klyftigatankar

Okej, "Pollen". Nu får det vara nog. Jag är vuxen och således inget barn längre. Jag har lärt mig (?) att jag måste sätta ner foten och säga ifrån när jag är missnöjd med något. Vi har haft ett stormigt förhållande i 20 år, och nu är jag trött. Trött på dig och trött på att gråta, snora och snörvla. Jag måste få andas. Andas på min villkor. Inte nysa och snora var tjugonde sekund. Inte klia sönder mina ögon så de svullnar upp till fyrdubbel storlek och jag ser Quasimodos fula lillasyster. Jag måste ha friheten att kunna vara ute på sommaren, på midsommar! Du har förhindrat mina midsommrar, missunnat mig frihet, tvingat mig att vara inlåst så länge jag kan minnas. Du har missunnat mig att som liten flicka få springa på en sommaräng och plocka sju sorters blommor och sova med dem under huvudkudden för att drömma om min drömprins. På grund av dig kan jag inte bära en vacker och somrig midsommarkrans på mitt huvud. Det är ditt fel att jag inte kan sova om nätterna, att jag vaknar mitt i natten av att jag nästan kvävs. Det är ditt fel att mina ögon är röda, söndergråtna och sönderkliade. Det är ditt fel att det klias i ögon, öron, hals, svalg och mungipor. Det är ditt fel att jag känner mig tjock och svullen i hela ansiktet. Det är ditt fel att det är jobbigt att andas och hela huvudet känns tyngre än vanligt. Det är ditt fel att det är snor överallt.
Jag vill göra slut, jag vill skiljas, du får flytta härifrån.

Jag orkar inte.
Allt jag vill är att kunna vara utomhus, plocka ett par blommor, pilla lite på gäset och bladen utan att behöva äta fyra antihistaminer, peppra ögonen med ögondroppar och göra mig beroende av nässpray. Bara för att kunna andas som en normalmänniska.
Det är inte okej.

Väl mött