klyftigatankar

Det är ofta jag tänker på det här. Och det är lika ofta jag kommer fram till samma sak.
Jag är en dålig människa. En dålig svensk, skulle jag ong vilja specificera det till.
Det är nämligen så att jag hatar sommaren. Har alltid gjort, kommer alltid att göra.
Hata kanske är ett lite väl magstarkt ord, men jag hyser så mycket ickekärlek till sommaren. Till skillnad från övriga invånare i detta avlånga land.
Hela skiten med sommarångesten och ilskan kommer redan när snön börjar smälta och solen vågar smyga sig fram bakom molnen. Man tar ut segern i förskott. Kastar tjocka jackan. Bränner vinterkängorna. Helt plötsligt står man där med en gratis förkylning.
Det går framåt och det blir vår på riktigt. Förväntningarna på den bästa sommaren ever växer sig större för varje år. Och det börjar knoppa. Man fantiserar ihop planer på resor, festivaler, parkhäng, badutflykter och grillmys tills solen åter går upp bakom kyrktornet. Sen kommer det där obligatoriska snöovädret som tar död på alla förhoppningar om en annalkande sommar.
Och sen helt plötsligt. Det är grönt överallt, 24 grader varmt, solen är uppe hela dygnet, vin hela veckan och två dagar kvar i skolan. Och just där och då känns det som att man missade allt som hände på vägen dit. Vad hände med den halvvarma och friska våren? När kom den svettiga sommaren? Där är man så nära sitt sommarlov så man inte ens vet vart man ska ta vägen. Sommaren och ledigheten och festligheten.
Sista skoldagen och man vill fira. Man ba - jaaa, vi sitter ute hela natten! Och så blir man sjuk igen.
Sen kommer allergierna. Ögonen kliar & rinner, nästan är täppt & rinner, öronen kliar, huvudet värker och jag kan inte sova. Inte andas, ingenting.
Det där med sommarlov är bara att glömma. Man jobbar alla soliga dagar, är ledig alla regniga. Blir bitter och vill inte träffa folk, orkar inte göra nåt. Bitterfittan tar över min kropp och mitt sinne och vill inte riktigt ta sig härifrån. Sen är det helt plötsligt augusti, snart börjar skolan. Man har skaffat sig en massa deg men har inte bakat ett skit på hela sommaren, allt relaterat till jobb och regn och bitterfittan. Ovärt.
Nämnde jag att jag dessutom är värmeallergiker? Pallar inte att det är mer än 20 grader varmt. Jag vill inte gå omkring helt utan kläder. Klär gärna på mig mer än nödvändigt. Hatar att gå omkring och bli assvettig av att bara sitta still. Ge mig normala temperaturer som vår och höst. I denhär stan finns det dessutom inte ens nån sjö att hänga vid. Inget bad på hela sommaren.

Ändå är sommaren det bästa som finns. Just för att man kan hänga utomhus hela natten. Just för att man hänger i parken och grillar och dricker vin. Just för att det inte är ljust när man går upp kvart över fem och åker till jobbet. Det gör allt lite, lite lättare. Just för att man kan dricka vin på en tisdag eller söndag eller närsomhelst utan att någon tycker att det är konstigt. Just för att jag kan gömma mig innomhus och hålla mig borta från folk och kommer undan med att skylla på min allergi. Just för att man kan äta glass varje dag och ligga på en filt och läsa en bok hela dagen och bli brun på benen, armarna, magen, ansiktet. Just för att man kan äta jordgubbar och bara njuta av livet under de soliga långlediga helgerna.

Okej då, det kan få va två-tre sommarmånader i år också, jag går med på det.

Väl mött