klyftigatankar

 

Alltså, när jag jobbar natt är jag typ en hemsk människa. Vi har hur lugnt som helst, inget att göra och vi liksom hoppas på att det ska häna nåt. Det är inte riktigt okej, och vi är alla liak sjuka i huvet och gillar när det händer saker. Vilket i praktiken betyder att nån patient blir dålig, för det är då man får nått att göra.

 

Jag kommer somna.

 

Har under de senaste dygnen varit fruktansvärt arg och ledsen, glad och lycklig, misserabel och besiken, nöjd och glad. Har liksom bytt humör en gång i kvarten och sedan ångrat mig. Jag misstänker att dessa humörsvängningar dels beror på att jag inte fått i mig den mängd alkohol jag önskar och att jag inte haft möjlighet att leka 16-åring på festival sedan i söndags (typ). (Misstänker även att det har att göra med mina vanliga humörsvängningar och obeslutsamhet. Men helt ärligt så pallar jag inte längre, men jag har inget bättre alternativ.... eeh)

 

Och hur mycket jag intalade mig att jag är för gammal för valborg och jag är vuxen nu så funkade det inte. Eftersom valborg är så jävla roligt, hela tredagarsgrejen, så vill jag inte släppa det. Och även fast jag jobbar så vill jag inte släppa det. Har argt, besviket och bittert cyklat genom stan till och från jobbet och sett alla fulla jävla ungdomar (borde de inte ligga hemma och sova, vet deras mamma om vad de pysslar med??) och intalat mig att det kommer va så himla skönt att slippa vakna sådär fruktansvärt bakfull och inte riktigt minnas vad man sa och gjorde dagen innan. Har argt, bittert och besviket tittat på alla bilder över hur kul alla andra lediga själar verkar ha haft det under valborg. Parken, frukosten, galoppen, grillen, kvällen och dagen efter. När alla andra glassade bort bakfyllan i solen låg jag och sov i min säng med fördragna gardiner, öronproppar och ögonmask. Utan att ens vara inärheten av att känna mig bakfull. Hurra för mig.

 

Nästa år tänker jag vara ledig på valborg. Punkt.

 

Väl mött

 

 

Och när man vaknar mitt inatten och inser precis  vad det är som gör det.

När man för en kort stund tror att man är någon annanstans och tror att allt är som man vill. Fast man inser att man har fel och man har hoppats i onödan

Och när man efter ett kort fylleslag efter någotslagst supertrevligt, påtvingat fylleuno inser precis vad det är. För man bara känner och vet att det inte är som man alls tänkte och trodde. Kanske mest för att man kommer till insikt med  vad man egentligen alltid vetat.

Irriterande att det alltid skall komma till en då. När man är astrött och egentligen bara vill somna.

När man gett bort sin cykel för en stund, för att vara räddaren i nöden, för att man inte behöver sin cykel just i detta tillfälle för att ta sig fram, För egentligen behöver man typ en rymdraket. Eller något som bara slår en hårt i magen, eller på käften. Något som gör att man återfår sans och vett och slutar vara en idiot.

Och när man kommer hem och tar upp  nycklarna och hela fickan känns tom för att den lilla, men ack så viktiga, cykelnyckeln inte länge finns där.

 

Cykeln och dess nyckel är egentligen ytterst oviktiga och orelevanta i sammanhanget.

 

Indien var fantastiskt och jag ångrar inte en sekund att jag åkte dit och allt jag gjorde där. Jag älskade landet, resan, maten, allt jag gjorde och lite till.

 

Önskar att livet va lite som i den där boken jag läste nyss. Att man kan bli attackerad av krabbkakor och klätterbönor, där man jäser på sin pyttebäbis i torkskope och där man kan doppa tårna i teet enbart för att det är  så söta, och där man kan fånga älvor i en glasburk och bara pajer för att bota cancer. Det skulle jag behöva, typ. Fast minus cancer, för det har jag inte, och inte nån i min familj heller för den delen.  peppar peppar, ta i trä.

 

Jag fattar bara inte varför jag är där jag är. Fattar inte vaför jag under kvällens diskussion på jobbet rodnade så mycket att tillochmed mina öron blev knallröda. Kanske för att jag hoppas, inbillar mig och blandar ihop saker och ting

 

Imorse, eller inatt, (vet ej när ty jag blandar ihop tiden när jag semisover) började jag tänka sådär ologiskt, men hoppfullt. Fick bita mig i läppen, nypa mig i armen, ta en promenad, dunka hövvet i väggen för att komma tillbaka till normalt och adekvat och vettigt resonemang. Jag är så jävla orimlig. enbart för att jag hoppas och tror. Hoppas mest för att jag vill ha hämd.

 

Idag hade vi möte på jobbet. Chef 1 och Chef 2 berättade gladeligen om alla förmåner och bonusar an fick som sjuksköterska om man valde att stanna kvar, värvade hit nya systrar etc etc. Efter mötet kommer Chefen fram till mig och säger: "fast det här gå ju du miste o...".

