klyftigatankar

Söndag.

Imorgon är det måndag och starten på ännu en 6-dagarsvecka. Underbart. Älskar när man då liksom måste planera sina lediga timmar in i minsta detalj. En vecka i förväg. Chans till spontanitet är lika med noll. Och eftersom jag har en släng av aspergers så känns det ju ändå ganska skönt. Åh andra sidan finns det inte något slappt inplanerat. Jobb varvas med träning. och så transporter däremellan. En spelkväll och en dag på tomtits. Men inget ingenting. Jag gillar ju lediga dagar med ingenting, när jag får vara för mig själv och göra ingenting.

 

Känns ändå rätt skönt att komma till jobbet imorgon, eftersom jag faktiskt gillar det jag jobbar med. Vi ska få nya schemat och jag är liksom lite nervös-spänd. Undrar hur det ser ut? Hur det kommer bli?

 

Tror att det ändå kommer kännas rätt okej till en början. Det blir värre om en månad. Ännu fler sjuksköterskor har sagt upp sig/ska säga upp sig. Och inget vet när det kommer in några nya. Jag tror att när mars börjar kommer vi blott vara 10 sjuksköterskor kvar på avdelningen. Har räknat bort de som typ aldrig jobbar kliniskt samt de som endast jobbar natt. Av dessa 10 är vi 4 som roterar 3-skift. En jobbar bara 80%, En jobbar 90% och spenderar två dagar i veckan på mottagning, hon är inte så ofta på avdelningen. En jobbar en dag i veckan på mottagning, en vet jag är påväg bort (hon bara extrajobbar heltid ett tag), En går inskolning. En pluggar också samtdigt vid sidanav och jobbar därav inte heltid. Det känns som att det kommer bli jobbigt. Och jag vet att flera går och tänker på att kanske säga upp sig. Och det känns så jävla tråkigt! Jag tycker ju att mina kollegor är fantastiska och vill gärna jobba med dom jämt jämt jämt. Hoppas att nån snart fattar att det liksom inte riktigt funkar att hela tiden utnyttja personalen till max, att alltid krama ur den sista lilla energin som finns kvar. För då säger dom upp sig och avdelningen måste stänga.

 

Skitsamma, jag orkar liksom inte riktigt vara bitter, men det är någonting man tänker på rätt ofta eftersom det är på det där stället som jag spenderar den mesta av min vakna tid. Skulle helst åka skidor, baka muffins och dricka te hela dagarna. Nån som har ett sånt jobb som jag kan få ta?

 

Väl mött.

 

Onsdagkväll och jag har söndagsångest. Det blir ju så när man har helg mitt i veckan. Det tar så otroligt mycket emot att jag ska sätta klockan och försöka ta mig upp kl 05.15 imorgonbitti. Hade ju trivts bättre med lite mer ledigt. Sovmorgon och lite fix. Ibland känns det nästan som att man inte borde vara ledig alls. För då får man liksom känna på hur det är och då vill man inget annat. Eller så borde man vara ledig bara lite mer, så där så man lksom orkar.

 

Det som är positivt är att det snart är fredag igen. Ibland känns allt liksom helt okej ändå. Och på fredag är det lön. Lön med jul-OB. värt.

 

Och jag har en massa kul att se fram emot. weehoo!

 

Väl mött

 

På två dagar har min insändare i UNT delats över 1400 gånger på facebook (och ynka 14 på twitter, skärpning era lata twittrare). Kanske även mer, detta är bara de klick som folk har gjort från UNT's hemsida. Sedan hoppas och förutsätter jag att folk delar den via sina vänner på facebook. Och det är så himla himla kul!. Får bara en massa positiva och bra kommentarer.

 

Tack för alla bekräftelser på att det jag skrivit faktiskt stämmer in på fler personer. Det är inte bara jag och några till. Tack för era delade versioner och historier och era bilder av situationen. Vi är många, vi är unga, vi är trötta och vi börjar få nog.

