klyftigatankar

Alltså, söndagsångesten som uppstår när man ligger i sängen och ska sova och inser att man bara har en endaste ledig dag av de kommande tio. Grattis Ackis, ni liksom äger min själ på något sätt.

 

Väl mött

 

Har några korta funderingar.

 

1. Varför ska det vara så drygt/svårt/krångligt/jobbigt/svettigt och oinspirerande att göra ett spinningpass?

1.2 Varför har jag bara skitjobbiga låtar i mitt kommande spinningpass?

2. Jag älskar Hanna Hellquist. Hon är så jävla skön!

2.2 Varför har jag totalt missat hennes nya program? Ni hittar mig på svt-play den närmaste tiden.

3. Varför jobbar jag såjävlatidigt typ varje dag den här veckan? Orimligt.

4. Inser att jag inom en mycket snar framtid måste ta mig ner i det där mörka jävla klällarförrådet eftersom jag hemskt gärna vill hämta upp mitt julpynt väldigt snart.

4.2 Varför har jag inte skaffat mig världens största ficklampa? Borde ju ha lärt mig vid det här laget....

5. Varför är det bara onsdag och inte helg?

6. Föreläsare/utbildare som är två äpplen hög och droppar frasen "use the force" gör dagen värd.

7. Beror mitt kraftiga illamående och hjärtklappning på att jag på kort tid druckit två och en halv gigantiska koppar te?

8. Nån som har en instrumental låt på 150 bpm på lager?

9. Vem på svt kläckte den brillianta idén att köra en followup på Mysteriet på Greveholm?? Kan aldrig bli lika bra som förra gången. Aldrig

10. Bör införskaffa en chokladkalender.

 

Väl mött

 

Nivet när söndagsångesten uppenbarar sig efter en sån där fantastisk helg som man bara har ibland (eftersom man vanligtvis jobbar 24/7). Då är det helt okej att tröstshoppa lite på CDON. Faktiskt.

Väl mött

Kina:
-alldeles för mycket människor på en för liten yta.

-alldeles för långt mellan alla ställen.

-väldigt god mat. och väldigt mycket.

-solsken och snöstorm.

-koreansk mat, koreanskt spa, koreanskt café, koreansk sprit, koreansk nattklubb. (vart var det jag va nånstans??)

-stor mur, förbjuden stad, fina parker, höga berg.

-skandinaver

-drinkprovning

-kontorshäng

-shopping

 

har längtat hem så fruktansvärt. längtat hem till tystheten och lugnet och varför är jag pensionär??

är hemma, jävligt nöjd över att ha sovit i min egen säng.

Har jag inte sagt att mörker är det absolut värsta som finns i hela världen? Värre än svältande barn i afrika. Värre än terrorn på Guantanamo. Värre än miljöförstöring, rasism och kärnvapenkrig. Värre än värst. Jag hatar mörkret mer än jag hatar barnaga och våldtäkt och pedofili. Är mer rädd för mörkret än för monstret under min säng. Mer rädd för mörkret än jag är rädd för döden. Mer rädd för mörkret än jag är för att säga vad jag tycker och tänker och känner när det är viktigt och på rikitgt.

Hatar när jag måste gå ner i källarförrådet, ty lampan fungerar ej som den ska och den slocknar alltid när jag är längst, längst in och alldeles ensam det blir kolsvart och tyst och skitläskigt. Stod därför i typ en kvart (!!! enbart för att vara säker på att det verkligen lyste där inne och att lampan inte skulle slockna) innan jag tog ett djupt andetag och vågade mig in.
MEN SJÄLVKLART SKA DEN DÄR JÄVLA LAMPAN SLOCKNA PRECIS NÄR JAG SKA TILL OCH LÅSA UPP LÅSET TILL MITT FÖRRÅD!!!!
Tänker aldrig någonsin mer gå ner i det där förrådet. Har fått nog av panikångestattacker, hjärtklappning, kallsvettningar, mardrömmar och totalt jävla mörker. Jag vill inte mer!!!!!

