klyftigatankar

Kommer jag någonsin skriva följande mening en gång till i mitt liv? Förmodligen inte.

 

 

Jag har haft tid till en massa roliga saker. Har kollat efter lägenheter (oj, råkade visst hitta en alldeles fantastisk liten etta med en egen liten uteplats. Centralt läge och inte allt för dyr. Synd att jag blir arbetslös och inte alls är någon säker person att ge ett banklån till. Men mamma kanske kan köpa den åt mig, om jag ber snällt), har letat smarriga och nyttiga recept, har kollat träningsbloggar, har druckit te, har läst på om Nepal. Story of my life.

 

Nu räknar jag bara ner de sista halvtimmarna innan jag får byta om och dra mig härifrån. Ska köra dubbelpass enbart för att kolla på (eller ja, kolla på och kolla på, jag ska väl svettas!) när Jonas diplomerar nyblivande instruktörer på Frikis och Svettis här på landsorten. It will be fun!

 

Imorgon är jag ledig, like a bawzz, och ska ba njuta. Och baka och springa och fixa. Som om att ledig skulle betyda slapp. pffft!

 

Testade på klättring igår, för första gången sedan åttan. Och jag vet att jag har irriterat mig på alla hemma i Uppsala som en efter en fastnar i klätterträsket. Fler och fler verkar sugas in till klanen som mer och mer börjar likna en sekt. Det enda de pratar om är skor, rep, väggar, stenar och bla bla bla. En gammal klasskompis från högstadiet (som jag typ inte sett sedan skolavslutningen i nian) lurade iväg mig till klätterhallen. Och dra mig baklänges!!! Fyfan va kult det var. Supersvårt på vissa ställen och kanonenkelt på andra. Men framförallt fick man tänka till och testa och utmana och bla bla bla. Det värsta var att det såg superenkelt ut när de rutinerade själarna kvickt tog sig upp för väggen. När jag sedan provade visade det sig att väggen var ungefär hur svår som helst. Men jag ska ta mig tillbaka. Trots att jag blev skitig under naglarna och att jag kommer få förhårdnader på mina blodkärlkännande fingertoppar. Jag ska ta mig upp!

 

Väl mött.