klyftigatankar

Nivet när nåt har gått så långt att man liksom har slutat hoppats. Man vet att det är kört, man har accepterat, gått vidare. Bryr sig inte längre.

 

Tror man.

 

För helt plötsligt händer det en liten, liten, liten, liten grej som gör att det där lilla lilla lilla hoppet tänds upp igen. Och man blir liksom glad för en stund. För det var precis det man behövde. Intervention!

Helt oväntat. Men ack så behövligt.

 

Tråkigt bara att det är nån jävel som tar det där lilla lilla hoppet, när man som bäst behöver det, och hoppar, skuttar, trampar och stampar på det. Någon plockar fram den stora köttyxan och skär sönder resterna av det lilla hoppet som någon hade lyckats locka fram.

 

Skit i det då.

 

Hej hej höstdepressionen.

 

Väl mött

 

Kära Muse,

Var detta det bästa ni kunde klämma fram och prestera på tre år? va?!

Föreslår att ni försvinner i tre år till. Gör om, gör rätt.

Besviken...

 

Väl mött

Alltså.

Var ute på en sån där superskön och härlig morognpromenad i solen och det luktade höst. (känslan som uppkommer att man bara vill lägga sig ner i blåbärsriset och ha det bra och skönt och aldrig resa på sig!)

Tråkigt bara att den förstördes eftersom jag lyssnade på radio och det kom nyheter. Tydligen är 14 månaders fängelse ett legitimt straff för en karl som sålt sin gravida 18-åriga flickvän till andra män. 14 månader!! Hinner ju avverka typ två Visa-kort under den perioden.

Jag har en rostig kapsyl. Jag föreslår att den här mannen, som så gärna delar med sig av sin flickvän till andra vidriga äckelgubbar till män, skall få sin trötta (och förmodligen lilla) penis avskuren med detta verktyg! Och sen fängelse i typ trehundra år.

Rimligt straff? Ja, ganska.

 

Väl mött!

 

Åkte flyg när jag flög till Barcelona. Inget konstigt. Är inget flygrädd alls. Tycker typ att det är världens roligaste grej. (tills jag kommer på planet och inser att det är astrångt, bullrigt, jag måste sitta ner i tre-sexton timmar, en bäbis skriker bakom mig och jag har ont i öronen) Aaany who! Jag har ju självklart tvångstankar som alla andra, typ att planet kommer krascha, krocka med en fågel eller bli kapat av någon arg jävel med en nagelsax. Men samtidigt så vet jag att det inte kommer att hända, så jag är jävligt chill. (och skulle vi mot förmodan krascha så dör jag ju iaf på väg på semester, alternativt när jag precis har haft the time of my life på just semester. Aka kommer dö lycklig)

Åkte tåg till Stockholm idag. Inget konstigt. Gör folk mest varje dag. Ändå är jag typ mer rädd för att åka tåg än att åka flyg. Man vet aldrig om man kommer fram i tid. Man kan krocka med en älg, en bil, en buss, en självmordsbenägen människa (eller älg), ett annat tåg eller helt enkelt bara spåra ur. Och jag får liksom fram bilder av krockade tåg och kaos och halvdöda kroppar utslängda här och där med X antal saknade lemmar. Om det händer kommer jag dessutom inte dö på fläcken, utan ligga och lida och kvida (kommer förmodligen även bli triagerad som en trea....) för att sedan bli handikappad på diverse olika sätt och således beroende av andra människor i resten av mitt liv. Och detta är något som jag tror är större chans att det kommer inträffa än att jag dör i en flygkrasch. Statistiken talar ju emot mig och mitt liv och leverne. Åker tåg väldigt mycket oftare än jag flyger. De som flyger flygplan har ganska mycket mer avancerad utbildning än de som kör tåg (I guess?). Dessutom finns det inga älgar i luften. (Och såvitt jag vet så har inte SJ börjat med någon slags flygtrafik)

 

Slutsats: I luften är jag safe. Det är faligt på marken. Ge mig ett par vingar så jag slipper dö en ovärdig död!