 

Har idag köpt en gigantisk godispåse. Den största jag någonsin sett. Men är olycklig pga jag får inte äta av den för den är inte till mig. Folk har ju gått in i de djupaste depressionerna för mindre.... Borde ha fyllt påsen med djungevrål så samtliga godisar blivit äckliga, oätbara och mindre frestande och attraktiva. Förutom den läckra chokladkonfektyren som är skyddat av papper.....

 

Det blåser och är så kallt ute att jag aldrig någonsin igen vill lämna sängen och värmen. Aldrig. Någonsin. (även fast jag gillar mörka och kalla höstkvällar...)

Öppnar upp min bok om min 9-åriga hjälte. Önskat att den aldrig kommer ta slut. Tänker att jag borde ladda ner filmen, men den tycks inte existera, trots att jag vet att den finns. Får väl helt enkelt (obs) gå till videobutiken (ja, jag tror faktiskt att affärn faktiskt heter så tillochmed) och hyra filmen.... Suck!

 

Väl mött

 

ÅÅåååh!! Har typ sjutusen smågrejer som jag egentligen borde göra. Men jag vill inte. Det skulle totalt ta mig kanske en halvtimme att utföra dessa sysslor. Men jag vill hellre lägga mig i fosterställning i sängen. sova lite. gråta en stund och ha ångest över min panikångest. Ångesten ver att behöva tvätta och packa min väska inför söndagens avfärd mot det gigantiska landet i öst. Ångesten över att jag inte vet vad jag ska ha med mig, vilket i sin tur kommer resultera i att jag överpackar och packar ner hela in garderob plus alla mina skor. Kommer ej få plats!! Behöver en större väska. Varför har jag inte en större väska? Hur ska jag få tag på en större väska?? Ångesten också över att jag bör ha packat klart redan på fredag kväll. Hur ska jag på något vis kunna ha bestämt mig om lämpliga saker/kläder man behöver ha med sig på resa så snart?? Och dessutom typ två dygn innan jag ska åka. Det är orimligt! Den här dagen kom för snabbt. Jag är inte beredd. Kommer ej, i min lilla lilla resväska, att få plats med allt jag ska shoppa. Kommer jag ens shoppa så mycket då? Typ fyra ringar, fem armband och kanske en sjal...? Eller kommer jag go bananas och köpa allt jag kommer över? Och alla filmer jag skulle vilja hinna ladda ner och lägga över på telefonen och usb-minnet så vi har nåt att göra hela flygresan. Och jag borde ju köpa den där boken också. Och så bör jag ju klippa luggen innan jag åker, så jag ser vart vi är och vad vi gör och så vidare. Tråkigt att missa muren, förbjudna staden, hösten i kina, sommarpalatset samt råka köpa asful tröja osv enbart för att min hästhårslugg hänger för de fagra blå....

 

Så mycket att göra, så lite tid. ack ve ack ve.

 

vill läsa klart in bok, men är trött och borde ju som sagt ta tag i mig själv och sådär....

 

Väl mött

Har haft en sån där underbar sjuksköterskehelg (lördag mitt i veckan.) med tåg, bio (obs! utan popcorn??! Vem har en biograf utan popcorn?? Bör typ stämma biografen alternativt köpa en popcornmaskin åt dom i julklapp!), mys, höst och häng. Och Malin som jag ej sett på evigheter, skvaller, livet, döden, te och lunch och hundhångel (ge mig en hund och ge den till mig nu!!).

 

Jag hatar att erkänna det för migsjälv. Förnekar det. Men jag kan inte riktigt blunda för det längre. För varje gång jag är i Stockholm så blir jag liksom lite, lite, lite, lite mer förälskad i staden och människorna i den. Måste typ sluta ignorera detta faktum. Nu har jag ju dessutom bestämt att Malin ska skaffa en stor lägenhet tillsammans med sin pojkvän och så kan jag ta över hennes världsmysiga lilla pluttlägenhet. Bra! Då var det bestämt.

