klyftigatankar

Jag är mycket nöjd över dagens insats.
När jag kom hem från skolan vid halv fyra, lagomt irriterad på hela jävla korint-systemet som har jävlats med mig hela jävla skitdagen, var jag inte ett dugg sugen på att bege mig ut och springa. Jag ville mest lägga mig och sova, vilket jag iochförsig också gjorde en stund.
Klockan sex åkte vi ner till starten och jag var fortfarande måttligt sugen på att springa tillsammans med tusentals andra svettiga människor. Det är trångt och svettigt och dom är ivägen. Vad mer behöver jag tillägga?
Sedan taggar jag av någon märklig anledning till, starten går, tävlingsmänniskan Kerstin kikar fram och hon kutar i mål på den fantastiska tiden 23.45. Jag har nog aldrig varit så stolt över mig själv på vääldigt länge.
Och picknicken efteråt var ju fantastisk. Mm. smörgåsar, smarrigt pålägg, yoghurt och uinderbar choklad! nöjd och glad tjej!

Jag gillar det här med att ha perspektiv på saker. Hubbleteleskopet har spanat in en stjärna som är på gång att smaska i sig en liten, liten planet som råkat komma för nära inpå.
Astronomerna menar att den lilla planeten bara har tio miljoner år kvar att leva innan han blir uppäten av stora stygga solen.
Bara tio miljoner år?
Jämför det med mina maximalt sjuttio år till som jag ska leva och existera. hur bara blir det då egentligen, om man jämför med stackars planeten?

Väl mött