klyftigatankar

Först och främst vill jag tacka min mamma. Hon har alltid funnits där och ställt upp och har alltid ett tröstande ord till hands. (tror hon, fast ibland blir det väldigt fel)

Vill även tacka min underbara pappa som kollar upp och fixar och på avstånd försöker hjälpa en stackars försvarslös och handlingsförlamad tjej.

Tack till min mellanstadielärare som lärde mig stava till krångliga ord. Tack tjejen som köpte en tågbiljett till mig när jag knäckte mitt Visa-kort. Tack Charlie som visat mig livets goda ting.

Tack till den som förbjöd barnaga, till den som hittade på penicillinet, till den som kom på det där med lagstadgad semester.

Tack till alla som har gjort och gör livet lite lite bättre.

 

Men framförallt. TACK, DU OKÄNDA MÄNNISKA SOM HITTAT MINA NYCKLAR och lämnat in dom till polis, polis, potatisgris.

 

Ibland tror jag ändå på att världen är en fin och bra plats. Ibland. Litegrann

 

Väl mött

 

ps. kan jag bara få kommentera det här med att jag idag för första gången sedan godknowswhen gick på någon annans spinningpass. Och kan jag då få kommentera och säga att det var det värsta och jobbigaste jag har gjort. När man inte behöver prata kan man liksom ta i mycket, mycket, mycket mer. Då blir man trött och slut och svettig och död.

Har idag hållt på och roddat i det här med försäkringar. KULT. Detta pga att jag är klantigast i Sverige och min arbetsskadade fot och det kommande fula ärret jag kommer att ha ådragit mig. (ja, det kommer bli ett fult ärr, kollade på såret idag, och det ser nasty ut) Aaaany who. Kollade igenom mina gamla försäkringspapper och försökte hitta papperet på att jag hade en hemförsäkring och tänkte kolla om det ingick någotslags du-är-klantig-och-därför-har-du-ett–olycksfallstillägg, så att jag på detta sätt kan kräva pengar för sveda och värk och fult ärr på min annars så otroligt vackra fot. (kunde ha blitt fotmodell! (om det inte hade varit för det andra 10x5cm-ärret…))

Det fanns ett slags överfallsskydd. Okej, jag är skadad, scared for life, men det var ju inte direkt så att syrgastuben attackerade och anföll mig… Hur som. Detta överfallsskydd innebär att om du som privatperson ”blir utsatt för misshandel kan du få ersättning både för skador, eventuell invaliditet och för den kränkning du utsatts för”. Solklart. Inga konstigheter. Bra grejjer. Man kan få upp till 1 miljon kronor för invaliditet och 150 000 kr för kränkning. Bra. Detta gäller om du utsatts för ”uppsåtligt och allvarligare fysiskt våld”. Fortfarande inget konstigt. Detta överfallsskydd gäller dock inte vid ”skador orsakade av en person du bor tillsammans med”

 

Känns ju skönt att mitt överfallsskydd täcker om jag blir misshandlad av en total främling, men inte om mitt kukhuvud till man slår mig medvetslös, krossar min käke och bryter mina armar och ben. Eller om han bara ger mig konstanta käftsmällar och ständiga blåmärken. (för sånt händer nämligen inte så ofta för hurmånga kvinnor somhelst………….) Jag vet inte, det kanske bara är jag som tycker att det är både kränkande och invalidiserande och isolerande och förnedrande och jävligt och sådär?? Och kvinnor i sånna förhållanden och situationer brukar ju liksom aldrig någonsin gå miste om inkomst och drabbas av så kallad ekonomisk invaliditet på grund av ständiga sjukdagar relaterat till ständig migrän, rädsla att visa sina skador och blåmärken och bulor och spruckna käkar på grund av deras kukiga killars meningslösa misshandel. Am I right?