 

Jag undrar hur det kommer gå för sjukhuser under våren, sommaren och hösten. Jag har en spaning. Där är det många sjuksköterskor och undersköterskor, som älskar sitt jobb och är jävligt bra på det, som inte längre kommer orka. De kommer inte orka jobba heltid. Och de kommer framförallt inte orka ta mer skit från en ledning som sitter sjutusenfehundra mil ifrån den verksamhet de styr och bestämmer över.  De ser inte hur våran vardag ser ut. Sjuksköterskor och undersköterskor komer gå ner i tid, säga upp sig. Jobba kommunalt, jobba i Norge, jobba i Stockholm, jobba privat. Ackis kommer gå under. Jag hatar att säga det, men jag säger det ändå. För man kan inte köpa ett nytt hemmabiosystem på avbetalning när man inte ens har råd att betala hemleveransen på tjocktvn från -92. Det funkar inte så. Kan man anmäla Uppsala Läns Landsting till Lyxfällan?

 

Har idag även fått kommentarer från några av doktorerna på min avdelning. En av dom hade hittat min blogg, och jag vet inte om han hånade mig eller inte. Skitsamma. Han hade läst min insändare och tyckte den var bra.

 

Min biträdande chef, sekreteraren och många andra på avdelningen apploderade och gjorde tummen upp. Jag rodnade för ett ögonblick, men kände mig ändå jävligt stolt över att mina agressioner ändå publicerats och kommit ut i ljuset och tagits emot så väl av nästan alla. Lilla jag som i vanliga fall sitter tyst i ett hörn och ofta inte har något illa att säga om någon eller något. Och absolut inte vill göra någon upprörd.

 

Lite märkligt tycker jag dock det är att min avdelningschef nästan inte kommenterar det hela alls. Hon säger kort: "Bra skrivet": Men avslöjar inte med en endaste liten min vad hon menar. Tycker hon att det är bra på riktigt eller känner hon bara att hon bör kommentera det hela just så? Känner hon att det är någon kritik riktad mot henne? Och ska jag erkänna har jag varit lite rädd för det, att hon på något sätt skall ta åt sig. Ända sedan igår morse när jag upptäckte att jag plötsligt blivit publicerad.

 

Men det är precis tvärtom. Jag får helt ärligt magsår när jag tänker på det jobbet min chef gör.  Det hon gör är helt beundransvärt. Det hon försöker ådstakomma med minsta öjliga medel. Och sen är hon skitbra på att skälla ut dumma personer, typ läkare som gör att man börjar gråta innan lunch (den lunchen man nästan inte får).

 

Hon tillträdde i september som avdelningschef där jag jobbar. Det första hon får göra är att lämna det tråkiga beskedet om att sjukhuset skall spara miljoner. Sedan slutar sjuksköterska efter sjuksköterska. Sedan närmar sig sparkraven och stämningen blir mer och mer tryckt. Fler sköterskor slutar på grund av studier och annat. Några går ner i tid och det fattas även undersköterskor. Vi har många sjukluckor. Min chef får inte anställa nya. Och den personal hon har måste hon ju tyvärr meddela att de måste jobba fler pass och kortare dagar där samma arbete skall utföras på kortare tid. (Tycker sjukhusledningen att vi jobbar för långsamt?) Sjukhusledningen verkar alltså tro att min chef (och säkert många fler avdelningschefer) besitter någonslags magisk talang där hon kan få 1+1 att bli 5. Eller så lever de i ett fantasiland där 1+1=5.

 

Min chef har tidigare under vintern lämnat in ett långt brev till ledningen med en god förklaring till varför hon bara måste måste måste få anställa fler sköterskor. Hon fick två stycken. (totalt ca 6 har slutat) En av dessa tjänster är egentligen redan tillsatt. Innan helgen skickade hon ytterligare ett brev med en förklaring/förfrågan om att våran avdelning måste stänga 8 platser på grund av sjuksköterskebrist och att hon inte får anställa någon ny. Återigen skall hon få 1+1 att bli 5. Omöjligt för de flesta skulle man ju kunna tycka.

 

Hennes jobb är just nu så jävla otacksamt. Och jag kan liksom inte låta bli att tycka synd om henne.. För jag ser så jävla mycket av min egen mamma som just gjort exakt samma sak. Två gånger om.

