klyftigatankar

Ibland blir jag liksom lite paranoid. Jag känner mig precis som en viss Jim Carry i The Truman Show. Nästan. Det är ju självklart att alla går runt och skrattar åt mig bakom ryggen på mig, skrattar åt att jag är så korkad och går på allt, skrattar åt en stackars lättlurad liten tjej.
För det är ju klart som korvspa att det är så.
Vad skulle folk annars ägna hela dagen åt?

Väl mött