 

Väl mött

 

Vad är grejen med att jag var och varannan natt drömmer att jag gifter mig?? Dessutom är det med fruktansvärt ovärda människor under extremt tråkiga förhållanden. Ingen fest och ingenting. Mest hets och panik över att få det överstökat och liksom lite hemlighetsmakeri över det hela. Samtidigt som typ föräldrar och familj hetsar om det.

Får typ panik och vill leva ensam högt uppe på ett berg i resten av mitt liv när jag drömmer sådär. hujedammig!

 

Vad är grejen med att jag är så jävla mörkrädd?? Gick ner i källarförådet. Tände lampan, som självklart blinkade till asmycket á la skräckfilmsstyle, och gick in. Ett och ett halvt steg in slocknar lapan, jag får panik och springer ut till ljuset igen. Blundar och trycker det hårdaste jag kan på lampknappen tills hela källaren badar i ljus. Vill inte gå in i källarförrådet, vill inte gå in i källarförrådet, fast jag vet att jag måste. vad händer om lampan slocknar när jag är längst där inne, långt, långt från lampknappen...?

 

Väl mött

Just hemkommen från en fantastisk resa. Har bedrivit sportstanning (like a boss!!), druckit fantastiska mojitos, druckit öl på världens sunkigaste och härligaste bar, träffat överförfriskade 16-åriga belgare med tandställning som för första gången är långt borta från mamma, ätit fantastisk mat, druckit billigt vin, druckit världens absolut godaste strawberry daquaries, hängt med härligt folk, shoppat, undgått att bli rånad, varit på världens omodernaste pub (gotta löv the 90-tal) och haft det hur bra som helst.

Nu ligger jag i hemma i min egen säng och vill bara sova. Är trött, sliten, solbränd, bakis, förkyld och nöjd. Min nuvarande dygnsrytm säger mig dock att jag precis har ätit middag och ska gå vidare för att dricka underbara slushdrinkar, gå vidare igen och billig öl på "irländska" barer, dansa till klockan fem och sitta vid vattnet och lära amerikaner svenska ord och fraser från youtube-klipp samt se på när ett kärlekspar blir till.

 

Sjukt bra resa, men nu är jag lite yellow from the neck....

Väl mött!

 

Hej då. Nu åker jag till Barcelona!

 

Väl mött.

 

Förra veckan flyttade jag.

Till andra sidan lägenheten. Har numer världens finaste och mysigaste rum, just sayin!

Betalade precis hyra, tv och el. Betalade 600 kr mindre än vad jag brukar göra i vanliga fall, alltså en sån månad när jag inte behöver betala el. Älskar att vara ekonomisk! (så nu åker jag till Barcelona och spenderar onödigt mycket pengar på onödiga ting och mat och vin!)

 

 

Har idag konstaterat att jag har fyra stammisar på mitt spinningpass. Jorå mensåattöö man har ju gjort sig ett namn inom Friskis, dåra! (okej, att två av dom var mina kompisar, men jag hade inte sagt åt dom att komma dit. faktiskt.)

 

Har fått två nya roomies. Känns bra och okej. På lördag ska jag lära känna dom. Dom är ett par. Kommer jag bli tredje hjulet? Kommer jag att va tvungen att tvinga dom att umgås med mig istället för att ha couple quality-time när jag känner mig ledsen och lonely?

 

Har hämtat ut mitt nya pass. HEJ BARCELONA!!! Hej solen, hej billigt vin och dans hela natten! (Stort plus: Jag såg inte efterbliven ut på bilden) Längtar dock redan tills dess att jag får skicka passet tillKinesiska Ambasaden för att ansöka om visum. Tjohooo! #Johanna Lönn, se till att få ledigt så vi kan boka......!!