 

Jag älskar mitt jobb, älskar mina kollegor och avdelningen jag jobbar på. Men jag trivs inte på ackis. Jag gör inte det. Och det skär i mitt hjärta för det var ackis som fostrade mig, som lärde upp mig, som fick mig att inse vad jag vill göra med mitt liv och min karriär som sjuksköterska. Men nu börjar jag verkligen tappa förtroendet. Och jag vet inte vart jag ska vända mig.

 

Kom igen nu, Ackis. Ryck upp dig. Skärp dig. Klipp luggen och skaffa ett ordentligt jobb! För jag vill ju så gärna tycka om dig.

 

 

 

Väl mött

Jaha. Och så sitter man här i sängen efter arbetsdag 1 av 5. Och det jag tänker är: hur ska jag orka 4 dagar till innan jag får vara ledig. Att arbeta fem dagar i rad är faktiskt väldigt påfrestande och ansträngande. Man liksom ser inget slut. (Men hallå, Kärran, normala människor med normala jobb arbetar alltid fem dagar i rad. Måndag till fredag. Måndag till fredag. Måndag till fredag. Alltid ledig helg. Normalt!!) Men nu råkar jag vara en onormal människa med ett onormalt jobb. (Ja se sjuksköterska är onormalt att va. Eller var vi för många(?), var det det som var problemet när man inte kunde ge oss högre lön. Visst var det det som var arguentet?) Att jobba fem dagar i rad är jobbigt när man inte hinner sova, äta, vila eller andas ut ordentligt. Och man liksom ser framförsig hur lååååångt det är till måndag kväll när man äntligen kan släppa ut luften som spränger bakom huvudet. Andas ut. Vila.

 

Det är jobbigt att jobba inom vården, när man allt som oftast jobbar enligt följande: Jobba tre, ledig en, jobba fyra, ledig en, jobba tre, ledig en, jobba fem, ledig två, jobba två, ledig en, jobba tre. Och det tar aldrig slut. Man har en ledig dag på en sketen onsdag när ingen annan är ledig. Så man sover överdrivet länge, kollar på sjunde himlen, tvättar och städar och så var den dagen slut, eftersom jag måste lägga mig tidigt eftersom jag går upp 05.15. (Och jag som hade tänkt gå på stan, träna och baka surdegsbröd. eller åka till stockholm och hälsa på en kompis. Glöm detI)

Men nu ska jag få sova. Om jag kan somna. Kommer i vanlig ordning inte kunna släppa jobbet och ligger och tänker på allt det där som jag inte får glömma imorgon. Och så drömmer jag hur jag springer mellan patienterna och jag har glömt precis allt.

 

Blundar och försöker tänka på annat. Drömmer om en ledig dag och sol och ett glas vin och trevligt sällskap. Men det enda jag kan tänka på är att jag glömde stämpla ÖVERTID UT....

 

Väl mött

 

Hej,

Jag har jobbat som sjuksköterska på akademiska i många, många år. Det är så många att jag för länge sedan tappat räkningen. Har jobbat med det mesta. Kirurgi, medicin, cancerpatienter, lungsjuka, infektionssjuka, barn, spädbarn, nyförlösta, i akuta situationer och under mer lugna förhållanden.

Och ska jag vara ärlig så börjar jag tröttna. Efter många år inom vården är kroppen sliten och trött efter alla tunga lyft och ständiga spring. Jag har ont i axlar, rygg och knän. Jag blir trött i kroppen och trött i huvudet på grund av skiftarbete, långa dagar och kort tid för återhämtning. Nu känner jag att jag börjar få nog. Efter de senaste sparkraven oh nedskärningarna känner jag att jag måste gå ner i arbetstid för att hinna med. För att orka med, Och för att min kropp inte skall ge upp riktigt än. Jag vill ju så gärna jobba ända fram till pensionen, och det är inte många år kvar.

 

Tjännare Lelle-Pelle!

Jag är en relativt nyutexaminerad sjuksköterska. Har jobbat i drygt sex månader. Hela tiden på kirurgen, har inte så mycket erfarenhet av vårdarbete sedan tidigare. och har inte hunnit bli bitter, om du förstår vad jag menar... Jag är 23 år UNG, frisk och stark och tränar flera gånger i veckan.

Jag vill bara säga att jag har världens bästa yrke. Helt klart. Finns inga tvivel. Tyvärr har jag inte världens bästa jobb. Och långt ifrån världens bästa arbetsgivare.