Men då vet jag att mitt försäkringsbolag tycker att jag får skylla mig själv som bosatt mig tillsammans med en idiot och ett dumhövve. Räknas inte hustrumisshandel som överfall eftersom det ofta är kvinnans eget fel, eller? Har jag uppfattat det hela rätt då? Och det kanske inte heller då, pågrundav ovanstående anledning, anses som uppsåtligt och allvarligt fysiskt våld i dessa sammanhang. Eller?

 

Ahh! Misströsta ej, ty längre ner på sidan kommer förklaringen! Den som drabbas av skada "till följd av att du omotiverat utsätter dig för skada" går även den miste om ersättning för invaliditet och kränkning. Det är alltså kvinnans fel när hon blir misshandlad av idiotkarlen med för få hjärnceller.

 

Antar att bortförklaringen ”jag snubblade på dammsugaren” inte är så jävla dum ändå. Då kan man ju i alla fall få ersättning för att man är-klantig-och-därför-har-du-ett- olycksfallstillägg.

 

Väl mött!

 

Vaknade i morse och tänkte: Gud va härligt att jag är ledig!

Skulle åka till sjukan, gå å gymma, gå på Lasses spinningpass och åka till stockholm. Gött

Cyklade iväg till samariterhemmet för att plåstra om min skadade fotled. Filosoferade och funderade över nattens drömmar. Hade drömt att jag var nere och hälsade på på traumaortopeden eftersom jag har gjorde praktik där i höstas. Drömde att jag satt och fikade och snackade skit med in gamla handledare Eva Käll, den fantastiska kvinnan!

 

Kommer till samaritern. Låser cykeln. Kliver in. Känner i min jackficka. Ingen nyckel. INGEN NYCKEL!!!!!! Känner i den andra fickan, kollar i väskan, kollar fickorna, kollar väskan. INGEN NYCKEL. Går ut. kollar i cykellåset. Ingen nyckel. Ingen nyckel någonstans! Mina nycklar är spårlöst försvunna. Jag blir rädd, scared, exposed.  Var är mina nycklar??

Har inte tid att tänka på det, måste upp och få min fot omplåstrad och gärna sydd så jag hinner till min nästa läkartid. (stressen!) Kommer in, får inte sy, för det har gått för lång tid sedan skadan uppstod, men jag kan få ett plåster. (Jag är sjuksköterska, kan fan plåstra om mig själv. jag vill ha det sytt!!) Sitter i väntrummet. Väntar på att en annan sjuksköterska ska öppna mitt plåster, titta på såret och lägga på ett nytt. Värt!

 

Väntar å väntar å väntar (i typ en kvart) sen kommer en sköterska in och säger mitt namn. Och VEM är min sköterska som ska plåstra om min fot, om inte EVA KÄLL! Blir lycklig och varm i hela kroppen. Hon är så fin och snäll och plåstrar om så bra! Ger mig bästa tänkbara vård och skickar med mig steristrips hem (tur det, eftersom jag inte har tillgång till sånt på jobbet......) Och dessutom kan jag ju nu konstatera att jag är synsk och drömmer sanndrömmar. Det trodde Eva också.

 

Ringer polisen och meddelar att mina nycklar är borta, har ni hittat dom? Nej, det kan ta en vecka eller två innan jag får dom. KULT!

 

Väl mött!

 

Kan någon, snälla, förklara för mig varför jag och Lotta aldrig längre har tid att hänga på Orvars. Ja, just det, har inget liv, har ett jobb...
Så himla kul att komma dit igen, äntligen. Okej att jag skaffar mig ovänner direkt eftersom jag är på desperat jakt efter en stol att sitta på för att kunna avnjuta min öl och min burgare. Men det är sånt som händer. Tillochmed jag kan förstå att alla inte kan älska mig, speciellt inte när jag stjäl deras sittplatser....

