klyftigatankar

ÅÅÅÅH!
Jag önskar att det bara gick att ta bort. Att den bara kunde försvinna. Den där klumpen som ligger nånstans och bara skaver. Tar plats och är i vägen. Ibland, ganska ofta tror jag att jag inbillar mig. Att den inte alls finns där. För jag känner inget. Inte ens om jag försöker. Sen. boo-boom! så är den där. bigger than ever.
Ibland vet jag inte varför den finns. Ibland förstår jag inte hur jag någonsinn har trott att den varit inbillning. Just nu kan jag inte tänka mig något annat än att den alltid varit där.
Dels har jag någon slags märklig ångest inför imorgon, som precis släppte, men som iallafall är enorm. Trodde att jag skulle få ta tag i jobbiga saker, men så blev det inte.
Dels alla gamla vanliga tankar som legat undantryckta rätt länge, som jag ignorerat, men som den senaste månaden har ploppat fram och gett mig nattliga magsår. Sånt som jag tillochmed fösöker gömma för mig själv. Saker jag tror att jag kan blunda för. Men som bara blir värre när jag väl tittar. Det kommer inte försvinna.
Dels allt det där som alltid pendlar. Det som får mig att må illa, konstant. Som jag tror ska försvinna bara sådär helt plötsligt, utan att jag ska behöva göra en insats.
Dels ångesten över att motivationen sviktar mer än någonsinn. Den där "det där löser sig så småningom, jag tar tag i det sen"-tanken tänks nog lite för ofta för att det ska vara hälsosamt. Jag skjuter upp allt mer än vanligt.
Ibland är det som att jag inte trivs om jag inte känner klumpen. Som att det saknas något.
Ibland, som nu, idag, inatt, när man är trött och helt jävla tom i tankarna så ligger den där och gnager. Tar pats. Tar upp tid. Tar energi. Irriterar. Gör att alla andra små skitsaker växer och blir enorma.

Kollar på Hanna Hellqvist och förundras. Hon låter som att hon är fulast i hela världen. Den fulaste värmländskan man kan tänka sig. Sen ser man henne, vacker som en dag. Vilken underbar kvinna. Jävligt rolig är hon också. Som hon vill jag va. (fast utan dialekten)
Även hon söker jakten på lyckan. Fast hon har en ful volvo till hjälp. Det har inte jag.
Undrar om lyckan sitter i volvon..?

Det är tur att jag skrattar mycket, och ofta, sådär så jag får träningsvärk i magen. Och att jag gillar att driva med andra och med mig själv. Annars hade jag nog varit deprimerad på riktigt. Nu är det bara någon slags tonårsångest som hänger kvar, vägrar släppa.
Det är jobbigt att va sexton när man ska fylla tjugotvå...

Väl mött