klyftigatankar

Det är ett under att jag inte väger 200 kilo. På riktigt. Efter min och Calles kladdkakeorgie i fredags har frosseriet bara eskalerat. Igen. Känns som att jag bara har ätit saker med en miljard kalorier i och så har jag sovit istället för att gå till friskis. Hela helgen. Typiskt Kerstinbeteende, att fortsätta trycka i sig allt ätbart som finns, trots att man mår mer illa än man någonsin gjort tidigare. Och man känner sig som den där 200-kilosklumpen som måste rulla för att ta sig framåt. Plus i kanten om någon kan putta på, men helst inte i nedförsbackar.

Imorgon ska jag springa. Jag ska och jag måste. Hur ont det än gör i benhinnorna och hur trött och lat jag än är. Kan inte komma på lördag och ha sprungit typ fyra gånger (med en total sträcka på två mil) på hela sommaren. Kommer ju förstöra för hela laget. Inte okej. Jag borde inte få vara med. Kanske som publik, för jag är bra på att klappa händerna och heja på. Ska lägga fram det förslaget istället tror jag...

Tre pass kvar.

Väl mött