 

Har för övrigt kärat ner mig lite mer. Inte bara Malins hund och hennes grannes hund (Mest grannens hund faktiskt). Nej, jag har även kärat ner mig i den 9-åriga pöjken som är huvudperson i den lustiga bok jag läser. Han är knäpp och märklig och konstig och gullig och socialt issanpassad och väldigt snäll och har förmodligen aspegers samt fler valfria diagnoser. Men han är så härlig och är så lillgammal och så barnslig och så överklok och ung på samma gång att mitt hjärta bara smälter. Kan ej hjälpat!

 

Väl mött

 

den där ångesten som man trodde att man bara kunde känna när man var 14 år. den där ångesten som man trodde att man aldrig skulle få känna igen. någonsin. jorasåatte, jag är tydligen fortfarande 14 år. inget konstigt, inget dåligt. tur att folk runtomkring en kan tala en tillrätta.

 

har haft ännu en såndär fantastisk helg. jag kan ju helhjärtat säga, utan att ljuga det minsta, att jag kan tänka mig att bo där på Högbo Bruk i resten av mitt liv. man kan åka skidor på vintern. cykla landsväg på sommaren. bada bastu. äta 4-rättersmiddag. spela minigolf. dricka vin. grilla grillkorv i träkåtan vid vattnet. äta massiv frukost. bada badtunna. åka skridskor. gå i skogen. äta efterrättsbuffé. cykla mountainbike i leran i skogen. njuta av livet på spa. äta ostbricka. dricka drinkar. ta bussen in till sandviken och kolla på lokalbefolkningen. tusensakertill.

 

mina kläder är leriga. jag är proppmätt och har nog drabbats av en akut diabetes. bör ta hand om levern ett par dagar. har fått mjuka fötter och har inte en enda knut i axlarna. jag är nöjd med helgen.

 

väl mött

 

Det är liksom lite dunkelt och småkallt ute. Perfekt springväder och jag vill inget hellre än att ge mig ut i röbospåret.

Synd bara att jag får skavsår av mina skor, benhinneinflammation bara jag tänker tanken, är rätt förkyld och jag hatar ju faktiskt att springa. Dålig kombo.

 

min snygga granne har uppenbarligen klippt håret och ser numer ut som min kompis lillebror. epic fail

Mina tolvåriga grannar lever rövare utanför mitt vardagsrumsfönster. kan dom inte bara gå in och/eller hålla käften? det är ju faktiskt kallt ute..

 

 

Väl mött

 

 

Kort resumé av världens bästa helg:
roadtrip. höstsol. gummistövlar. 15 liter kantareller och svart trumpetsvamp (är uppenbarligen en mästare på svampplockning?!). utedass. kärlekspar1. bastu. vin. kaka. kortspel. fylle-sms. mat. gitarr. häng. raggsockor. regn. skog. sjön. grillning. älgstek. vin. iskallt höstbad. kram. spindel. rinnande vatten. kärlekspar 2. bäbis? (ja, jag sa "BÄBIS??" ty det var frågan vi alla ställde oss..)

 

Tråkigt bara att helgen slutade med hemfärd, att en av bilarna krockadeoch att jag uppenbarligen har drabbats av tuberkulos.

 

Jag är nöjd och längtar tillbaka. Sjötorp kan vara det bästa stället på jorden. Trust me. Längtar redan till i vår, för då har jag bestämt att vi ska åka dit en hel vecka. och alla ska med!

 

Lyssnar på the quiz och undrar om jag ska skratta eller gråta. Tänker på januari och önskar att det kan kännas som det kändes då.. Hoppas och vill och tänker försöka få det så. För det har både emelie och charlie och maja sagt. eller så har jag tolkat det de har sagt. eftersom jag egentligen inte lyssnar på andra människor utan bara låtsas.

