Runnin' Down Corridors
Gav upp tidigt igår. Jag förstörde stämningen med min molokna uppsyn. Bakis och ångest. Delade med mig av ångesten och fick uppmaningen att gå hem och sova så min bakfylleångest kunde försvinna. Vaknade imorse och den var borta.
Varför tror man alltid att man är deprimerad på riktigt när man är bakis? Man bör ju lära sig, rent erfarenhetsmässigt, att det försvinner när man har sovit ännu en natt. Men just där och just då är det så fruktansvärt jävla skitjobbigt. Det blir nästan värre när man delar med sig av det. Skönt att man kan skratta åt det såhär i efterhand. Skönt att man faktiskt blir uppmuntrad av att dela med sig av sin bakfylla med tillhörande ångest. Skönt att folk känner likadant oftast. Jag är nog kanske lite normal ändå..?
Vaknar och undrar varför.
Nu är det ny ångest. Gå till jobbet.
Väl mött
Varför tror man alltid att man är deprimerad på riktigt när man är bakis? Man bör ju lära sig, rent erfarenhetsmässigt, att det försvinner när man har sovit ännu en natt. Men just där och just då är det så fruktansvärt jävla skitjobbigt. Det blir nästan värre när man delar med sig av det. Skönt att man kan skratta åt det såhär i efterhand. Skönt att man faktiskt blir uppmuntrad av att dela med sig av sin bakfylla med tillhörande ångest. Skönt att folk känner likadant oftast. Jag är nog kanske lite normal ändå..?
Vaknar och undrar varför.
Nu är det ny ångest. Gå till jobbet.
Väl mött
Kommentarer
Trackback