Älskar Orvars. Älskar, älskar, älskar Orvars. Alla minnen, alla människor, allt häng. Allt har alltid varit så jävla roligt där. Även de gånger som Jörgen har varit tvungen att ringa taxi åt mig och nästan aldrig mer velat släppa in mig igen (det är väl då man har haft som roligast...?). Saknar att jobba i baren för en skamlön och skambud från samtliga ölköpare. Åhh vad jag saknar. Den som ändån vore student och kunde hänga på studentkrog 24/7 utan att det är ens lite konstigt.

 

Kan någon, snälla, förklara för mig varför jag är klumpigast i världen. Igår på jobbet gick jag för nära väggen så en syrgastub ramlade ner och skadade min fot så jag nästan förblödde.  Alltså, varför ska just jag va så klantig? Eftersom jag jobbade och hade bråttom satte jag bara lite hastigt på ett förband så jag inte skulle bloda ner mina strumpor, golvet, patienterna, you name it. Tänker liksom inte på att det kanske blev ett enormt sår. När jag går hem och knyter skorna inser jag att jag haltar för att det svider och gör så ont. (!!??) Ignoring. Idag inser jag att det ser förjävligt ut och att det typ har blött igenom förbandet. (haltar fortfarande såhär 24+ timmar efteråt...) Efter övertalning av Lotta inser jag att jag borde gå till närakuten, få det påtittat och antaligen sy lite lite lite litegrann. Så jävla segt. Inser sen att det är en arbetsplatsskada. Kanske kan jag stämma lanstinget på en massa cash för sveda och värk och ett skitfult ärr? Ett ärr som dessutom kommer gå mitt över min tatuering.

 

Sen inser jag att jag jobbar för landstinget. Det är antaligen jag som tvingas ersätta dom för skadad syrgastub.

 

Väl mött

Igår diskuterade jag med mina roomies.Eller dom diskuterade och jag la mig i? Aaaaanyhwo. Diskussionen gick kring vart i Uppsala/Uppsala län man vill bo och köpa hus etc etc. (panikkänslor över att känna sig vuxen för snabbt?) Och jag berättade om det mysiga lilla kvaretert "Lyckan" som ligger längs Torkelstråket. Emma hade sprungit förbi där häromdagen och hade också blivit förälskad. Men alltså tänk er. "Hej, jag heter Kerstin. Jag bor på Lyckan 3. Det är min adress." Man kan ha det sämre...

 

Lycka:

- hittade en blå lapp med en mailadress och ett telefonnumer på i min plånbok. Drog mig tillminnes hur en kvinna kom fram till mig efter spinningpasset i lördags och tyckte att det var så bra att hon gärna ville ha min låtlista. Självklart!

- Cyklade hem från jobbet och det var mörkt och lite småkyligt och luktade höst.

- Hade choklad i kylen. (OBS!! Choklad med crunchy corn!!!!)

- Kände mig duktig på jobbet.

- Ska åka till stockholm på min lediga dag och träffa världens bästa Joakim!

 

Olycka:

- har fortfarande inget baklyse på min cykel. vet med hundra procents säkerhet att farbror polisen komer stoppa mig en sen kväll när jag är på väg hem från jobbet.

- fick ett sms av min partner in crime. hon kommer nog inte få semester. när, var, hur och med vem ska jag nu komma till Kina?

- Jag jobbar. Jämt

 

Väl mött

 

 

En helg i Falun.

Man kommer tillbaka hem till Uppsala och man är typ mer trött än innan man åkte. Har i vanlig ordning rensat i kylskåpet, ätit för mycket, sovit för mycket, gjort för lite och mått konstant illa. inget konsigt

 

Höll ett spinningpass igen. (obs, har apparently en stammis, som inte är någon i min familj). dock fortfarande besviken över vissa personer som inte behagat dyka upp på mitt spinningpass...... Men jag är nöjd ändå, för det var fullsatt och jag fick massa beröm. #bekräftelsebehov

 

Mormor (höll verkligen på att särskriva "mor mor". kräks på mig själv!!!) mår så himla mycket bättre. För varje gång jag ser henne. Jag blir glad i själen av att se att hon nästan klarar av att stå själv. Lilla, lilla Mormor! Nästa gång kanske hon tillochmed kan gå lite!