 

väl mött

 

I förrgår rev jag höger knoge på rivjärnet.

Igår skar jag mig i vänster pekfinger med vassaste kökskniven.

Idag tänkte jag sticka mig med en blodig hepatit-nål.

 

Ibland måste man få känna att man lever lite.

 

Längtar så fruktansvärt mycket till imorgon kl 17.30. Då sitter vi i bilen på väg till stugan. (undrar om det är ok att jag refererar till den lite som om jag hade laglig rätt till den på någotsätt.) Längtarsåjagkandö!

 

Väl mött

 

Skön känsla när man har stapplat, haltat och vankat fram på avdelningen ända sen i fredags kväll. Har känt mig som en höggravid kvinna med foglossning, alternativt någon som har en pinne alldeles för långt uppkörd i röven. Allt detta på grund av träningsvärk. Och som jag älskar träningsvärk.

 

Faktiskt. På riktigt.

 

Älskar också känslan när man vaknar kvart över fem (05.15, på morgonen, en söndag) och man har liksom jobbat hela natten och haft ångest för att det enda man har drömt om är patienten på 12:1 och hans andningssvikt och bülowdränage som bara krånglar. Samt alla andra patienter som ringer och vill ha hjälp och alla mediciner som ska ut, dropp som ska sättas, prover som ska tas, kontroller och nålar som ska bytas och hon på 13:2 som inte kan äta utan att ta fem morfintabletter efteråt och alla andra som man liksom inte vet vad an ska göra med överhuvudtaget. Skönt då att komma till jobbet och en sjuksköterska är sjuk, min undersköterska har försovit sig, min patient får ett tryck över bröstet och har ett patologiskt EKG och jag inser sakta en säkert att jag och Maja, avdelningarnas newbies, är ensamt ansvariga för 23 patienter. Den med mest erfarenhet på avdelningen är min undersköterska som inte har kommit än. Klockan är halv åtta, mina 13 patienter måste få sina mediciner och dropp, jag är så jävla kissnödig och jag har inte bajsat sen i förrgår.

 

Älskar när den ångesten och känslan av massivt kaos håller i sig under hela förmiddagen och när klockan är 12.15 inser man att man inte har suttit ner sen klockan 7, inte har ätit eller druckit något sen min enorma frukost klockan 05.30. Men man är liksom inte hungrig. För man känner inte längre någonting.

 

Och känslan när man tillslut har hunnit ikapp och kaoset liksom inte längre finns och man har världens bästa undersköterska som bara har hunnit med och fixat allt det där som man har haft (och fortfarande har) lite ångest över att man inte har hunnit med och kvällspersonalen kommer och man kan gå hem. Släppa allt för 48 timmar (eller ens det...?) och bara tänka på sig själv.

 

Och känslan när man kommer ut i friheten i det tidigare så vackra och soliga höstvädret och man känner hur regndropparna sakta men säkert börjar singla ner mot marken och träffar min panna på vägen.
Då är det skönt att Charlie kommer förbi och upprepade gånger förnedrar mig och drar min stolthet (den lilla jag har kvar) i smutsen genom att gång på gång övervinna min kvinnliga list i några parti schack. Men det var kul så länge det varade.

 

Imorrn är jag ledig. Efterlängtade Måndag!

 

Väl mött

Den senaste tiden har allt varit sådär som det alltid är. Allt är kaos i itt huvud. Allt är kaos överallt.

 

I måndags hade jag den värsta dagen i  mitt liv. Kan inte säga vad det var, om det ens var nåt överhuvudtaget. Men det kändes som om allt i hela världen gick emot mig, allt blev fel och jag kände mig som ungefär världens sämsta människa. Jobbade över en timme, drog stämpelkortet kl 23.00 Kult. Satte mig på en ensam stol i det tomma omklädningsrummet i den mörka källaren och grät hysteriskt i tio minuter. (inte hysteriskt kanske, men jag grät, riktiga tårar. Kan typ inte minnas när det hände senast. (jo just det, det minns jag visste, det var den där värsta, värsta, värsta kvällen och natten i juli))

Senare i veckan kändes allt bra och allt gick som jag ville. Och idag var allt kaos igen. Inget känns bra, inget känns rätt.

