klyftigatankar

Ibland brukar jag fundera på om jag är helt psykiskt stabil och så. Jag brukar komma fram till att jag inte är helt och fullt mentalt frisk.
Idag tillexempel. Jag kommer hem. Går uppför trappen. Möter Mickis som säger att hon precis mött min bror i trappen. ååååh naajj! Då är jag ju inte ensam hemma!
Sedan när jag sitter på mitt rum, min bror på sitt så tänker jag: Åhh, kan han inte åka iväg nånstans, vart som helst. Så jag får va ensam i lägenheten
Okej, det är inte riktigt dom orden jag tänker, men någonstans där i närheten. Jag vill tänka att jag vill va ensam, men jag tycker att det är märkligt och konstigt att tänka så så jag tänker inte så. Ungefär som att jag döljer och förskönar mina tankar för mig själv. Jag vet inte heller varför jag anser att min bror inte bör vara hemma. Jag bara tycker att han borde befinna sig på annan ort.
Efter vi har ätit drar han på sig skorna. Ska hem till Viktor och spela Risk. Mitt sinne dansar av glädje.
Nu vet jag varför jag vill att han ska åka iväg.
För jag ser honom lite som en barnvakt. När han är hemma känner jag att jag åtminståne måste få det att se ut som att jag pluggar. Men nu när han inte är hemma behöver jag inte dölja det för någon. Kan sitta i köket och göra kollage av tidningsurklipp om jag vill. Ingen som kan stirra på mig och döma mig. Kan äta popcorn och kolla på TV utan skuldkänslor. Ingen som ser, ingen som hör, ingen som kan ge mig dåligt samvete och sucka åt mig.
Jag kan göra vad jag vill!

Dock vet jag att jag kommer vakna imorgon med ångest över att inte ha gjort nåt. Men det är en annan sak. En annan dag. Inget jag lider av just nu...

Väl mött.