klyftigatankar

Det känns så sjukt. Har väntat på den här dagen i tre års tid, och nu när den är här så känner jag INGENTING. Jag är inte nervös, lycklig, förväntansfull, exhalterad, spänd, rädd, glad. Känner liksom ingenting. vad är det för fel på mig? Känner mer: jaha, imorrn ska jag till jobbet......

Kan ju bero på att jag har nervösat mig och varit lycklig och väntat hela jävla våren. Trodde liksom inte att man skulle komma fram. Har inte fattat att jag är där. Dessutom så har nog hela uppsatsarbetet varit som en lång mental förberedelse inför den här dagen. Vet ju trots allt precis vad jag har att vänta mig. Att jag inte kommer kunna någonting. Att allt kommer vara nytt. Att jag under det kommande halvåret kommer vara helt grön och inte ha en aning om vad jag pysslar med. Men jag kommer trivas med mitt jobb väldigt, väldigt mycket. (Källa: Informant 1-8 i min uppsats. jajjemän!) Så nu vet jag ju det, hur det kommer vara, så jag är beredd. Tror jag....

Känns väldigt konstigt att det är mindre än tolv timmar tills jag börjar arbeta som sjuksköterska. Men det känns väldigt, väldigt bra. Och jag längtar tills imorrn, det gör jag verkligen HURRA FÖR MIG!!

Väl mött

ps. Tack alla som igår var det minta lilla delaktig i mitt examensfirande. Ni är bäst <3