 

Och det är bara jobbet.

Det är så mycket mer som jag bara inte orkar med.

För det första orkar jag inte att jag inte har en enda söndagmorgon på hela hösten som jag bara kan få vakna upp i min säng (av mig själv) och dra mig och äta en lång frukost och bara njuta av att det är söndag. När blev allt så jävla planerat hela jävla tiden??? Orkar inte.

 

För det andra orkar jag inte med att bo i en gigantisk lägenhet med en massa människor i. No offense Emma och Erik, ni är asbra roomies. Jag vill bara ha mitt eget lilla mysiga krypin där jag inte behöver ta hänsyn till någon annan och ingen annan behöver ta hänsyn till mig. Jag behöver inte ha dåligt samvete för att nån annan ständigt får ta rätt på min odiskade tekopp eller gå ut med mina sopor eller vadsomjävlahelst. Vill kunna äta popcorn till middag utan att det känns som att någon dömmer mig. Vill känna mig lite mera fri. Och jag vill bo i en riktig lägenhet som jag inte kan bli utkastad ifrån närsohelst bara för att jag inte livnär mig på CSN.

 

För det tredje orkar jag inte med min psykotiska hjärna som måste planera allt i minsta lilla detalj och får panik när planen spricker och som inte kan hantera när det händer för mycket på samma gång.

 

Pallar inte stressen och pressen över att det är så himla mycket som jag tycker att jag borde orka, vilja, hinna göra.

Pallar inte att det finns en massa massa människor. Kan jag inte bara få vara universums enda invånare för ett par dagar, eller två, eller en vecka eller så?

 

Klockan är snart tolv och jag ska gå upp kvart över fem. Lyckligare tjej får man nog leta efter.

Jag vill inte jobba imorgon för jag kände mig som S Ä M S T  I  V Ä R L D E N idag när jag gick från jobbet. Inte bara på grund av jobbet, utan det var allt det andra också. Önskar att jag liksom inte vore så fantastiskt känslig och överanalyserar allt allt allt.

 

Väl mött.

 

Först och främst vill jag tacka min mamma. Hon har alltid funnits där och ställt upp och har alltid ett tröstande ord till hands. (tror hon, fast ibland blir det väldigt fel)

Vill även tacka min underbara pappa som kollar upp och fixar och på avstånd försöker hjälpa en stackars försvarslös och handlingsförlamad tjej.

Tack till min mellanstadielärare som lärde mig stava till krångliga ord. Tack tjejen som köpte en tågbiljett till mig när jag knäckte mitt Visa-kort. Tack Charlie som visat mig livets goda ting.

Tack till den som förbjöd barnaga, till den som hittade på penicillinet, till den som kom på det där med lagstadgad semester.

Tack till alla som har gjort och gör livet lite lite bättre.

 

Men framförallt. TACK, DU OKÄNDA MÄNNISKA SOM HITTAT MINA NYCKLAR och lämnat in dom till polis, polis, potatisgris.

 

Ibland tror jag ändå på att världen är en fin och bra plats. Ibland. Litegrann

 

Väl mött

 

ps. kan jag bara få kommentera det här med att jag idag för första gången sedan godknowswhen gick på någon annans spinningpass. Och kan jag då få kommentera och säga att det var det värsta och jobbigaste jag har gjort. När man inte behöver prata kan man liksom ta i mycket, mycket, mycket mer. Då blir man trött och slut och svettig och död.