 

Jag tycker att det är pinsamt när folk som är precis som mig går ner i arbetstid för att de inte orkar jobba heltid. Vi är unga, har inga familjer eller liknande som kräver väldigt mycket av vår tid. Vi är fortfarande fria.

 

Men, nu kommer herr Persson med vänner på förslaget att vi ska spara 220 miljoner. Detta innebär bland annat att vi måste korta ner våra arbetsdagar. Och för att då komma upp i heltid måste vi lägga till 4 pass per 10 veckor. Lite snabbt kan ett halvsnille som har läst mellanstadiematte räkna ut att detta blir ca 20 extra arbetspass på ett år. Det är en månads jobb. Det finns 2000 sjuksköterskor på akademiska sjukhuset. Det blir alltså 40 000 extra pass som vi skall arbeta. 40 000 extra arbetspass, men med samma (eller mindre) personalstyrka. Hur många heltidstjänster detta motsvarar orkar jag inte ens tänka på. Vill inte tänka på det, eftersom det bara kommer göra mig ännu mer rosenrasande. Jag undrar. Kommer vi som redan arbetar heltid och som även då skall täcka upp för dessa "nya" heltidsanställda som alltså helt uppenbart bör anställas, kommer vi att få någon slags kompensation för detta? Kommer vi få en alldeles fantastisk löneökning? En julbonus kanske? Vi får ju trotsallt mindre fritid. Mindre tid för återhämtning. Någonting måste jag få för det.. Vad som helst.

 

Lennart Persson, kan du ställa dig framför de anställda på en avdelning, vilken som helst på ackis, och se dem i ögonen och tala om för dem vad du tjänar i månaden och att du är värd den lönen? Kan du argumentera för att den är helt rätt? Självklart är du som är ansvarig för hela sjukhuset värd en riklig kompensation. Men på bekostnad av vad? Måste du jobba 20 extrapass (dag, kväll, natt, helg, jul, midsommar, whatever) på ett år? Jag tror inte det. Och kan du sedan säga att det inte finns pengar för att ge oss en skälig lön för det arbete vi utför varje dag. För det ansvar vi har.

 

På grund av de nya arbetstiderna och schemaändringarna kommer sjukhuset sluka ännu fler av mina redan mycket få lediga dagar. Både jag och mina jämngamla, likerfarna kollegor och vänner tänker samma sak. Kommer vi jobba orka heltid? Vi drömmer om deltid och mottagningsjobb. Där arbetstiderna blir skäliga och man har tid att återhämta sig för att komma till jobbet pigg, glad, utvilad och med ork nog att ta itu med en ny arbetsdag. Som jag sa tidigare. Vi är många som är unga, friska, vältränade, starka, och vi har inte hunnit jobba särskilt länge, men inte ens vi orkar jobba heltid med de nya förändringarna. Inser ni inte att något är fel?? Fruktansvärt fel!

 

Kära Lennart. Du är mer än välkommen att jobba tillsammans med mig en månad. Jobba mina tider, mina timmar med mina mycket viktiga och få timmar av sömn och återhätning mellan kväll- och dagpass. Då kan du får se hur vi som "jobbar på golvet", vi som utför vården, hur vi faktiskt har det. Känna hur det känns när folk sliter i en från höger och vänster. Det är tabletter som ska delas ut, patienter som vill ha frukost, komma upp ur sängen, läkare som vill ronda, patienter som har ont, C-op ringer att patienten skall ner, Postop ringer och patienten är klar att hämtas, proverna måste tas, sår ska läggas om, dropp måste hängas, anhöriga vill veta hur det står till med deras nära och kära, de vill få en bra förklaring, vårdplanering med kommunen. Och så var det tabletter och smärtlindring igen. Och jaha, nu fick en patient hög feber och frossa. Följ med en dag och känn hur det känns. Känn hur timmarna inte riktigt räcker till och hur klockan helt plötsligt är kvart över ett och du har inte suttit ner på hela dagen och lunchen du skulle ha ätit för en timme sedan skulle ha vart dagens första mål (om man bortser från en banan du tryckte i dig kl 05.50 imorse). Och nu kom kvällspersonalen och ville ha rapport. jaha.

