klyftigatankar

För att åka hem till mig från ackis är det näst intill oundvikligt att åka genom stan. Det är klart man kan komma hem till mig utan att passera stan, men det känns liksom som en omväg. Fast ikväll kanske det hade kunnat vara värt den där omvägen. Redan precis nedanför sjukhuset ser jag tre raggarbilar. Jag hatar raggarbilar. Vid islandsbron ser jag fler raggarbilar och raggarmänniskor. Vid Västgötaspången är cruisingkön, cruisingmullret, crusinglukten och cruisingmänniskorna ett faktum.
Jag mår illa, vill spy lite i munnen. Får rysningar längs ryggraden och gåshud på armarna. Jag gillar verkligen inte raggare och deras bilar och deras kläder och deras sätt. Väldigt mycket fördomar på en och samma gång, men jag tål det inte. Klarar inte av att se dom. Kommer alltid vara så. När det är crusing i stan måste vi vanliga människor liksom hålla oss undan. Man kan inte röra sig ute.
För då mår man lite illa i själen.
Jag höjer volymen på musiken och cyklar det fortaste jag kan hem. Skrubbar mig ren i duschen.

Fyra pass kvar.

Väl mött