 

1. som om jag inte visste det under tiden när ni berättade det.

2. kommer ändå få bätte lön, SUCKERS!!

 

Men jag kan inte låta bli att fundera på om jag borde ångra mig, vilket jag ibland gör. Funderar på om jag gjort rätt eller fel. Får en dunk i ryggen av Anders, som hyllar allt och alla som lämnar Ackis, det sjunkande skeppet. Tänker till igen och inser att ett jobbyte är inte hela världen. Att jag bara kommer bort en stund är bättre och viktigare. Frågan är bara hur bra itt kortsiktiga psyke pallar trycket. För jag är en idiot som inte tar med alla konsekvenser i beräkningen. Själva jobbytet är nog bra i slutändan. Det är ju bara det att jag trivs så bra. För bra. Det viktiga är egentligen det fyfsiska avståndet till Uppsala ett tag. Bara för att.

 

Även om det kommer kännas tomt och konstigt utan alla underbara människor som jag egentligen vill träffa jämt och varje dag.

 

Men jag behöver också vara lite tjejsur ett tag. Kanske lite utan anledning, men det är nog mest för att undvika en panikattack.

 

Imorrn ska jag äta våfflor och dricka skumpa till frukost. Klagar inte.

 

Väl mött

 

 

Har inte tränat sedan i fredags. Har fuskat med mina squats. Kommer alltså ej få den där perfekta rumpan jag hade hoppats på. Får helt enkelt börja om från början. Det kryper i hela kroppen, och nu ska jag spendera två veckor utan ett endaste gym i sikte. Hur ska jag överleva?? (tur att vi ska hajka lite och att jag kommer svettas av att göra nada pga extrem värme)

 

Jag fortsätter att irritera och uppröra mig själv på flertalet olika sätt. Jag kommer hela tiden fram till samma slutsats. Jag är en douchbag. En riktig douchbag. Jag vill ha kakan och äta upp den. Äter gärna smeten också, direkt ur skålen innan kakan ens hunnit in i ugnen. Tänker inte bjuda nån, men vill gärna ha lite i frysen att spara och plocka fram när man får oväntat besök eller kommer hem sent från jobbet och behöver en sockerchock. Precis så är jag. Och jag vet det, och vill just nu inte göra nåt åt det. För om man blundar för problemen så kanske dom försvinner av sig självt. Det är en teori och en filosofi jag har.

 

Anywho. Har inte kunnat koncentrera mig ett endaste litet dugg på jobbet ikväll. Har bara tänkt på en enda sak. Och det är att om bara några timmar sitter jag på ett plan till mafakkin INDIA!! So long suckers!

 

Är sjukt taggad. Längtar så jävla mycket. Fattar inte att dagen äntligen är här!!

 

Väl mött

 

Jag blir så trött. Trött, arg, irriterad, glad, frustrerad, generad, smickrad och ledsen. Varför gör en människa såhär? Hur kan jag tillåta att en människa, (en helt obetydlig sådan???) får mig att må och känna såhär. Ena dagen är jag typ lycklig och har hopp om livet, av någon märklig anledning. Nästa dag är jag asdeppig och kommer fram till den förnuftiga tanken att ingenting är sant och på riktigt. (en jag gillar ändå att ha hoppet kvar, för tanken gör mig lycklig en stund)

 

Och mest av allt fattar jag inte hur jag fortfarande kan hålla på och tänka såhär? Det i sig är sjukt, knäppt, creepy, konstigt, dumt, idiotiskt och naivt. Men jag gillar ju att fastna i gamla mönster. Gillar att va liksom dum och idiotisk och tycka synd om mig själv. Thats what I do

 

Men jag blir så arg och ledsen på folk som bara utnyttjar den naiva lilla flickan som bor inne i min extremt självsäkra och kaxiga kropp....? Som lurar mig. Och jag blir återigen arg på mig själv som går på det, trots att jag upprepade gånger talar om för mig själv att det är ljug och båg och att inget är på riktigt. För jag är inte korkad, jag är bara kvar i naiva tonårstankar.

 

Och jag kanske får erkänna att det var lite som att spotta i motvind i uppförsbacke. Det kommer komma tillbaka på en själv. Jag visste det, det var därför jag gjorde det. För att se om det funkade, och det gjorde det. Kanske lite mer än jag själv hade trott. Men jag undrar vad syftet med responsen egentligen var? Och vad var syftet med min shoutout? Jag visste faktiskt inte att hela min värld återigen skulle komma ur balans. för det är den effekten du har på mig, idiot.

 

Kanske att jag fortfarande hoppas och tror att världen inte är en mörk och kall plats. Kanske för att jag tror att någonstans lyser solen. Kanske för att jag vantrivs så fruktansvärt där jag är nu och bara måste ta mig härifrån, fast jag vet inte hur. Och jag letar efter en flyktväg. Jag vet att det är det jag gör. Bland annat. Men mest hoppas jag på att allt ska bli som det en gång va. Och jag förbannar mig själv och allt jag gör och allt jag tänker.