Lillstrumpan fyllde 18 och gick på krogen för första gången (var bara lite spänd och nervös, mest förväntansfull), samt drack alkohol! Stolt storasyster. Ångrar lite att jag inte följde med för att kunna bevittna detta mirakel. Min otroligt duktiga och kontrollerande syster på krogen med ett ölglas i handen dansandes på ett dansgolv med en massa fulla kidzz. hade vart kulT att se.

 

Fikade med Zara och spydde lite galla över det otacksamma arbete vi utför... (inte för att vi är bittra, utan för att det är sant. Vi älskar vårt jobb och värderar det högt, men ingen annan gör det... och ingen annan förstår hur tufft och jobbigt det är. Inte ens de som jobbat med det i 20 år och har utbildat oss har haft mage att tala om att man håller på att gå under redan efter ett halvår i yrket. Tack)

 

Satte mig på tåget hem, kollade på en ledsam film och som alltid när jag åker tåg och det blir lite mörkt ute så känner jag mig liksom lite deppig, fast inte ledsen utan bara lite höstnere, på ett mysigt sätt. som jag ändå gillar. (jag vet att jag är emo, men det är inget jag kan göra nåt åt, it's in my blood. och jag gillart)

 

Imorrn ska jag jobba igen. Helger går för snabbt. Och dom kommer för sällan.

 

Väl mött

 

Nivet när nåt har gått så långt att man liksom har slutat hoppats. Man vet att det är kört, man har accepterat, gått vidare. Bryr sig inte längre.

 

Tror man.

 

För helt plötsligt händer det en liten, liten, liten, liten grej som gör att det där lilla lilla lilla hoppet tänds upp igen. Och man blir liksom glad för en stund. För det var precis det man behövde. Intervention!

Helt oväntat. Men ack så behövligt.

 

Tråkigt bara att det är nån jävel som tar det där lilla lilla hoppet, när man som bäst behöver det, och hoppar, skuttar, trampar och stampar på det. Någon plockar fram den stora köttyxan och skär sönder resterna av det lilla hoppet som någon hade lyckats locka fram.

 

Skit i det då.

 

Hej hej höstdepressionen.

 

Väl mött

 

Kära Muse,

Var detta det bästa ni kunde klämma fram och prestera på tre år? va?!

Föreslår att ni försvinner i tre år till. Gör om, gör rätt.

Besviken...

 

Väl mött

Alltså.

Var ute på en sån där superskön och härlig morognpromenad i solen och det luktade höst. (känslan som uppkommer att man bara vill lägga sig ner i blåbärsriset och ha det bra och skönt och aldrig resa på sig!)

Tråkigt bara att den förstördes eftersom jag lyssnade på radio och det kom nyheter. Tydligen är 14 månaders fängelse ett legitimt straff för en karl som sålt sin gravida 18-åriga flickvän till andra män. 14 månader!! Hinner ju avverka typ två Visa-kort under den perioden.

Jag har en rostig kapsyl. Jag föreslår att den här mannen, som så gärna delar med sig av sin flickvän till andra vidriga äckelgubbar till män, skall få sin trötta (och förmodligen lilla) penis avskuren med detta verktyg! Och sen fängelse i typ trehundra år.

Rimligt straff? Ja, ganska.

 

Väl mött!

