klyftigatankar

Alltså, jag är ju världens tröttaste tjej. Tar alltid en eftermiddagslur när jag kommer hem från jobbet. (By the way så är mina nya soffkuddar officiellt mina nu. Dreglade en aning på dom när jag tog dagens powernap. There's no turing back.) Och alltid måste jag ställa en väckarklocka. Och alltid snoozar jag jättelänge och alltid måste jag tvinga mig upp ur soffan för att inte sova bort hela eftermiddagen och kvällen. Och varje gång förbannar jag mig själv för att jag har bokat in ett jävla spinningpass. Bokat är bokat, och då måste man gå! (annars får man en varning och sen spärras kortet. Talar av erfarenhet.)
Jag var fortfarande astrött när jag kom till spinningen. Hatar spinning! Det är så jävla jobbigt. Och jag är alltid skittrött innan. Jag är skit trött där och jag är skittrött efteråt. Ändå fortsätter jag att plåga mig, två, tre, fyra gånger i veckan. Jag är knäpp.
Precis innan passet skulle börja och jag satt där på cykeln, dömd att sitta fastspänd i 55 minuter framöver, tänkte jag att jag faktiskt inte behövde ta i så mycket. Kan ju chilla lite. Bara cykla litegrann liksom. Behöver inte ta i från tårna och ha på tyngsta växeln, behöver inte gasa på så förbenat hela tiden. Bara glida igenom passet. Och det tänker jag jämt, varje gång. Och varje gång händer samma sak. Det går 20 sekunder av passet, sen kan jag liksom inte hålla mig. Och efteråt dör jag för jag kan inte andas och mitt blodtryck är typ 220/450. Typiskt hälsosam tjej.

Idag inleder jag officiellt hösten! Dammar av höstskorna, tar på mig en stor och mysig sjal och är beredd med vantarna. Lycka!

Kompenserar överdriven träning med ett glas vin i goda vänners sällskap.

Väl mött!