 

 

Om tre dagar är jag i indien. Då ska jag bränna sönder min hud, äta massor av matförgiftad mat, hajka och upptäcka tills fötterna blöder, bli stucken av en mygga och få dengufeber och bara njuta av livet på semester och låtsas om att resten av världen inte finns. hittar mig själv och klappar på apor

 

Väl mött

 

 

Nattjobb. Brukar se fram emot det och tycka att det är kul. Men inatt är det bara såjävla tråkigt. Blev satt att sitta vak. Jag sitter på en stol i ett dunkelt rum och glor på två personer som sover i en varsinn säng. Den ena snusar sött och den andra snarkar och pratar i sömnen. Vad gör jag här?

Kunde ha gjort nåt mer vettigt. Jag kommer somna. Tur att jag har mina indien-böcker att förlusta mig med. Men eftersom jag är trött och seg och det är mörkt så är det inte mycket som går in (och dessutom är dom ju på engelska, så jag hajar ju nada). Och jag får ont i ryggen av att sittasådär jätteböjd och hukad över boken. Måste ju kura ihop mig en massa för att kunna se vad det står på det mörka sidorna.

 

Baaah. Snodde med mig en medicinvagn så jag har en dator att leka med. Kult. Men jag har redan tröttnat på allt som internet har att erbjuda. Måste ju liksom vara lite tyst så de små liven får sin skönhetssömn ju...

 

På återseende.

 

Väl mött

Har haft min första ledaruppföljning på spinningen. Har sagt det förut och säger det igen: Jag HATAR att bli bedömd på det jag gör. hatar.

 

Visste ju redan från början att mitt pass är för jobbigt och drygt och jag blir alltid osäker och stressad och nervös när någon ska kolla på mig och studera ig in i minsta detalj. Dessutom hade ju Jaquline vairt vänlig nog att skrämt upp mig med att Maria är stenhård.

 

Och hela passet börjar med att mikrofonen knastrar och brusar konstant. Och jag tappar bort mig. Men mina motionärer är ju gulligast i hela världen och går fram till Maria efteråt och säger att de brukar gå hit vaaaaarje vecka, och Kerstins pass är så hiiiimla bra. Jag älskar mina underbara motionärer!!

 

Och Maria är snäll, hon dömer inte ut. Men jag jag är för jobbig, jag vet. Och tydligen så jobbar jag jävligt mycket överkropp...?? Hur är detta möjligt?? Aaaany who! Ingen uppföljning förrän till våren om ett år. yeees!! Men då ska jag tydligen bli filmad. kult (plus att det komer vara ett nytt upplägg och jag kommer förodligen vara pretty ovan att leda pass eftersom jag ska vara spinningledig hela hösten....)

 

Kollade på vetenskapens värld precis. Tydligen ska man fasta för att leva längre och slippa alzheimers och hjärt-kärlsjukdomar. Proteiner är dåligt för kroppen, för då reparerar man aldrig sina celler, man bara gör en massa nya, som alla får samma fel och defekter. Och jag blir förvirrad. Om man vill leva länge och må bra ska man alltså fasta med jäna mellanrum. Men är det inte så att om man fastar ställer kroppen in sig på svältläge och så nästa gång man äter så ba lagrar kroppen in allt som extra fett så man överlever nästa svältperiod?? Och jag som tror att jag håller på med något slags muskelbygge, jag måste ju äta mina proteiner!!! Och om man fastar, blir man inte helt fucked up i hjärnan och trött och gör massa fel på jobbet (typ dödar någon). Och om jag skulle fasta, hur funkar det då med träning?? Palla träna och gör av med typ 700 kcal på en timme när man under dagen bara äter typ 200kcal. låter orimligt och farligt och jag kommer svimma. Men känner mig grymt sugen på att testa. Och vill jag ens leva länge och bli riktigt riktigt gammal? Visst, jag ser ju hur jag är typ 95 bast och frisk som en nötkärna, pigg som en 67-åring. Fast jag vet ju att jag kommer dö ung och i förtid med en hjärnblödning efter att ha halkat i badkaret... Så många frågor, men inga svar.. Dessutom gillar jag att äta. Både god mat och nyttig mat. Och onyttig mat. Och träna. Och dessutom säger folk och idioter att man ska äta det men inte det, fast äta det här och inte det där. Äta si och äta så. Blir trött och arg på folk som bara kör massa shortcuts och bryr sig på tok för mycket och gör livet ångestfyllt och jobbigt för oss andra. Samt gnäller på folk som kör den där dieten istället för den här och bla bla bla bla. Och värst av allt är att jag bryr mig och tar åt mig och blir påverkad och provocerad och frustrerad av alla personer som håller på och tycker och propagerar för det här och det där. Och jag vill testa på och kunna saker och må bra och äta gott och svulla och äta nyttigt och va ett hälsofreak och sen inte bry mig alls för att det är coolt att bara va sig själv och va nöjd och glad och må bra och jag kan inte sluta tänka på det häääär.