 

Följ med en dag, och kom sedan till oss och säg att arbetstidsförkortningen kommer göra att vi får mer tid för patienterna.

 

Ser fram emot det. Mycket.

 

MVH

Kerstin, 23 år, Sjuksköterska. Drömer om deltidsjobb.

 

 

 

Ibland vill jag bara skrika: MEN ÄR DU SEXTON ÅR ELLER????

Blir liksom lite arg, irriterad och frustrerad. Men sen andas jag ut och känner mig nöjd och glad över att det blev som det blev ändå. För nu slipper jag blir arg och ledsen på riktigt. Och så kanske jag får skylla mig själv lite som inte riktigt kan låta bli att snoka omkring så jävla mycket. (är nog förmodligen också typ sexton år....)

 

Väl mött.

 

Jag har väldigt lätt att få för mig saker. Har väldigt lätt att fasta i samma tankemönster om och om och om igen. Och nu har det hänt igen. Jag har fått för mig hur jag vill att det ska vara och vad jag vill göra. Har fått en vision om livet. En som jag tror skulle kunna vara ganska bra, fast samtidigt vet jag att det bara är nåt jag har fått för mig, för att jag itne har nåt annat att grubbla över. Och just nu trivs jag. Med undantag för ett litet snedsteg som jag liksom inte riktigt kan släppa helt och som jag inte riktigt kan smita ifrån. Det vore elakt och jag vill nog ha nån slags livlina

 

Fast med min karma är jag väl inte värd det.

.

Dock tror jag att jag har släppt ifrån mig det där tråkiga som jag vanligtivis grubblar på och har grubblat på ett tag. Eller jag intalar mig det iallafall. Men det komer väl snart nåt nytt att deppa ihop över. Som vanligt,

 

Väl mött

 

2012 - I'm so over you.

2013 kommer kicka din beniga röv.

 

Väl mött

 

Jag lider ju av beslutsångest av den svårare graden. Har alltid gjort kommer alltid att göra. Rädd för att göra fel, gå miste om en bra deal, ta ett snedsteg och missa något som är skitbra för att jag blivit lurad, eller varit för stressad, och således valt det sämre alternativet.

 

Men såhär är det. 

Jag har skitkul. Jag skrattar, är glad och känner ingen press. Jag kan slappna av och känner mig inte sådär awkward som jag alltsomoftast gör. Skäms inte för nåt. Jag är nöjd och tillfreds och känner inga som helst krav på mig själv eller något annat. Mest för att jag inte bryr mig det minsta lilla överhuvudtaget. (eller gör jag?)

 

Dock blir jag irirterad, frustrerad och lite sur ibland. Och jag skäms lite. 

 

Och även fast jag vet att jag verkligen, verkligen inte borde för att det kommer sluta med att jag fastnar i gamla mönster så kan jag liksom inte riktigt låta bli. Jag behöver det här. Fast egentligen är jag bara det största egot som någonsin existerat. Men I'm cool with that. 

 

 

Väl mött

 

Från att inte ha brytt mig om julen alls till att ha varit bittrast i hela världen över att inte få fira jul på riktigt till att få fira en finfin jul flera gånger om.

 

Mamma och pappa och bror och syster kom förbi i söndags. Jag bjöd på glögg och fika och de bjöd på julmat. De hade med sig en fungerande mikro och tog med sig min icke-fungerande och pappa lagade den trasiga jorden. Vi spelade spel. En riktigt fin julafton, litegrann i förväg, med min fantastiska familj. (även om bror nr 2 saknades)

 

Julgrötsfrukost på julaftonsmorgon innan kvällsjobb med några av stans bästa sjuksköterskor som håller folk vid liv när alla andra är lediga och kollar på Kalle Anka och knäcker nötter. Julmys på jobbet med julbord och julmust. (och jag fick årets julklapp av Jois. Han är tokig och rolig och snäll)

 

Juldagsfirande med jobb och sveriges tröttaste taco- och filkväll med några av stans bästa sjuksköterskor som hålller folk vid liv medan andra är ute och dricker öl och vin och köar i snöstorm till en dålig och överfull klubb samt ligger i bakfylleångest imorgon. Jag slipper det, jag får rädda liv istället. (pensionären i mig jublar över att slippa träffa folk samt vara bakfull. Sova före kl 22 och vakna pigg och glad(?) klockan 5 borde man alltid göra)

 

Imorrn får jag äntligen åka hem hem till mamma och pappa och äta mera julmat och ha julafton en gång till. Och träffa mormor. Och åka skidor. Och sova ut

 

väl mött

 

Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. JAG VILL INTE. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. JAG VILL INTE. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. JAG VILL INTE. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. JAG VILL INTE. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.