 

Har gått å blivit med kökssoffa! Jajjemän! Har fyndat på loppis. Behövde inte ens pruta, fick ett riktigt bra pris från början, sen kom Chefen och gav tillbaka en hundring eftersom han tyckte att det var nån idiot som hade satt för högt pris, och de brukar ju "ge rabatt till studenter... Jaha, och vad läser du för nåt då? Guuud vad spännande, då måste du vara klar snart då??" "Ehh joo jaa, precis... eehhhh, jag är student och pluggar, jajjemän!"

 

Har träffat världens bästa Charlie (äntligen!) och druckit världens godaste öl och uppdaterats om det senaste i hans liv. Hatar att man liksom måste boka träffar med sina kompisar sådär på tok för långt i förväg. Enbart för att man jobbar och är upptagen och glömde bort det där med att leva....

 

 

 

Väl mött

 

 

Den ambivalenta känslan som uppstår när man för första gången i sitt liv ska få en betald semester, Jag ska få lön för att vara ledig. För att vi har lag på att man måste få vara ledig. Jag gillart. Och peppen inför att gå runt med långa naglar och nagellack och ringar i två hela veckor, bara för att jag kan. Och lyckan som sakta men säkert sprider sig genom kroppen när man tänker på att man ska få åka till Barcelona för sol, bad, vindrickning och skönt häng. Jag har sett fram emot min semester så himla länge. Kan liksom inte riktigt greppa att den är här. Synd bara att jag är typ för rastlös för att vara ledig...

 

Och separationsångesten som kommer smygande och som kommer slå ut i full blom när jag kommer he från Barcelona och bror är helt utflyttad och borta och har flytt till andra sidan jorden. Vem ska då trösta knyttet?

 

Och ångesten som ploppar upp eftersom jag är fem år och har beslutsångest och inget omdöme och aldrig blir nöjd och gör helt sjuka prioriteringar. Tar fram min största och svartaste spritpenna och stryker över vissa egenskaper i min personlighetsstörning. Den som ändå vore normal och kunde ta vettiga beslut.

 

Väl mött

 

Hej och håå! Här sitter jag i mina friskiskläder och laddar inför mitt första första riktiga egna pass som Spinningledare på Friskis och Svettis. Hurraaaa, vad kul det ska bli!!!!!!!

 

Väl mött

Vad är grejen med att jag är 23 år gammal, a.k.a vuxen, och fortfarande är så sjukt jävla mörkrädd?

Vad är grejen med att man måste släcka lampan i vardagsrummet innan man går igenom det, så att man måste  plåga sig genom hela helvettet av mörker innan man kommer fram till rummet av ljus och lycka där man ska sova?

Varför är jag extra mörkrädd när jag är hemma i huset? Varför är jag fortfarande 10 år och klarar inte av att lamporna inte är tända. 

Kommer aldrig bli vuxen och normal.

 

Väl mött.

 

Vad ska jag säga..?

I tisdags var jag på så fruktansvärt dåligt humör när jag gick hem från jobbet. Hade typ haft en sjukt bra dag, lyckats med allt, allt hade gått bra, jag var en bra sjuksköterska, jag var taggad inför kvällen och laddad inför att köra mitt diplomeringspass. Och sen bara sjunker mitt humör och min livsglädje så fruktansvärt långt ner. Från åttonde våningen och ner, jävligt långt ner, under ku(k)lverten. Det värsta är att jag hatar anledningen till att jag blev arg och irriterad, ledsen och sur. Och jag vägrar liksom erkänna för mig själv vad hela humörsvängningen berodde på. Önskar ibland att jag vore en vuxen människa....

Hur som så körde jag mitt diplomeringspass (trots att jag helst hade legat kvar i fosterställning i sängen och tröstätit kakor i vanlig ordning) och det kom hela nio (9) personer, varav bara 4 var folk jag tvingade dit. suxäss! Och som jag blev diplomerad! Förutom den lilla fadäsen att det var nån dryg djävul som tog sitt pick och pack och drog (astaskigt!) mitt under mitt supersvettiga och superjobbiga och superroliga spinningpass så gick det väldigt bra. Ni kan, from now on, kalla mig: Kerstin Norlander, Leg. Sjuksköterska samt Diplomerad Spinninginstruktör. Jajjemän!

