klyftigatankar

Nivet när man gå på stan, och så möter man halvskum, okänd man i medelåldern som man bara känner igen sådär fruktansvärt mycket. Och man kan bara inte komma på varför.

Man vet att man pratat med karln, typ. Skulle kunna va nån som skojja till det lite i kön på ica en gång, skulle kunna va en busschaufför, skulle kunna va han som hänger i tvättstugan. Men så ser man för sitt inre hur man brukar se karln le på något löjligt vis. Man vet att man brukar se den här okände mannen när han är glad och trött och slut och lycklig. Och svettig! Hah. Just det. Det är ju han som brukar gå på mitt spinningpass.

 

Den känslan. Det är tamigfan den bästa känslan jag vet.

 

Jobbar ner flexen. Måste komma ner på noll innan 13 juni. Känns omöjligt. ÄR omöjligt. Men kan iallafall försöka minska det lite till. Jag hoppas och tror att jag kan. Orka att jag hittills har jobbat 7,38 timmar GRATIS åt landstinget. (och då har jag redan tagit flexledig 10 timmar här om natten och gick 2,5 timmar tidigare idag) Man ba: jatack! Jag sliter gärna lite extra, och det gratis, när jag redan spenderar så extremt lite tid utanför sjukhusets väggar. skjutmig. Räknar ner dagarna!

 

Trände för första gången sedan innan Indien. ÄNTLIGEN! (obs: räknar ej spinningpassen jag har lett sedan jag kom hem eftersom det ej har varit frivilligt utan mer ett nödvändigt ont, men väl svettigt och jobbigt) Men nu är jag tillbaka, hoppas jag. Hoppas att motivationen och den härliga känslan skall hålla sig vid liv så jag orkar, kan och vill fortsätta. bla bla bla, klart som fan jag fixart!

 

Det känns som jag har helg, men det är fyra dagar tills jag blir ledig. Och de två dagarna skall jag spendera på utbildning inför nya jobbet. lovelife

 

väl mött