 

Så. Då vet ni.

 

Väl mött

 

Hoppet är det sista som överger männikan. Säger dom.

Erik har lurat mig. Han har förstört allt. (förlåt erik, men det är sant) Erik har fått mig att tro på saker som inte finns. Ni vet saker som spöken, jultomten och ufon. Och även fast jag innerst inne vet att de inte finns och existerar så fortsätter jag att hoppas. Och jag vill liksom tro att det är sant, det där som Erik säger. Fast jag vet att jag bara ljuger för mig själv. Och jag vet att jag kommer bli ledsen och besviken när jag sitter där på julafton och ser att den tjocka gubben som delar ut paket egentligen har lösskägg och en kudde under rocken.

 

Det är precis så jag känner mig just nu.

 

Väl mött

 

Vad är det för fel på mig? På riktigt? Tillochmed jag kan ju se att det är något som inte riktigt står rätt till. Jag är inte helt normal. Jag är liksom bara märklig och konstig. Det är fritt fram att lämna in förslag på vad det kan vara för åkomma jag lider av. Var gärna ärlig, men snäll, ty jag har ett svagt psyke. Måste dock få något slags svar på denna omöjliga fråga, annars kommer jag ligg sömnlös i all oändlighet och grubbla.

 

Varför kan jag liksom inte ens titta på en dålig och töntig film utan att typ börja gråta? Jag förstår inte, men det känns lite skönt efteråt. (fast nu ljög jag. Har inte gråtit. tror jag har glömt hur man gör, det var länge sedan nu)

 

Varför är lampan så stark inne på mammas och pappas badrum? Varenda liten mikroskopisk pormask förstoras upp och täcker hela mitt (annars så fantastiskt fläckfria och perfekta) ansikte.Och varför måste jag stå där framför spegeln och klämma sönder dom tills ansiktet blöder och jag är helt uppsvullen?

 

Jag vill ju bara sova. (varför tog jag inte med 'nåt att sova på'?)

 

Väl mött

 

få saker gör mig så frustrerad som bristande bredbandsuppkoppling. är det min dator som sjunger på sista refrängen eller är det upunet som är värdelöst..? (inser ju att jag bör flytta till en riktig lägenhet, med riktigt internet å det snaraste) Har spenderat hela kvällen på SJ's fantastiska hemsida och försökt boka tågbiljett sedan kl 18.45. (med paus för dusch och kolakokning.) Och så fort jag kommer fram till betalasidan så bara ger internet och datorn upp. sidan kan inte visas. varje jävla gång. försöker minst en milljard gånger och jag känner hur mitt tålamod liksom rinner ur mig och svämmar över min lägenhet. hetsringer hem, till pappa, till siri. men ingen vill svara och hjälpa mig. Hur ska jag nu komma hem till mamma imorgon?? tillslut ringer pappa upp och jag får guida honom hela mitt tågbiljettsköparproblem. Pappa fixar allt. Pappa är så himla bra.

 

Nu vill jag bara hem. Krypa upp i soffan under en filt med en kopp te (självklart efter en lång och härlig skidtur i skooogen) och bara göra ingeningenting.

 

få personer gör mig så fruktansvärt frustrerad och irriterad som jag är just nu (fortfarande, fast jag borde ha slutat vara irriterad för länge sen). speciellt efter att ha få byggt på denna irritation och frustration ett tag. Tur att det finns folk som bara råkar hjälpa till lite och får en på andra tankar (helt random och oväntat och utan att veta om det) samt folk som finns där så man bara kan ösa ur sig allt man tänker och tycker och irriterar sig på.