 

Väl mött

 

Hej hej hallå dagboken!

 

Jag är trött, grinig, irriterad, frustrerad, arg, ledsen och olycklig. Slutkörd, förbannad, sur och godissugen.

 

Det enda som kunde göra mig glad och pigg gjorde mig istället ännu mer sur å grinig å så vidare. Endast för att nån (ingen nämnd ingen glömd) liksom totalt saknar sociala färdigheter. Och det var liksom lite det som gjorde mig sur och grinig och irriterad från första början. 

 

Lägg sedan till att mitt internet vägrar funka. Har fusktränat och känner mig därav såjävlasämst!  Men gjorde iallafall mina 60 squats som var dagens mål. FYI så håller jag på med nån larvig challange jag hittade på instagram. Ska göra en jevvla massa squats på 30 dagar. Idiotiskt! 

 

Funderade på att köpa en godispåse för att trösta mig själv, men hittade i ungefär samma veva nån fitnessbrud på instagram som var så jävla nöjd över att hon var så jävla fit och inte åt en endaste onyttig grej "it is tough but it is worth it!! :)) ♥♥♥"  blev så jevvla irriterad att jag höll på att kräkas rakt ut. Nähä, inget godis heller. Får väl ligga och svälta och dö i min enamhet. Ta en powerwalk innan kvällen är slut så jag kan va nöjd över mig själv. Ja, jag tänker fortsätta va bitter en stund.

 

Är så jävla trött. Orkar inte ens gå å duschaaaa! Och egentligen borde jag städa samt handla något ätbart (kanske kam det få slinka ner en liten mikroskopisk godispåse då kanske??) 

fast jag ska nog gå ut lite. Lyssna på Amelie och grubbla över det där som gör mig ledsen istället för arg. (fast det är jättedumt eftersom jag ver att jag bara lurar mig själv) men ppromenad är bra. Och affären. Där kan man köpa godis. Dessutom har ju jag pseudofredag idag. Då får man äta snask. Alternativt dricka vin i badkaret. Det är valfritt

 

Väl mött

Jag måste lära mig att världen inte är en vacker och drömsk plats där allt är som man vill att det ska vara. Jag måste lära mig att min fantasivärld och den riktiga världen inte är samma sak.

 

 

Och trots att jag vet att inget av det jag tänker är sant och på riktigt och att detta inte är något jag vill på riktigt så kan jag inte låta bli. Har liksom ryckts med av bara farten. Hoppas på att jag tar tag i det, men hoppas samtidigt att det liksom ska lösa sig av sig självt. Vilket det kommer göra. Ty det har jag sett till.

 

Har ont i ryggen. Som fan. Kan ej ta djupa andetag, kan ej böja mig ner. Känner mig som en gammal tant. var är katterna?

 

Vill träna, men vet att det kommer göra såjävlaont.

Skiter i det. Går och tränar. Ignorerar det faktum att jag åt min kroppsvikt i lösgodis under påsken (förlåt Nora) och därför har sura uppstötningar. Jag måste ju leva sjuuukt nyttigt och hälsosamt och träna och deffa som en dåre de komande två veckorna. Allt för att få en rockin' body och kunna leva extremt onyttigt i Indien i två veckor. weeell hellooooo!

Väl mött

 

ps. jag har sagt upp mig från världens bästa jobb. ska flytta hem till mamma och jobba för henne i sommar. har längtat så himla länge. och nu när det är gjort har jag fruktansvärd ångest. Tänk om jag egentligen inte alls vill göra dethär....??? plus att jag kommer var avdelningens lilla bitchboy fram tills jag slutar.

Magsåret som växer sig större och större. Som äter upp mig inifrån. Det enda jag tänker på. Varenda vaken minut. Vill göra det nu, så jag har det gjort och överstökat. Vill gärna skjuta på det fram till midsommar så jag liksom inte behöver tänka på det. Vll blunda för det. Fast jag vet att det är bäst att bara göra det: Göra det som måste göras, säga det som måste sägas.

 

Men magsåret. Det bubblar och väser och bränner och ilar. Och jag känner mig hjärtlös, kall och elak. Så får du inte tänka. Det säger både den förnuftiga versionen av mig själv och alla andra. Och så hade jag sagt högt med ord om det var så att det inte gällde mig. För ett par månader sedan tyckte jag att Maja var fjantig som höll på och nojade och oroade sig och var livrädd och kände sig dum, som en svikare. Men nu sitter jag själv där, med samma skräck och rädsla och känsla. Jag vill, jag vill, jag vill. Men jag vill inte. 

 

Och jag har liksom inte riktigt hajjat om det är sant och på riktigt. Det känns som att det fortfarande är ett löst låtsaslöfte som hänger och dinglar i luften på en tunn och skör liten sytråd. Den kommer snart att gå sönder och så finns där plötsligt ingenting. Jag blir tom.

