"Jag har den där Eisenhowers..."
Kommer till friskis kvart i sex. Precis i samma sekund som jag drar kortet i kortläsaren inser jag att det är ju det här passet som jag hatar. Vaför har jag bokat in mig på det igen? Det är så fantastiskt skönt att leva med Alzheimers. (Eller "den där Eisenhower" som Raúl skulle ha sagt)
Kommer in på passet och det går ett par låtar. Sedan inser jag att det är julschema, så det är inte alls mitt hatpass. Det är dessutom en helt annan tjej som leder passet. Helt andra låtar. Ett bra pass.
I slutet av passet spelar hon den där låten, den som jag hörde förut. För jag har varit på hennes pass en gång förut! Haha. Just det, Minnet! Alzheimers, pfft. Jag har ju visst bra minne.
Glömmer dock lika fort den där frasen på två ord som jag antar att låten heter, för han som sjunger, sjunger dom två orden ganska mycket. Den är så bra den där låten.
HALSBANDET!
Fanhelvettesjävlaskit, hurkanjagvasåfantastisktklantig att jag glömmer världens bästa halsband?! Tappar det på friskis & svettis där alla är klåfingriga. Kommer aldrig mer se mitt halsband. Letar förtvivlat igenom väskan, jackfickorna, skorna, ruskar vartenda pagg. Inget halsband. Alzheimers!
Jag gick ju tillochmed tillbaka till skåpet för att det kändes som att jag hade glömt nåt. Sådär som jag alltid tror.
Skjut mig, skjut mig, skjut mig! Skjut mig i magen med något som får mig att plågas. Dö långsamt. Man tappar inte bort sitt bästa halsband som man haft typ varje dag sen man va fjorton. Min vackra halsband som är jag.
Ringer friskis och håller tummarna.
Någon riktigt vänlig själ har lämnat in mitt halsband, det finns där. Det väntar på mig. Jag blir så glad att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Livet får åter en mening.
Underar lite smått om det beror på min vilja att undfly pluggandet eller min nyfunna motivation till att blogga som har gjort att jag skrvit tre inlägg denna årets första måndag.
Jag misstänker att det är en kombination av båda. Det finns så mycket tentapugg att undvika, att rymma i från. Samtidigt finns det , helt plötsligt, en helt ny mening med bloggandet. Jag har så mycket jag vill berätta. Så mycket som jag sitter och håller på. Det kommer bli storslaget.
Väl mött
Kommer in på passet och det går ett par låtar. Sedan inser jag att det är julschema, så det är inte alls mitt hatpass. Det är dessutom en helt annan tjej som leder passet. Helt andra låtar. Ett bra pass.
I slutet av passet spelar hon den där låten, den som jag hörde förut. För jag har varit på hennes pass en gång förut! Haha. Just det, Minnet! Alzheimers, pfft. Jag har ju visst bra minne.
Glömmer dock lika fort den där frasen på två ord som jag antar att låten heter, för han som sjunger, sjunger dom två orden ganska mycket. Den är så bra den där låten.
[Funny fact: De supersöta små erytrocyterna har ingen cellkärna. Inte heller några mitokondrier eller ribosomer. Supersmart lösning av erytrocyten. För i erytrocyten finns hemoglobin som transporterar syret från lungorna och ut till kroppens alla celler. När det inte finns någon cellkärna, några ribosomer eller mitokondrier, så förbrukas inte syret som hemoglobinet ska transportera. Jättebra, för då blir det mer syre till som stora och starka cellerna, som bygger upp kroppen.]
När jag kommer hem och har duschat ska jag ta på ming halsbandet igen.HALSBANDET!
Fanhelvettesjävlaskit, hurkanjagvasåfantastisktklantig att jag glömmer världens bästa halsband?! Tappar det på friskis & svettis där alla är klåfingriga. Kommer aldrig mer se mitt halsband. Letar förtvivlat igenom väskan, jackfickorna, skorna, ruskar vartenda pagg. Inget halsband. Alzheimers!
Jag gick ju tillochmed tillbaka till skåpet för att det kändes som att jag hade glömt nåt. Sådär som jag alltid tror.
Skjut mig, skjut mig, skjut mig! Skjut mig i magen med något som får mig att plågas. Dö långsamt. Man tappar inte bort sitt bästa halsband som man haft typ varje dag sen man va fjorton. Min vackra halsband som är jag.
Ringer friskis och håller tummarna.
Någon riktigt vänlig själ har lämnat in mitt halsband, det finns där. Det väntar på mig. Jag blir så glad att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Livet får åter en mening.
Underar lite smått om det beror på min vilja att undfly pluggandet eller min nyfunna motivation till att blogga som har gjort att jag skrvit tre inlägg denna årets första måndag.
Jag misstänker att det är en kombination av båda. Det finns så mycket tentapugg att undvika, att rymma i från. Samtidigt finns det , helt plötsligt, en helt ny mening med bloggandet. Jag har så mycket jag vill berätta. Så mycket som jag sitter och håller på. Det kommer bli storslaget.
Väl mött
Kommentarer
Trackback