Har idag hållt på och roddat i det här med försäkringar. KULT. Detta pga att jag är klantigast i Sverige och min arbetsskadade fot och det kommande fula ärret jag kommer att ha ådragit mig. (ja, det kommer bli ett fult ärr, kollade på såret idag, och det ser nasty ut) Aaaany who. Kollade igenom mina gamla försäkringspapper och försökte hitta papperet på att jag hade en hemförsäkring och tänkte kolla om det ingick någotslags du-är-klantig-och-därför-har-du-ett–olycksfallstillägg, så att jag på detta sätt kan kräva pengar för sveda och värk och fult ärr på min annars så otroligt vackra fot. (kunde ha blitt fotmodell! (om det inte hade varit för det andra 10x5cm-ärret…))

Det fanns ett slags överfallsskydd. Okej, jag är skadad, scared for life, men det var ju inte direkt så att syrgastuben attackerade och anföll mig… Hur som. Detta överfallsskydd innebär att om du som privatperson ”blir utsatt för misshandel kan du få ersättning både för skador, eventuell invaliditet och för den kränkning du utsatts för”. Solklart. Inga konstigheter. Bra grejjer. Man kan få upp till 1 miljon kronor för invaliditet och 150 000 kr för kränkning. Bra. Detta gäller om du utsatts för ”uppsåtligt och allvarligare fysiskt våld”. Fortfarande inget konstigt. Detta överfallsskydd gäller dock inte vid ”skador orsakade av en person du bor tillsammans med”

 

Känns ju skönt att mitt överfallsskydd täcker om jag blir misshandlad av en total främling, men inte om mitt kukhuvud till man slår mig medvetslös, krossar min käke och bryter mina armar och ben. Eller om han bara ger mig konstanta käftsmällar och ständiga blåmärken. (för sånt händer nämligen inte så ofta för hurmånga kvinnor somhelst………….) Jag vet inte, det kanske bara är jag som tycker att det är både kränkande och invalidiserande och isolerande och förnedrande och jävligt och sådär?? Och kvinnor i sånna förhållanden och situationer brukar ju liksom aldrig någonsin gå miste om inkomst och drabbas av så kallad ekonomisk invaliditet på grund av ständiga sjukdagar relaterat till ständig migrän, rädsla att visa sina skador och blåmärken och bulor och spruckna käkar på grund av deras kukiga killars meningslösa misshandel. Am I right?

Men då vet jag att mitt försäkringsbolag tycker att jag får skylla mig själv som bosatt mig tillsammans med en idiot och ett dumhövve. Räknas inte hustrumisshandel som överfall eftersom det ofta är kvinnans eget fel, eller? Har jag uppfattat det hela rätt då? Och det kanske inte heller då, pågrundav ovanstående anledning, anses som uppsåtligt och allvarligt fysiskt våld i dessa sammanhang. Eller?

 

Ahh! Misströsta ej, ty längre ner på sidan kommer förklaringen! Den som drabbas av skada "till följd av att du omotiverat utsätter dig för skada" går även den miste om ersättning för invaliditet och kränkning. Det är alltså kvinnans fel när hon blir misshandlad av idiotkarlen med för få hjärnceller.

 

Antar att bortförklaringen ”jag snubblade på dammsugaren” inte är så jävla dum ändå. Då kan man ju i alla fall få ersättning för att man är-klantig-och-därför-har-du-ett- olycksfallstillägg.

 

Väl mött!

 

Vaknade i morse och tänkte: Gud va härligt att jag är ledig!

Skulle åka till sjukan, gå å gymma, gå på Lasses spinningpass och åka till stockholm. Gött

Cyklade iväg till samariterhemmet för att plåstra om min skadade fotled. Filosoferade och funderade över nattens drömmar. Hade drömt att jag var nere och hälsade på på traumaortopeden eftersom jag har gjorde praktik där i höstas. Drömde att jag satt och fikade och snackade skit med in gamla handledare Eva Käll, den fantastiska kvinnan!