 

Och sen allt det där andra. När allt känns bra och jag får pankångest över att jag är nöjd och vet vad jag vill, tror jag, och det känns bra för en gångs skull, riktigt jävla bra, fast jag inte riktigt vill. Men så inträffar en rad sånna där småsaker som får mig att vilja skjuta nån i huvudet pga irriterande göromål och störiga handlingar och idiotiska kommentarer och någonslags ignorans som jag inte är van vid och inte riktigt gillar, I don't care. Så jag blir arg, ledsen och besviken. För jag trodde jag hade kommit på vad jag ville. Men nej. Nu inser jag ju, åter igen, att det är nåt annat jag vill. Så istället känner jag mig vilsen, elak och utnyttjad. Och tom. Lämna mig i fred, låt mig va. Men jag är kvar, är fast, halkar dit. I vanlig ordning.

 

Jag längtar till våren i Indien. Jag längtar till hösten i Norge. Jag vill bort en stund. Jag kanske borde åka till Prag i ett par månader och hitta mig själv....

 

Jag villl ju bara inte frysa om natten.

 

Väl mött

 

Det känns som att någon med mycket små och iskalla händer tar stryptag på mig. Fast liksom inifrån. Som om att någonting bara snörper ihop min strupe. Luften kommer inte in, luften kommer inte ut. Hjärtat slår tre gånger så snabbt och tårarna bränner bakom ögonlocken. Den där vidriga, äckliga känslan av att spontant behöva kaskadkräkas lite snabbt kommer över mig innan jag ens hinner blinka.

 

Det går över på två sekunder, men känslan sitter liksom kvar. Det känns som jag ska svimma och jag tittar ner på mina fötter. Inser att jag fortfarande cyklar, att tramporna går och att cykeln tar sig framåt. Snart är jag hemma.

 

Hatar när det händer. Hatar de kalla kårarna som liksom ilar kvar i flera dagar och att jag känner mig som världens ynkligaste, mest värdelösa och menlösa lilla människa. Allt är fel och dåligt och jag kommer dö ensam tillsammans med femtusen äckliga katter. Utbränd dessutom.

 

Och på detta har man haft en sån där knäpp dag på jobbet när allt känns konstigt och fel och hullerombuller. Ibland önskar jag att jag hade ett jobb utan ansvar. Ett jobb där det liksom inte gör så mycket om man inte hinner, om det inte blir helt rätt eller om nåt inte funkar eller går ihop sig eller jag inte har maximalt full koll. Ett jobb där man kan tänka: Det löser sig. Det kanske skulle kunna ta the edge of it lite.

 

Plus att alla tankar bara går runt runt runt runt och jag undrar vem jag är och vad jag gör och vad jag heter och varför finns jag. Framförallt undrar jag varför jag är 24 år och har jobbat i mindre än ett år, och liksom funderar på varför jag står och stampar. Står jag och stampar? Sitter jag fast? Eller? Är det bara jag som är knäpp? Det måste ju vara så, eller hur? Att jag är knäpp?

 

Vill bara sova och blunda och att allt ska kännas bra imorrn.

 

Väl mött

 

I måndags påbörjade jag projekt "inte sminka mig på två veckor".

det går bra, tackar som frågar.  Jag håller mig hemma, på jöbbet och på gymmet. Går runt i pyjamas och mjukisar all day long, så att säga. Så frånvaron av lite smink gör inte så mycket. förutom varje gång jag råkar gå förbi en spegel....

Idag fick jag ett nytt projekt.  inte färga håret på två månader . Observera att detta gäller även om jag får panikutväxt med tillhörande panikångest. Men jag ska klara det. Jag lovar. 

 

Väl mött

 

 

När man blir arg, bitter och lite ledsen för att man måste jobba över 45 minuter. sen inser man att ens kompis blivit beordrad att jobba heldag och så skäms man lite...

 

Imorrn ska jag ha mittbedömning med min student. Hon har gått med mig typ två dagar, alldeles precis i början. Är förmodligen typ mer nervös över bedömningen än vad hon är. Stabil tjej. Jag alltså.

 

Igårkväll svalde jag stoltheten och började följa den där bruden jag hatar på friskis på instagram. Mest för att bli mer arg och bitter och avis och sådär. Intalar mig för att det skall vara för inspiration, fast jag vet ju att jag inte funkar så riktigt.... Fast hon brukar ju lägga upp nyttiga recept på saker som ser asgoda ut... ja, fast de innehåller ju bara låtsassaker och proteinpulver, och dessutom har hon överdrivet stora biceps och hennes abs är rätt groteska... not my cup of tea  (som sagt, bitter tjej)

 

Idag kom jag på ett projekt jag kan ha ett tag fram över. En annan träningsnarkoman slash fitnesstokig brud på instagram hade kört någon slags no sugar added-challange. Och jag tänkte att det ska jag göra, fast inte så extreeeemt som hon gjorde. Ska mer bara låta bli att hetsäta samt äta godis och kakor etc etc på två veckor. Hur svårt kan det vara?? Jo, kom hem från spinningen kvart över 10 och kände mig svinmfärdig. Drack ett glas sprite (vaa?? Jag dricker aaaaaldrig läsk (om det inte är utspätt med alkohol)) sen var det någon på jobbet som fyllde år så det fanns ett lifetimesupply av kladdkaka. Åt massor, det var gott!

