klyftigatankar

 

AAaaaahh! Ångest och panik.. Nä inte riktigt, men nästan. Börjar typ redan oroa mig för den stundade våren. Måste snart börja söka jobb så jag har det fixat innan jag åker. Och jag vet liksom inte riktigt vart jag vill jobba. Tänk om jag hittar nåt som jag sen inser att jag verkligen inte gillar. Ungefär som med nuvarande jobb... Saknar mitt gamla jobb. Saknar mina gamla kollegor. Saknar mina gamla arbetstider. Saknar mina gamla patienter. Saknar mina gamla doktorer. Saknar mina gamla vanor. Saknar så det nästan gör ont.

 

I vanlig ordning kan jag konstatera att gräset inte är grönare på andra sidan. Kommunjobb med högre lön och bekvämare arbetstider är inte bättre. Det passar inte mitt liv och min livsstil det minsta. Inte alls. Eller alltså, lönen och sommarbonusen passar mig peeeerfectomundo. Eller så är det kombinationen med det astråkigaste jobbet och att degraderas, från vuxen 24-åring med egen lägenhet och egna rutiner, till en pubertetal 16-åring med bestämda tider och en pappa som ringer och kollar om man kommer hem till middagen. Samt att jag de facto inte har någon semester som alla andra slavar tydligen har jöbbat ihop. (but, who fukkin cares när jag drar till Neheeepal i ett par månader. inyoface)

 

Undrar lite smått om man kan komma krypande på sina bara knän till sitt gamla jobb och be om sin anställning tillbaka. Hon har ju uttryckligen sagt att "jaa, 70A2 finns alltid kvar här, det vet du. Du är alltid välkommen tillbaka till oss". Komma där med svansen mellan benen och skamset titta ner i backen, sparka lite i gruset och lite blygt fråga om jag är välkommen. På riktigt.

 

Det är faktiskt något som jag verkligen vill. Trivdes som fisken i den stora blåa oceanen på det där stället. Det gjorde jag verkligen nu när jag tänker efter. Det finns dock några mycket väsentliga nackdelar med att krypa tillbaka till min trygga vrå.

 

Nr 1. Att det är just min trygga vrå. Jag måste lära mig våga hoppa.

Nr 2. Jag kan det där stället. Jag kan inte allt (eller jo, jag kan tamigfan allt i min lilla vrå, höhö), och jag har självklart massor kvar att lära, men jag vill se något annat också, innan jag fastnar eller drar förhastade slutsatser.

Nr 3. Jag vill kunna jobba upp min lön, nu när jag har fått smaka på girighetens söta frukt i form av skälig (nästan iallafall) lön för att arbeta med sjuka människor och med det ansvar jag i min yrkesroll och med min legitimation faktiskt har. Misstänker att jag kommer kvala in på min gamla lön om jag återvänder till brottsplatsen där jag började in fostring i sjuksköterskelivet.

 

Jag gillar att se svårigheter och problem och förstora upp dom. Dessutom är jag nog en lite för dålig och värdelös sjuksköterska för att få jobba på de tre-fyra ställena som jag kan tänka mig. Man kommer kanske långt med ett gulligt leende och en inställsam blick. Men det där facet använder jag bara för att jag inte har den blekaste aning om vad jag egentligen pysslar med.

 

Fuckoff. Jag kommer aldrig bli bra på nåt. Och det tragiska är att jag inte orkar anstränga mig och mest vill ge upp och stirra i taket.

 

 

Väl mött