klyftigatankar

För länge sen, på WearIt-tiden, lärde jag mig en sak av Martina.
Det är en vanesak, Kerstin!
Och det gäller verklgien ALLT!
I början är man ovan, man trivs inte riktigt, men man måste vänja sig...
Man kan tro att det kan ge ett beroende, ett missbruk. Men det är så som det är med moffe. Tillvänjning. Små doser till att börja med, sen måste man öka dosen för att få samma känsla.. Man är inte beroende, så som man blir av heroin. Nej, det är ett fysiologist beroende. Man vänjer sig. Man bli van. Tillvänjning. När man slutar sådär helt tvärrt så pallar man det liksom inte.
Som jag sa till Charlott tidigare ikväll. Om en helt annan sak, vill jag bara tillägga. Man vet att det inte är bra, men man vill, man gillar det. Man är beroende, men inte beroende. Man har vant sig. Och det är så jäääävla najs!
Så det så.

Mamma, om du läser det här: Neeej! Jag har INTE börjat knarka!
Det är jag för mesig för. Och sånt sysslar jag inte med!

Väl mött