 

Men jag ser ljust på framtiden! Lycka till till mig!

 

Skit samma. nu ska jag sova.

 

Väl mött

 

 

 

På en vecka har jag helt plötsligt blivit ett helt år äldre, men inte det minsta lilla klokare.

Har firat min födelsedag på det bästa sättet man kan, genom att åka längdskidor i vasaloppsspåren. Hur underbart som helst. Love it

 

Har börjar jobba natt. Och jag gillart. Det är lugnt och skönt och annorlunda och jag får gå hem och sova när alla andra börjar jobba. Nice. Fast det är en massa spring och massor att göra och man tänker hur segt som helst och jag misstänker att jag kommer bli knäpp av att vända på dygnet i tid och otid.

 

Måste börja planera norge. Måste börja ta tag i saker fast jag inte riktigt orkar... Men jag måste annars kommer jag inte komma iväg och då kommer jag sitta fast här. Jag vill göra nåt annat. Bara ett litet tag.

 

Jag måste ha ett projekt. Jag blir deprimerad typ fem gånger i veckan för att jag mår illa för att jag har hetsätit godis eller mackor eller nåt annat. Måste ta tag i mitt sockerberoende på riktigt. På riktigt. Fast jag orkar inte riktigt det heller. Men eftersom jag tycker att det är lite kul att försöka påbörja något slags projekt (men inte riktigt avsluta det, utan istället fuska efter två och ett halvt dygn) så ska jag prova. Måste även börja hetsstyrketräna eftersom jag och Lotta råkde anmäla oss till någonslags tävling i att vara starkast. Fast vi tävlar ju bara mot oss själv eftersom vi vet vilka vi konkurrerar om förstaplatsen med. Vi kommer bara förlora. Men det är ett kul projekt. Och jag kanske kanske kanske kan lär mig att gör chins. På riktigt, utan hjälp. Kanske. Det är ett mål jag har iallafall. Och vi kommer definitivt att vinna mot oss själva.

 

Jag älskar att våren börjar titta fram. Den är fin och gör mig glad.

 

Precis som National tresure. Går på femman i detta nu. Är lyckligast i världen. Borde poppa popcorn och koka te.

 

Imorgon ska jag spinna, för första gången på en vecka. Längtar så jag kan dö!

 

Väl mött

 

Jag jobbar.

Det är vad jag gör.

Och varje gång jag jobbar inser jag hur mycket jag tycker om mitt jobb och det jag gör. hur mycket det än tänjer på tålamodet. hur mycket jag än får springa. hur mycket jag än får luska reda på sånt som inte funkar. hur mycket jag än sliter och stressar.

Det är bara så himla synd att vi liksom inte riktigt uppsakattas och räknas. Vem bryr sig om att jag jobbar gratis eftersom vi inte kan ta rast (äta middag) på kvällarna? (men dom är fräcka nog att dra av pengar för en halvtimmes rast som vi aldrig har) För det kan väl inte kallas rast när man ändå aldrig får sitta ostörd i mer än sju minuter...

 

Men jag är inte bitter.

Önskar bara att det inte bara var vi som tänkte på vår arbetsmiljö, vår hälsa och vårt välbefinnande. Nej, att tänka på andra (och absolut inte på oss själva) det är väl bara vi vårdpersonal som gör.

 

Väl mött.

 

Typ den nästa repliken i en Beckfilm någonsin. True story.

 

Jag hatar det jag gör och jag hatar det jag vill. För det går liksom helt emot mina principer, mina planer och min vilja. Men ändå så fastnar jag där, och kan inte ta  mig därifrån. Dels för att det är svårt. Dels för att jag är konflikträdd. Dels för att jag inte riktigt vill ta mig därifrån. Och det är det som gör mig rädd. För någonstans vet jag att jag egentligen inte vill. Men jag är för bekväm för att göra nåt åt det. Och helt ärligt så är det inte helt fel. En är ju rätt bekväm av sig. Och lat. 

 

Ligger i soffan och inbillar mig att jag är mer bakfull än  jag faktiskt är. Mest för att ha en anledning att tycka synd om mig själv. Önskar att jag hade en årsförbrukning av choklad framför mig. Det hade vart guld. Vet att jag snart måste resa på mig, gå till friskis, träffa ett gäng ashurtiga människor, socialisera och träna. Och allt jag egentligen vill är att frossa i choklad och dega framför det fantastiska programmet Ink Master. Bara en liten stund till... 

