klyftigatankar

Jag har aldrig påstått att jag är smidig. Skulle inte gå runt och slänga mig med sådana osanningar. Ligger inte för mig. Igår och inatt tjatade Vincent så jäkla mycket om den fantastiska sushin han och Jocke ätit tidigare på dagen att jag inte har kunnat tänka på annat. Han pekade även ut exakt var det var dom hade ätit den. Sushi, sushi, sushi. Bilder på fejsbokk och hela köret. Kontentan blev således att jag fick enorma cravings efter sushi när jag vaknade i morse.
Jag och Lotta gick till sushiresturangen. Efter en lång diskussion om vilken av alla de många vi skulle välja. Vi sitter och äter i lugn och ro. Diskuterar världsläget och annat viktigt. Sånt vi brukar diskutera. Vi reser oss för att gå.
Jag är för TJOCK för att äta sushi!
Iallafall min enorma stjärt. Hon som gör sushin står framför mig, tittar på mig med stora ögon och utbrister OOOJJJ!!! Hela resturangen tittar på mig. Jag tittar på sidan och inser att jag (min stjärt) har vält det enorma träd som stod där för en sekund sen. Det är dubbelt så långt som mig, men jag välter det. Och alla tittar på och skrattar. Charlott skrattar så hon gråter. En gubbe vid fönstret skrattar och gråter minst lika mycket. Jag skrattar. Alla skrattar.
Jag är så jääääävla smidig. Told ya!

På vägen hem kommer jag på vad det är som har känts så jävla fel. Det fanns ingen låt. Inte en enda som gav den där känslan. Nu finns det helt plötsligt massor. Eller gör det det? Men det fanns ingen då. Musik gör mig glad!

Väl mött