 

Väl mött

 

Jag har nog inte dystymi, utan snarare är jag bipolär. Från rådeppig igår till jätteglad idag. vet inte riktigt varför. Kan vara det där att jag hatar att jobba kväll och att man alltid går från jobbet och känner sig som världens sämsta människa. och när man jobbar dag dagen efter har man liksom tid att fixa till allt det där som inte blev gjort under gårdagen och man känner sig liksom jävligt bra (ja, jag skryter, och det får jag eftersom jag för en gångs skull  känner mig bra och duktig). Eller så kan det vara att det var ett vackert och gulligt luciatåg på jobbet i morse (som jag iochförsig inte fick titta på eftersom dr. tjurskalle skulle ronda precis då) Plus att en av mina gamla favvispatienter kom förbi och hälsade på och var så himla frisk och mådde jättebra (sånt gör en sjuksköterska glad ända in i själen) Eller så beror det på tre lustiga och oväntade telefonsamtal, möten och liknande som inträffat under dagen och som fick mig att fnissa litegrann. Eller så är det pga att jag ska baka världens godaste kola ikväll. Eller så kan det vara för att jag kom över hela tre (3) exemplar av kandidatkalendern (måste ju kompensera för tidigare år då jag glömt, missat eller inte hunnit köpa den i tid...). Eller så beror det på att min far och syster nyss övertalade mig att ta ett snuskit tidigt tåg och komma hem imorgon. Känns så himla bra! (detvillsäga att jag kommer åka skidor i helgen!!!)

 

 

Väl mött

 

 

 

Återupptäckte fantastisk musik sent igår kväll. Känner mig som sexton år och saknar gymnasiet och musiken jag lyssnade på och allt fantastiskt häng och inget ansvar och bara enkla (jättejobbiga) tonårsproblem. Pratade med lillastrumpa som pratade om hennes vardagliga tonårsproblem och det känns som att någon av misstag har placerat mig i den här vuxenvärlden. Jag hinner inte med. Jag missade vägen hit.

 

Jobbar en sån där fruktansvärd 3-dagarsvecka. Och jag blir liksom genomdeppig varje gång jag måste gå upp från min varma säng och gå till jobbet. Vill ju mest sova, läsa bok, kolla på film, baka julgodis, köpa julklappar, tända ljus, träna och bara julmysa. Men det kan man väl glömma. Snart återgår jag från slacker-schema till jobbhets-schema och jag förstår inte hur jag ska orka/hinna ha något slags liv vid sidan om. (fast det gör ju inget...)

 

Känner mig sådär tom som man bara gör ibland. Orkar inte med folk överhuvudtaget. den ena är ju drygare och mer irriterande än den andra. Hatar nog allt och alla. (framförallt de idioter jag har till grannar som förstör för mig när jag tvättar) Min bok är slut. (vad ska jag nu ha för ursäkt för att inte flytta mig från min varma och sköna säng på lediga dagar? Vad är min bortförklaring för att inte göra vettiga saker?) Alla går runt i jul-mode och jag hinner inte med. är liksom kvar i november. Dessutom orkar/vill jag inte hetsa upp mig ang julen eftersom den ändå kommer spenderas på jöbbet. (älskar livet) Ibland känns det som att min lägenhet bara är en förvaringsplats för min kropp om nätterna. (ok, just nu kan jag faktiskt inte klaga eftersom jag knappt jobbar, men jag vet ju vad som väntar efter helgen.) Och dessutom står jag på 8e reservplats på kursen jag sökte till våren. röv. och jag kommer ha så mycket träningsvärk imorgon. Kommer inte kunna sova i natt, och absolut inte sova bra.

 

Vill gömma mig i en stuga i skogen med en varm brasa, en enorm box med vin, ett par längdskidor och en årsförbrukning med popcorn. Och te och ett gäng bra filmer. Då hade jag varit glad.

