CYRK
Rövarnas dag.
Börjar med att jag blir väckt av att telefonen ringer. Allvarligt! Vem ringer typ före 05.20 på en söndag?? Inser rätt snabbt att klockan är 06.57 och det är min chef som ringer för att väcka mig, eftersom jag försovit mig och skulle ha varit på jobbet för minst 12 minuter sen.
Vaknar med ett ryck och bara klär på mig och åker iväg. Hela dagen blir liksom helt sne. Hatar att försova mig. Känns så jävla oansvarigt och slarvigt och klantigt och som att man är världens slöaste människa och fjorton år. Dessutom fick nattpersonalen stanna typ 40 minuter längre. Mitt fel (fast inte bara, jag lovar). Jag fick skämmas och ha dåligt samvete hela dagen.
Sen börjar kaoset. Och jag känner mig bara ivägen och vet inte vad jag ska göra. Så jävla tafatt brud!
Sen kommer äntligen kvällspersonalen och jag kan släppa allt. Eftersom jag är ledig imorrn känns det som fredag. Vill bara hem, hem, hem och slänga mig på soffan och sova en ltien stund. Stämplar ut och möter en helt jävla förstörd anhörig. Klart hon ska bryta ihop precis nu, när det bara är jag där, och jag vill bara hem. Eftersom det va min patient kände jag att jag inte bara kunde gå förbi, omtänksam som jag är. Och jag som verkligen hatar att prata med ledsna anhöriga. Vadfan har jag att säga som kan få dom att känna sig lite, bara lite, lite bättre? Ingenting. Så jag bara stod där och kände mig fånig. Tvingade iväg flickstackarn att äta nåt, dricka kaffe och ta en nypa frisk luft. Känns så otroligt jävla fjantigt. Jag har dock aldrig varit så tacksam över en föreläsning i hela mitt liv. Jag kör den som ett mantra om och om igen. "Ibland behöver man inte säga nånting. Ibland är det bästa att bara vara tyst, lyssna och finnas där" Hur fan skulle jag klara, säg 30 år som sjuksköterska om jag inte hade fått höra dessa underbara ord?
Sen ösregnar det när jag cyklar hem och jag jag blir väckt av telefonen under min middagslur och sen inser jag att jag faktiskt måste gå och träna eftersom jag har varit duktig och inte avbokat träningspasset (som jag brukar göra...). Det ösregnar på vägen dit och det jag har på för mycket vikter på min skivstång. Eftersom det är typ tredje gången i mitt liv jag går på skivstång och inte har en aning om hur jobbigt det är eller hur stark (läs: svag) jag är. Mina armar går av. Sen är spinnigdelen av passet asjobbig och jag funderar på att ta livet av mig direkt på cykeln. Mina ben är spagetti och jag undrar om jag verkligen kommer överleva promenaden hem.
Kommer hem, gör en kopp te och ska precis sätta mig i soffan när jag spiller ut hela jävla koppen och måste börja om från början. Jag började nästan gråta eftersom jag trodde att det inte fanns någon mjölk kvar. Men det fanns preciiiis så det räckte till min efterlängtade tekopp.
Nu ska jag fan sova tills jag vaknar av mig själv imorgon.
Väl mött
Börjar med att jag blir väckt av att telefonen ringer. Allvarligt! Vem ringer typ före 05.20 på en söndag?? Inser rätt snabbt att klockan är 06.57 och det är min chef som ringer för att väcka mig, eftersom jag försovit mig och skulle ha varit på jobbet för minst 12 minuter sen.
Vaknar med ett ryck och bara klär på mig och åker iväg. Hela dagen blir liksom helt sne. Hatar att försova mig. Känns så jävla oansvarigt och slarvigt och klantigt och som att man är världens slöaste människa och fjorton år. Dessutom fick nattpersonalen stanna typ 40 minuter längre. Mitt fel (fast inte bara, jag lovar). Jag fick skämmas och ha dåligt samvete hela dagen.
Sen börjar kaoset. Och jag känner mig bara ivägen och vet inte vad jag ska göra. Så jävla tafatt brud!
Sen kommer äntligen kvällspersonalen och jag kan släppa allt. Eftersom jag är ledig imorrn känns det som fredag. Vill bara hem, hem, hem och slänga mig på soffan och sova en ltien stund. Stämplar ut och möter en helt jävla förstörd anhörig. Klart hon ska bryta ihop precis nu, när det bara är jag där, och jag vill bara hem. Eftersom det va min patient kände jag att jag inte bara kunde gå förbi, omtänksam som jag är. Och jag som verkligen hatar att prata med ledsna anhöriga. Vadfan har jag att säga som kan få dom att känna sig lite, bara lite, lite bättre? Ingenting. Så jag bara stod där och kände mig fånig. Tvingade iväg flickstackarn att äta nåt, dricka kaffe och ta en nypa frisk luft. Känns så otroligt jävla fjantigt. Jag har dock aldrig varit så tacksam över en föreläsning i hela mitt liv. Jag kör den som ett mantra om och om igen. "Ibland behöver man inte säga nånting. Ibland är det bästa att bara vara tyst, lyssna och finnas där" Hur fan skulle jag klara, säg 30 år som sjuksköterska om jag inte hade fått höra dessa underbara ord?
Sen ösregnar det när jag cyklar hem och jag jag blir väckt av telefonen under min middagslur och sen inser jag att jag faktiskt måste gå och träna eftersom jag har varit duktig och inte avbokat träningspasset (som jag brukar göra...). Det ösregnar på vägen dit och det jag har på för mycket vikter på min skivstång. Eftersom det är typ tredje gången i mitt liv jag går på skivstång och inte har en aning om hur jobbigt det är eller hur stark (läs: svag) jag är. Mina armar går av. Sen är spinnigdelen av passet asjobbig och jag funderar på att ta livet av mig direkt på cykeln. Mina ben är spagetti och jag undrar om jag verkligen kommer överleva promenaden hem.
Kommer hem, gör en kopp te och ska precis sätta mig i soffan när jag spiller ut hela jävla koppen och måste börja om från början. Jag började nästan gråta eftersom jag trodde att det inte fanns någon mjölk kvar. Men det fanns preciiiis så det räckte till min efterlängtade tekopp.
Nu ska jag fan sova tills jag vaknar av mig själv imorgon.
Väl mött
Kommentarer
Trackback