 

Kommer till samaritern. Låser cykeln. Kliver in. Känner i min jackficka. Ingen nyckel. INGEN NYCKEL!!!!!! Känner i den andra fickan, kollar i väskan, kollar fickorna, kollar väskan. INGEN NYCKEL. Går ut. kollar i cykellåset. Ingen nyckel. Ingen nyckel någonstans! Mina nycklar är spårlöst försvunna. Jag blir rädd, scared, exposed.  Var är mina nycklar??

Har inte tid att tänka på det, måste upp och få min fot omplåstrad och gärna sydd så jag hinner till min nästa läkartid. (stressen!) Kommer in, får inte sy, för det har gått för lång tid sedan skadan uppstod, men jag kan få ett plåster. (Jag är sjuksköterska, kan fan plåstra om mig själv. jag vill ha det sytt!!) Sitter i väntrummet. Väntar på att en annan sjuksköterska ska öppna mitt plåster, titta på såret och lägga på ett nytt. Värt!

 

Väntar å väntar å väntar (i typ en kvart) sen kommer en sköterska in och säger mitt namn. Och VEM är min sköterska som ska plåstra om min fot, om inte EVA KÄLL! Blir lycklig och varm i hela kroppen. Hon är så fin och snäll och plåstrar om så bra! Ger mig bästa tänkbara vård och skickar med mig steristrips hem (tur det, eftersom jag inte har tillgång till sånt på jobbet......) Och dessutom kan jag ju nu konstatera att jag är synsk och drömmer sanndrömmar. Det trodde Eva också.

 

Ringer polisen och meddelar att mina nycklar är borta, har ni hittat dom? Nej, det kan ta en vecka eller två innan jag får dom. KULT!

 

Väl mött!

 

Kan någon, snälla, förklara för mig varför jag och Lotta aldrig längre har tid att hänga på Orvars. Ja, just det, har inget liv, har ett jobb...
Så himla kul att komma dit igen, äntligen. Okej att jag skaffar mig ovänner direkt eftersom jag är på desperat jakt efter en stol att sitta på för att kunna avnjuta min öl och min burgare. Men det är sånt som händer. Tillochmed jag kan förstå att alla inte kan älska mig, speciellt inte när jag stjäl deras sittplatser....

Älskar Orvars. Älskar, älskar, älskar Orvars. Alla minnen, alla människor, allt häng. Allt har alltid varit så jävla roligt där. Även de gånger som Jörgen har varit tvungen att ringa taxi åt mig och nästan aldrig mer velat släppa in mig igen (det är väl då man har haft som roligast...?). Saknar att jobba i baren för en skamlön och skambud från samtliga ölköpare. Åhh vad jag saknar. Den som ändån vore student och kunde hänga på studentkrog 24/7 utan att det är ens lite konstigt.

 

Kan någon, snälla, förklara för mig varför jag är klumpigast i världen. Igår på jobbet gick jag för nära väggen så en syrgastub ramlade ner och skadade min fot så jag nästan förblödde.  Alltså, varför ska just jag va så klantig? Eftersom jag jobbade och hade bråttom satte jag bara lite hastigt på ett förband så jag inte skulle bloda ner mina strumpor, golvet, patienterna, you name it. Tänker liksom inte på att det kanske blev ett enormt sår. När jag går hem och knyter skorna inser jag att jag haltar för att det svider och gör så ont. (!!??) Ignoring. Idag inser jag att det ser förjävligt ut och att det typ har blött igenom förbandet. (haltar fortfarande såhär 24+ timmar efteråt...) Efter övertalning av Lotta inser jag att jag borde gå till närakuten, få det påtittat och antaligen sy lite lite lite litegrann. Så jävla segt. Inser sen att det är en arbetsplatsskada. Kanske kan jag stämma lanstinget på en massa cash för sveda och värk och ett skitfult ärr? Ett ärr som dessutom kommer gå mitt över min tatuering.