 

Har idag varit på studiebesök på det lokala sjukhuset i den lilla staden Falun. Fick mig även en åktur på en truck nere i kulverten där. Jajjemän!

Har även, helt utan support, lyckats typ fixa och laga min helknäppa telefon! (Tack Erik!)

Tog mig även en helskön fika med en helskön kille som jag träffar alldeles för sällan.

Drack vin med mamma som somnade i soffan med dålig svensk film på alldeles för hög volym.

Och nu ska jag gå och lägga mig och sova i min lillasysters säng. Så himla skönt att va hemma ibland! 

 

Väl mött

 

Imorgon, om 32 timmar, står jag på friskis och svettis, i en mörk och dunkel liten spinninglokal. Mitt diplomeringspass. Det ska sitta en brud med ett formulär, titta på allt jag gör och pricka av, kommentera och kolla så att jag gör allt "rätt" (Enligt sekten Friskis&Svettis standard). Det är likso praktiska provet all over igen. Körde precis igenom passet en sista sista gång för mig själv. Och det sitter, men jag är sjuuuukt nervös redan nu och jag skakar ltie sått mest hela tiden. Konstans hög puls och lite ångestkänslor. Ont i magen, svårt att andas, you name it. (Ett lätt sympatikuspåslag, som 19:1 skulle ha sagt....)

 

ÅÅH, tänk om det inte går nå bra! Tänk om hon tycker att jag är dålig, sämst och värdelös. Och tänk om hon kommer på alla mina små tricksiga fusk!

 

Går dessutom konstant in på hemsidan för att kolla hur många som har bokat. Blott fem cyklar är bokade. Min kollega Lars som har diplomering precis innan mig har minsann inte många lediga cyklar kvar till sitt pass.... Ingen tycker o mig!

 

En uppsida i tillvaron! Johanna (+1) skall också åka till Barcelona samtidigt som mig och Maja, FEST!

Jag har bestämt mig för att jag ska göra allt för att komma iväg på den där kinaresan i höst. juste!

Drömmer om att jag ska ta mig till New York till våren. weeho!

 

Väl mött!

Helgen började skitbra. 20 fantastiska timmar med mamma och pappa och sol och falun från sin bästa sida. Sen kom fredagen och det där som jag drömde för länge sen och det som jag hela tiden går och är rädd för ska hända (en som jag vet aldrig kommer hända), det händer plötsligt och blir någon slags surrealistisk verklighet. De senaste dygnen har varit knäppa, sjuka, obegripliga och kaos. Och lite till kaos. Det blir liksom aldrig som man tänkt sig, men man kan ju tycka att det kan få vara bra iallafall? Eller?

Men nu är det värsta över. Nu är det inte kaos, och jag är lugn igen.

Har även haft ännu en rövdag på jobbet. Ska jobba 6 dagar i sträck. Och jag är dålig dålig dålig dålig på det jag gör. Har dessutom för mycket för mig och saker jag tänker på för att kunna fokusera på nåt vettigt. Ska dessutom ha lagt något slags schema för hösten och besluta om när jag vill jobba helg osv osv osv. Hur ska jag kunna veta??!! Måste skaffa mig ett pass, å det snaraste. Måste besluta om nästa vecka och hur jag ska göra med den stundande långlånghelgen. Kommer förmodligen inte bli som jag tänkt mig, men ibland måste man faktikt göra lite vettiga prioriteringar. Och det har jag ju insett efter den här helgen att jag ska börja omprioritera saker och ting lite smått, en aning....

 

Nu ska jag sova så det blir imorgon så jag kan gå upp och gå till jobbet och göra bort mig och vara dålig och glömma saker och förstöra saker och för andra och allt annat som är synonymt med att inte klara av sitt jobb...

 

Och så ska jag krama om min fina mormor såklart!!

