klyftigatankar

Har haft en sån där fantastiskt ledig dag som man bara kan ha på en ledig söndag i Maj. Går inte att njuta på ett sådant sätt någon annan gång. Vaknade, helt obakis, och låg och drog mig en stund (det faktum att jag låg vaken och lyssnade på snark och snusning och stirrade i taket och väntade på John Blund till klockan fyra kan vi ignorera). Hängde vid ån med världens finaste Nora hela dagen. Låg i solen och njöt av att det brände i ansiktet, på benen, på armarna. Åt jordgubbar och hade inte ens söndagsångest. Tänkte inte ens på att åndagen väntade runt hörnet. Livet. Är. Så. Jävla. Värt. (ibland)

 

Sen kom magknipet tillbaka. Sedan jag kom he från indien har jag tilloch från haft konstant ont i magen och magknip. Nu har det eskalerat och varje gång det kommer en attack måste jag ligga i fosterställning och graviditetsandas. Kult. Hej parasit! Men jag orkar inte bry mig. baaaah!!

 

Sen kom ångesten tillbaka. Den där framtidsångesten om vad jag ska göra kommande 12 månader eller vad det nu kan bli. Vet inte om jag vill till norge när allt kommer omkring. Mest kanske jag är rädd för att åka iväg och göra något okänt. Fast egentligen känner jag mest att jag kanske inte vill egentligen. För jag tror att jag bara komer jobbajobbajobbajobba dygnet runt i två månader och springa runt och inte trivas, inte fatta vad någon säger och inte kunna göra det jag vill på fritiden. Nämligen hänga på friskis samt umgås med mmina underbara. Dessutom undrar jag om det slitet liksom är värt pengarna? Har ju det rätt gött ekonomiskt ändå med delad lägenhet osv osv osv. Och då kommer vi till fråga och fundering nummer två; vad ska jag göra då? Kan ej och icke komma tillbaka till Annika och fråga om jag får jobba. Det vill jag samtidigt som jag inte vill det. Vill göra nåt nytt. Kan bo kvar hema hos mamma och pappa och jobba kvar i kommunen kanske?? Tjänar bra och betalar nad i hyra. Förstår vad folk säger och kan gästa på friskis och det är nära till Uppsala. en dom kanske inte vill ha mig. Fast det vore ändå kult att åka iväg och bara tjäna en massa pengar.... (som jag ska lägga på vaddåå...??)

 

Förstår inte vad den här extrema beslutsångesten kommer ifrån. Vet aldrig vad jag vill göra. Aldrig. Ville åka till norge för att tjäna pengar, för att det är något "man ska göra" som sjuksköterska. Fast nu vet jag itne om jag vill. För jag kan nog tjäna och spara pengar till resa/lägenhet/såkrafs även här. Och lets face it. pengar är inte allt. Även om det hade varit slit och jobbjobbjobbjobb i typ två ånaders tid så blir jag asdeppig på den tiden. Blir ju för fan apatisk av att jobba fem dagar i rad.....

 

Det här går inte. Får sova på saken och rådgöra med alla mina persnliga terapeuter och rådgivare.

 

Och vad gör vi med lägenheten? För även om jag hatar den så har vi ett speciellt förhållande, lägenheten och jag!

 

Väl mött