 

Sen inser jag att jag jobbar för landstinget. Det är antaligen jag som tvingas ersätta dom för skadad syrgastub.

 

Väl mött

Igår diskuterade jag med mina roomies.Eller dom diskuterade och jag la mig i? Aaaaanyhwo. Diskussionen gick kring vart i Uppsala/Uppsala län man vill bo och köpa hus etc etc. (panikkänslor över att känna sig vuxen för snabbt?) Och jag berättade om det mysiga lilla kvaretert "Lyckan" som ligger längs Torkelstråket. Emma hade sprungit förbi där häromdagen och hade också blivit förälskad. Men alltså tänk er. "Hej, jag heter Kerstin. Jag bor på Lyckan 3. Det är min adress." Man kan ha det sämre...

 

Lycka:

- hittade en blå lapp med en mailadress och ett telefonnumer på i min plånbok. Drog mig tillminnes hur en kvinna kom fram till mig efter spinningpasset i lördags och tyckte att det var så bra att hon gärna ville ha min låtlista. Självklart!

- Cyklade hem från jobbet och det var mörkt och lite småkyligt och luktade höst.

- Hade choklad i kylen. (OBS!! Choklad med crunchy corn!!!!)

- Kände mig duktig på jobbet.

- Ska åka till stockholm på min lediga dag och träffa världens bästa Joakim!

 

Olycka:

- har fortfarande inget baklyse på min cykel. vet med hundra procents säkerhet att farbror polisen komer stoppa mig en sen kväll när jag är på väg hem från jobbet.

- fick ett sms av min partner in crime. hon kommer nog inte få semester. när, var, hur och med vem ska jag nu komma till Kina?

- Jag jobbar. Jämt

 

Väl mött

 

 

En helg i Falun.

Man kommer tillbaka hem till Uppsala och man är typ mer trött än innan man åkte. Har i vanlig ordning rensat i kylskåpet, ätit för mycket, sovit för mycket, gjort för lite och mått konstant illa. inget konsigt

 

Höll ett spinningpass igen. (obs, har apparently en stammis, som inte är någon i min familj). dock fortfarande besviken över vissa personer som inte behagat dyka upp på mitt spinningpass...... Men jag är nöjd ändå, för det var fullsatt och jag fick massa beröm. #bekräftelsebehov

 

Mormor (höll verkligen på att särskriva "mor mor". kräks på mig själv!!!) mår så himla mycket bättre. För varje gång jag ser henne. Jag blir glad i själen av att se att hon nästan klarar av att stå själv. Lilla, lilla Mormor! Nästa gång kanske hon tillochmed kan gå lite!

Lillstrumpan fyllde 18 och gick på krogen för första gången (var bara lite spänd och nervös, mest förväntansfull), samt drack alkohol! Stolt storasyster. Ångrar lite att jag inte följde med för att kunna bevittna detta mirakel. Min otroligt duktiga och kontrollerande syster på krogen med ett ölglas i handen dansandes på ett dansgolv med en massa fulla kidzz. hade vart kulT att se.

 

Fikade med Zara och spydde lite galla över det otacksamma arbete vi utför... (inte för att vi är bittra, utan för att det är sant. Vi älskar vårt jobb och värderar det högt, men ingen annan gör det... och ingen annan förstår hur tufft och jobbigt det är. Inte ens de som jobbat med det i 20 år och har utbildat oss har haft mage att tala om att man håller på att gå under redan efter ett halvår i yrket. Tack)

 

Satte mig på tåget hem, kollade på en ledsam film och som alltid när jag åker tåg och det blir lite mörkt ute så känner jag mig liksom lite deppig, fast inte ledsen utan bara lite höstnere, på ett mysigt sätt. som jag ändå gillar. (jag vet att jag är emo, men det är inget jag kan göra nåt åt, it's in my blood. och jag gillart)

 

Imorrn ska jag jobba igen. Helger går för snabbt. Och dom kommer för sällan.

 

Väl mött