Väl mött

 

Det känns som att jag bara sitter och väntar på att det ska hända något. Och jag liksom vet att det aldrig någonsin kommer hända någonting, ty mitt liv är en enda lång upprepning av repriser på redan skedda händelser.  (Jag är inte ett dugg bitter) Mest velig, otålig, rastlös och nyfiken.

 

Längtar efter min minisemester i augusti. Är bara livrädd att jag hypar upp allt alldeles på tok för mycket och så blir det bara pannkaka av det sen i slutändan iallafall. as always
.

Jag ska tydligen jobba kvar på min avdelning i ända fram till mars. Kult! Det är bara det att nu måste jag helt plötsligt lägga mitt eget schema. Har typ inte den minsta aning om hur jag vill ha det och hur jag vill jobba och vad som känns bra osv osv osv. Hur ska jag kunna veta det?

 

Väl mött

 

Har varit i stockholm och önskar lite att jag bodde där. Träffade en massa mysiga människor, druckit vin, ätit god mat och haft det så himla himla bra! Jag vill dit, men ändå inte. Vill ha nånting nytt. Thilda ville att jag och Maja skulle köpa trean bredvid hennes lägenhet och bli hennes grannar. Och jag vill.

Vill nog egentligen mest bara flytta och ha något eget. Bo in mig och trivas och känna att här bor jag.

 

vill bort och göra nåt nytt, göra nåt annat, se nånting, träffa andra och nya människor. Jag är inte bitter, bara avundsjuk på min lillsyster som åker till spanien i en månad, min bror som åker till china i ett halvår, adrian som åker till kanada i ett år, nora som bodde i frankrike ett halvår,och alla andra som är/åker/har varit utomlands och gjort nått jättelänge. vill också

 

men jag har kylen full med egenplockade blåbär och jobbar kväll imorrn, så jag är ganska nöjd ändå.

plus att jag har jobb till sista mars. wehoo

 

väl mött

 

En vecka. En vecka som legitimerad sjuksköterska. En vecka var vad det tog för att an ska komma in i hetsen och stressen och paniken och ångesten. (skoja ba, allt det där fanns där hela tiden) Men det är så mycket mer påtagligt nu. Man dubbelkollar allt hundra gånger, frågar någon en gång extra, bara för att vara på den säkra sidan. Den konstanta stressen och rastlösheten och oron som gnager. Jag tänker på jobbet när jag är ledig. Jag drömmer om jobbet när jag sover. Jag är alltid där.

Det är alltid massor, massor att tänka på, att komma ihåg och att göra. Det värsta är att alla säger att det är så himla skönt att det är så lugnt nu..... Förstår inte vad dom menar. Jobbar vi ens på samma avdelning? Mitt huvud är ett toalt kaos när jag går hem och när jag är på jobbet och när jag inte är på jobbet. Jämt, Jämt, Jämt.

Och man hinner aldrig riktigt vara ledig, varva ner och ta igen sig. Ladda om inför nästa dag, nästa pass, nästa....

I helgen var jag dessutom sur, grinig och irriterad på min bästa vän och kollega. Enbart för att hon var ledig och jag jobbade. Men det vet hon inte om. Nu har hon dessutom bokat hotell i utlandet åt oss, så då är hon förlåten för att hon var ledig, drack vin och hade roligt på fredagskvällen, medan jag sprang med insulinsprutor, morfinsprutor, blodiga handskar och torkade röv. (alltså, allvarligt, jag älskar faktiskt mitt jobb)

Jag undrar bara när man ska hinna varva ner lite. Umgås med folk. Ta en öl. Gå på bio. Ta en fika. Träna. Slappa i nåns soffa framför en dålig film och peta i en godisskål med halväckliga leftovers.... NÄR?! Krävs det en semestervecka för att man ska kunna känna sig som fölk? (Nora, jag längtar tills du flyttar hit och vill peta i en äcklig godisskål med mig en sketen tisdagkväll och somna i soffan kl 19.30. Hela hösten!)

 

Väl mött!