 

Åkte flyg när jag flög till Barcelona. Inget konstigt. Är inget flygrädd alls. Tycker typ att det är världens roligaste grej. (tills jag kommer på planet och inser att det är astrångt, bullrigt, jag måste sitta ner i tre-sexton timmar, en bäbis skriker bakom mig och jag har ont i öronen) Aaany who! Jag har ju självklart tvångstankar som alla andra, typ att planet kommer krascha, krocka med en fågel eller bli kapat av någon arg jävel med en nagelsax. Men samtidigt så vet jag att det inte kommer att hända, så jag är jävligt chill. (och skulle vi mot förmodan krascha så dör jag ju iaf på väg på semester, alternativt när jag precis har haft the time of my life på just semester. Aka kommer dö lycklig)

Åkte tåg till Stockholm idag. Inget konstigt. Gör folk mest varje dag. Ändå är jag typ mer rädd för att åka tåg än att åka flyg. Man vet aldrig om man kommer fram i tid. Man kan krocka med en älg, en bil, en buss, en självmordsbenägen människa (eller älg), ett annat tåg eller helt enkelt bara spåra ur. Och jag får liksom fram bilder av krockade tåg och kaos och halvdöda kroppar utslängda här och där med X antal saknade lemmar. Om det händer kommer jag dessutom inte dö på fläcken, utan ligga och lida och kvida (kommer förmodligen även bli triagerad som en trea....) för att sedan bli handikappad på diverse olika sätt och således beroende av andra människor i resten av mitt liv. Och detta är något som jag tror är större chans att det kommer inträffa än att jag dör i en flygkrasch. Statistiken talar ju emot mig och mitt liv och leverne. Åker tåg väldigt mycket oftare än jag flyger. De som flyger flygplan har ganska mycket mer avancerad utbildning än de som kör tåg (I guess?). Dessutom finns det inga älgar i luften. (Och såvitt jag vet så har inte SJ börjat med någon slags flygtrafik)

 

Slutsats: I luften är jag safe. Det är faligt på marken. Ge mig ett par vingar så jag slipper dö en ovärdig död!

 

Väl mött

 

Vad är grejen med att jag var och varannan natt drömmer att jag gifter mig?? Dessutom är det med fruktansvärt ovärda människor under extremt tråkiga förhållanden. Ingen fest och ingenting. Mest hets och panik över att få det överstökat och liksom lite hemlighetsmakeri över det hela. Samtidigt som typ föräldrar och familj hetsar om det.

Får typ panik och vill leva ensam högt uppe på ett berg i resten av mitt liv när jag drömmer sådär. hujedammig!

 

Vad är grejen med att jag är så jävla mörkrädd?? Gick ner i källarförådet. Tände lampan, som självklart blinkade till asmycket á la skräckfilmsstyle, och gick in. Ett och ett halvt steg in slocknar lapan, jag får panik och springer ut till ljuset igen. Blundar och trycker det hårdaste jag kan på lampknappen tills hela källaren badar i ljus. Vill inte gå in i källarförrådet, vill inte gå in i källarförrådet, fast jag vet att jag måste. vad händer om lampan slocknar när jag är längst där inne, långt, långt från lampknappen...?

 

Väl mött

Just hemkommen från en fantastisk resa. Har bedrivit sportstanning (like a boss!!), druckit fantastiska mojitos, druckit öl på världens sunkigaste och härligaste bar, träffat överförfriskade 16-åriga belgare med tandställning som för första gången är långt borta från mamma, ätit fantastisk mat, druckit billigt vin, druckit världens absolut godaste strawberry daquaries, hängt med härligt folk, shoppat, undgått att bli rånad, varit på världens omodernaste pub (gotta löv the 90-tal) och haft det hur bra som helst.

Nu ligger jag i hemma i min egen säng och vill bara sova. Är trött, sliten, solbränd, bakis, förkyld och nöjd. Min nuvarande dygnsrytm säger mig dock att jag precis har ätit middag och ska gå vidare för att dricka underbara slushdrinkar, gå vidare igen och billig öl på "irländska" barer, dansa till klockan fem och sitta vid vattnet och lära amerikaner svenska ord och fraser från youtube-klipp samt se på när ett kärlekspar blir till.

 

Sjukt bra resa, men nu är jag lite yellow from the neck....

Väl mött!