klyftigatankar

Hänger runt på fejjan och blir liksom mörkrädd. Hamnar, helt random (inte alls helt random, jag ville snoka upp en person för att få mina fördommar bekräftade), på nån persons profil. Kollar bilder och blir mörkrädd. Ser allt som jag hatar och förakatar. Det är lite som ett infekterat sår som kliar. Man vet att man inte ska pilla på det, för det blir bara värre och det ser äckligt ut och luktar äckligt. Men man kan inte låta bli. Jag känner en liten skräckblandad förtjusning inför detta fenomen (som emelie för övrigt gav mig något slags nytt smeknamn på idag, som jag redan har glömt bort totalt. Skulle kunna va typ Winter Tiger eller vadsomhelst. Fast eftersom själva grunden till det nya smeknamnet kom från militär-jocke så är det nog något lite ballare.) Jag insåg att det fanns substans för mina förutfattade meningar, och jag blir någonstans jättejättejätterädd att jag ska bli sådär. Tänk om jag blir det? Tänk om det händer? Man vet ju aldrig. Jag blir rädd och vill blunda för det jag har sett. Släcka lampan och gömma mig under täcket.
Sedan händer det något annat, smått relaterat till allt.
Jävlaskitjävlaskitjävlaskit!
Att det är det där som ska få mig på rätt håll igen. Precis det jag absolut inte ville. Inte någonstans, inte någongång. Fast det kanske är det enda som hjälper. Kanske, kanske, kanske.

Imorgon ska jag ta mig fan gå upp tidigt och lägga mig i solen de få timmar jag kan, innan det blir pissväder igen.

Väl mött.

ps. det känns lite bättre nu när jag har fått lugna ner mig en stund.
Och bytheway är jag inte alls bitter på alla människor som är på P&L.