Om man ser en gravid kvinna, är det då legitimt att helt ogenerat gå fram och känna på hennes mage (utan att först få ägaren till magens godkännande) och frågar: "Pojke eller flicka?"

- Nej, skulle inte tro det.

 

Om man ser en tjej med schyssta bröst, går man då fram och bara tar på dom, för de är ju där och de ser ut att vara sköna att ta på?

- Neee, känns inte helt okej.

 

Om man ser ett människorbarn (som inte tillhör en själv eller någon i ens närhet) känns det då rimligt att man går fram och plockar upp barnet och håller i det en liten stund för den är ju så liten och söt?

- Näpp, man gör inte så.

 

Men om an ser någon med tatueringar verkar det tydligen fritt fram att lyfta på tröjärmen (allra helst utan att fråga först) bara för att man fick en sån himla lust att se hur resten av tatueringen såg ut.

- Det är inte okej! Låt in kropp och mina kläder va om jag itne uttryckligen gett dig mitt godkännande att undersöka in hud, min kropp, min arm, mina tatueringar.

 

Tänk på en tatuering som en tavla på ett museum. Det är en konstnär som har gjort det. Det är alltså ett konstverk. Det anses ofint att kopiera detta konstverk (kallas plagiat ed ett finare ord). Och ofta på museum så finns det en skylt där det står att man inte får röra konstverket.

 

Så, tack för mig. Sluta okynnes-smygta på mina armar. Speciellt inte eftersom jag inte känner dig och du stör mig när jag arbetar!!

 

 

Väl mött!

 

Första jobbdagen på vad som känns som jättelänge. Får mitt nya schema för kommande period. Första schemat med nya arbetstiderna. Första schemat där jag börjar jobba natt.

När jag såg schemat var jag tvungen att bita mig jävligt hårt i läppen för att inte börja gråta. Hejdå livet, hejdå fritid. Hej magsår, hej ångest, hej utbränd.

 

Jag jobbar dygnetrunt, helatiden. Jobbar femdagarsveckor och sexdagarsveckor och varierar dag-natt-kväll-natt-dag-dag-natt-kväll-natt-dag. Kommer förmodligen vara zooomibe under våren.

 

Pratade med min chef och frågade om man verkligen fick jobba dag dagen efter man har jobbat natt. Och det är tydligen helt okej. Man får tydligen den dygnsvilan man ska ha. Men det där med att man ska må bra, sova bra och ha något slags liv på sidan om, det är det ingen som tar hänsyn till.

 

Jag minns när jag gick på gymnasiet och läste kursen "Arbetsmiljö och säkerhet" med söt-Tore som lärare. Han fick årets tråkigaste kurs att typ vara kul. anywho. Han berättade att det fanns ett EU-beslut om att alla skulle ha 11 timmars sammanhängande dygnsvila mellan sina arbetspass, eller hur det nu var. Det stod minsann i arbetsmiljölagen. Och det var ju jääävligt dåligt för sjukvården där man gärna, heeemskt gärna, vill vara samma personal som både nattar och väcker patienterna. Och då funkar ju inte det där med 11 timmar. Jamen det löser man med att besluta om att dygnet bryts en annan tid. Jajjemän! Tjoho! Bästa beslutet sedan vi avskaffade motboken!

 

Hursom. Nu kommer jag jobba dygnet runt och ställa om dygnet hurmångagånger somhelst på en vecka. Kommer förodligen ha glömt bort mitt namn innan mars månad är till ända.

 

Visar schemat för några av mina kollegor. (Ingen av dem jobbar 100%) USK-Emma säger: "Passadig! När jag va 23 och jobbade heltid och treskift fick jag panikångest och blev knäpp för att jag alltid var på jobbet och vände på dygnet, fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka."

Och Emma är typ ascool. Hur ska det då gå för mig som är skör och bräcklig och känslig? Jag vill inte få panikångest (Klarar mig fint med aspergers och dystymi) och vara utbränd och vara tvugen att gå ner i tid när jag inte ens har fyllt 25. Det är ju pinsamt och skamligt. Men ändå en dröm!

 

Min chef tittade på mitt schema, det som jag klagade på. Och det enda hon kan säga är: "Jag vet. Tyvärr. Det är ju såhär det blir med de nya tiderna och när man går treskift. Och dessutom tror jag tillochmed att du faktiskt ligger typ 5 timmmar minus på den här perioden"

 

Man ba: ursäkta va??? Hur fan kan jag ligga minus fem timmar när jag jobbar jämt och har 14 timar plus på min flex?!?!?! Varför ska jag jobba gratis på flex som jag aldrig någonsin i helvete kommer kunna plocka ut, vare sig i tid eller pengar, när ni inte ens kan bjuda på nån timme per schemaperiod. Snåla jävla akademiska.

