att jag inte riktigt kan hålla mig för skratt ibland.
Igår var både Njur-Lina och Johan-Med-Sinnena (jag tror han hette johan..) på besök (Inte tillsammans, nej, utan var och en för sig) och köpte korv med bröd och glass. mumsfillimumba!
Och då kan jag liksom inte riktigt hålla mig för skratt. Jag försöker fnissa lite diskret, men det går inte så bra.
Idag var killen som föreläste om vävnader där och köpte glass. Då fnissade jag ju självklart till igen.
Fast det bästa var den dagen då CNS-Sebastian var där. Han ville äta lite schwannceller och fatty acids. (jaglovarpåhederochsamvete) Lite tyst och mumlande talade han om att det var det han ville ha.

Vissa människor irriterar mig. AAAAAHHH!! Fast jag kan ju å andra sidan inte låta bliii...

Väl mött