 

Väl mött

 

ledig. ett tillstånd som jag egentligen inte klarar av att leva i. blir liksom totalt trög och efterbliven och ineffektiv. orkar inte göra nåt annat än att bara ligga i min säng, titta på (inte läsa i) min bok, glo ut genom fönstret, stirra i taket. borde egetnligen typ tvätta, städa, träna, lämna in cykeln och få vinterdäck, köpa mig en julstjärna eftersom det fattas en i mitt rum och jag vill ha julpynt. borde åka hem till malin och ge henne en stor kram, för det är hon värd. borde leta musik och hitta på resterna av mitt kommande spinningpass. vill inte orkar inte. tankarna på att jag måste ta mig till ica och köpa tacosås och typ skumtomtar och ta mig hem till clara och martin ikväll känns ungefär lika jobbgt som ett maratonlopp. jag längtar dit, men orkar liksom inte. har dessutom fortfarande dödligt ont i mina vader efter tisdagen djävulspass. kommer nog aldrig att förlåta jonas för detta. har även nån slags klump i halsen och är snorig. allt är väldigt jobbgt just nu. har dessutom ätit mandariner och lussebullar till frukost. mår lite lätt illa. känner mig irriterad på småsaker, vilket jag iochförsig alltid blir. internet fungerar lite halvtaskigt och jag är så jävla trött på att bo i de här jävla lägenheten. kommer jag någonsin komma  härifrån? mina skidor är hemma hos mamma och pappa och det enda jag tänker på just nu är att lotta, julius, hanna och markus är i storvreta och åker skidor. runt runt runt. jag vill också. jag är inte bitter. bara trög och trött och uppgiven. jag sitter liksom fast

 

väl mött

 

ligger i sängen. är lite småberusad efter kvällens fantastiska personalfest. är lite smålycklig över att vara mitt i någonslags minisemester med noll planer och bara häng och mys och sovmorgon(!!!!!!!!). lyssnar på the quiz och känner mig lite smådeppig över skitsaker. är trött. känner mig bitter över att jag i två dagar har försökt anmäla mig till halvvasan typ femtioelva gånger, men min dator vägrar och väljer att totalhakauppsig när jag ska bekräfta och betala. vadärgrejen?!?!

väl mött

 

Två mackor och en dubbeldaim till middag. Jag är stolt

 

Tack, Avans. Jag ser ut som Cleopatra i håret.

 

Imorrn är det fredag, å du ljuvliga lediga dag!

 

Väl mött

nivet när man ligger i sängen. fryser, är hungrig, deppig, ledsen, arg och tror att man ska få en ångestattack. allt detta pga att dagen började med att man fått en diskret utskällning på jobbet (som man liksom har trängt undan hela dagen och som sedan blossar upp från ens undermedvetna) som gör att man känner sig som världens sämsta människa trots att fint folk runt i kring en försvarar det som inträffat.

 

lägg sedan till att man måste cykla genom iskyla och piskande regn hela vägen hem för att sedan cykla genom ovan nämnda regn och blåst och iskyla till ekeby för att leda ett pass som man är för trött och utpumpad och oinspirerad för att köra. dessutom vet man att man ska köra världens jobbigaste gympass efteråt. och man vill liksom inte. man vill bara ligga i sängen, kolla på dålig tv och äta femton mackor till middag.

 

ledde då två spinningpass eftersom det inte dök upp någon ledare till passet efter mitt. Det var okej eftersom jag helt plötsligt fick en legitim ursäkt till att inte köra det extremt jobbiga TMI-passet i gymmet som var planerat. cyklade hem i blåsten och det piskande regnet och jag blev åter lite arg och ledsen och trött och hungrig och orkeslös och iskall och utpumpad på energi. det är då man inte orkar duscha utan liksom fastnar mellan levande och död och man bara tänker en massa jobbiga saker och målar upp skräckscenarior och liksom hittar på. och man luktar gammal svett och blir kallare och kallare för varje sekund som går.

 

Dushade och fick en kort panikångest. Ringde mamma, (som tydligen har återuppstått från de döda (läs: uppsatsskrivande)) och grät en skvätt. hon tröstade, försvarade och sa allt det där som jag ville höra. Pratade jättelänge om allt och ingenting och jag saknar min mamma så himla mycket. inte bara det att hon är så himla långt bort. hon har liksom varit en zombie det senaste halvåret. men nu finns hon. hurra!

 

Nu känns det bra igen. allt brukar bli bra bara man får träna, äta en ostmacka, ta en varm dusch och gråta en liten skvätt. Fast den där ångesten kommer inte släppa. Orka att jag inte kan ta kritik.

 

Väl mött