 

Positivt är att min chef sedan säger: "Det här är helt sjukt. Jag har skickat in hela schemat till vårdförbundet, för det är fan inte rimligt att man ska behöva jobba såhär så som ni kommer göra nu"

 

 

Men jag har tyvärr redan blivit bitter, och känner liksom på mig att det inte spelar någon roll. Även om vårdförbundet säger att det inte är okej, så kommer det inte bli någon skillnad. Dels för att vårdförbundet ändå är asmesiga. dels för att ackis inte lyssnar på någon eller något. För det är ju inte direkt så att vi inte har försökt säga att hela det här påhittet är vansinne. Vansinne!

 

Men Lennart, var så säker på att du snart får en kopia på mitt schema, så kan du välja när du ska komma och jobba med oss några veckor. Hejhej!

 

Väl mött

"När man skriver mitt namn på sms kommer alltid 'dödli' upp först" /citat från en tjej som bodde i korridoren under mig i ekeby.

 

När man är sjuk och inte har nåt bättre för sig ligger man alltid och grubblar. Och stalkar på instagram.

 

1. Jag blir så jävla irriterad på att samma arga samtal (från min sida) upprepas för femtusende gången i mitt huvud. Vill så gärna säga det face-2-face, men vet att det aldrig kommer ske. Vill få det gjort för att få nåt slags avslut. Fjantigt, men det är så det känns. Trots att jag egentligen någonstans redan har lagt allt bakom mig så ploppar en del irriterande tankar upp ibland.

 

2. Hittade tjejen-som-jag-hatar-på-gymmet på instagram. Jag hatar henne inte. Är egentigen fuktansvärt avundsjuk på hennes sjukt snygga och starka kropp och assnygga träningsoutfits. Men nivet. Typiskt en sån brud man stör sig på. Enbart för att man inte har nåt bättre för sig. Och hon hade bara bilder på sig själv när hon tränas samt nyttig mat. Samt massa gudomliga bakverk. Hatar henne ännu mer. (är ännu mer avis) Mår ännu mer dåligt över att jag är sjuk och inte kan träna.... plus att jag ttyp ätit upp alla muffins jag bakade idag..... ångesten!!!

 

Väl mött

 

Ungefär sedan kl 15.00 har jag tänkt att jag ska ta mig ut i den friska luften och ljuset för att få just lite frisk luft och lite dagsljus och känna mig lite mer levande. Men jag bara ooooorkar inte!!  Nu är klockan 18.00 och mörkret har tagit över där ute...

 

Har väl ingen feber längre,  men orken är liksom på bottennivå. Önskar att jag vore pigg och kunde träna. Önskar att jag hade lite motivation.

 

Men jag ska gå upp ur sängen, jag ska gå till ica. Jag ska bara kolla facebook, spela quizkampen en gång till och kolla klart på äntligen hemma sen ska jag gå. Jag lovar.

 

Väl mött

 

 

I lördags morse vaknade jag kl 04.04

Igår vaknade jag kl 05.05

Idag vaknade jag kl 06.06

Konstigt och häftigt tycker jag.

 

Har varit lite hängig och krasslig i en vecka. Haft ont i halsen, fast bara ytterst lite, och lite rosslig sådär. Typisk gubbhosta. en imorse när jag vaknade (ungefär tretusenfemhundra gånger) så kändes det liksom anorlunda. Kan ha berott på att jag hade megabautaont i halsen och svettades som en gris. Fast nästa gång jag vaknade frös jag som aldrig förr.

 

Varför ska jag bli sjuk nu? Jag höll ju på att bli frisk! Och jag ska ju leda spinning om 2 timmar och 20 minuter. Tänker: äh, jag tar en ipren, äter frukost, dricker te och gurglar halsen så blir det nog bra. eller hur? Smas med Amanda som sitter i samma sits. Jag försöker peppa henne att gå på passet samtidigt som jag sitter och förnekar för mig själv att jag är sjuk. Sen säger hon: jag gjorde mycket sånt förr. tränade fast jag var sjuk. slutade med att jag fick spendera en helg på HIA. Bror sitter bredvid och liksom tvingar mig att inte träna, samtidigt som Amandas skräckpropaganda ekar i huvudet. Det tar emot. Jag vill inte sjukanmäla mig från varken spinningen eller jobbet. Men tillslut måste jag nog faktiskt inse att jag inte kan spinna. Kommer ju bara bli ännu mera sjuk. Det har funkat hittills, att träna bort förkylningen, men jag tror att jag har nått någon slags gräns.

 

Ringer Björn lite motigt för att förklara mig. Tänker: är det någon som kan fixa in en vikarie på 90 minuter en måndagmorgon så är det Björn. Sen börjar hets-smsandet. Och tillsammans får vi tag på en tapper själ som kan ställa upp och cykla istället för mig. Jag kan andas ut. Och spendera förmiddagen med att snyta mig och harkla upp slem och frossa och hosta och nysa och dricka te och så vidare.

 

Nu ska jag bara stålsätta mig inför att ringa min chef och sjukanmäla mig. Hatar att vara sjuk från jobbet. Mest för att jag vet hur jobbigt det blir för alla andra som är kvar på avdelningen med en man kort...

 

Väl mött