klyftigatankar

Jag dör av smärta. Är det inte det ena så är det det andra.
Jag har visdomständer på G. Tror jag. Jag har trott det i säkert två år. Minst. Men nu kan jag faktiskt känna dom. Och det är inte själva tänderna eller deras igenomsprängning av tandköttet som gör ont. Nej nej. Det där med tandköttet har liksom varit fixat sedan länge. Och dessutom tror jag inte att utvecklingen av mina tänder har kommit så långt.. så det kommer säkert lite sånt om nåt år. Det är liksom som en ficka där längst bak i munnen, och där fastnar allt. Varje gång jag äter har ju halva måltiden lagt sig där bak. först gör det ont för att det är ivägen och trycker på mina stackars nervändar. Men nu har det ju liksom blivit någon slags inflammation. Det dunkar och gör ont och är svullet. Har tagit ipren och borstat sönder tills tandköttet blödde. Antagligen inte världens bästa idé, men vad göra? Tur att man har ett halvt apotek i badrumsskåpet så man har suspekta saker som corsodyl gel. Smakar röv men ska tydligen va bra. Och det funkade ju bra förra gången.
Nu ska jag dämpar smärtan med sprit.
Så jävla hälsosamt! (men sprit dödar ju bakterier, och det är ju det jag vill)

Väl mött

Det är precis som när termin tre började. Man får liksom magsår direkt. Jag får panik och vill gråta. Jag blir rädd och nervös. Hovstadius är så läskig. Hon skäller ut en, men sedan ler hon ett mycket manipulativt leende. Som ett rovdjur som försöker vinna ens förtroende, så man ska komma nära. Sen slår hon till. Krossar en med ett enda slag.
Jag får panik och kan inte andas. Vill lägga mig i sängen i fosterställning. Lägga ner det här med högre utbildning. Vem lurar jag? Jag kan ju inte klara av det här.
Dom trycker så jävla mycket på att efter den här terminen ska vi kunna göra allt självständigt. Vi ska veta vad vi ska göra om vi är först på en olycksplats. Det dröjer ju flera, flera minuter innan det kommer en ambulans och det är bara jag där med vårdutbildning. Och då kan man ju inte googla vad man ska göra. Och man har ingen utrustning. Man måste veta vad man ska göra.
Tack för magsåret!
Dessutom så börjar första skoldagen med ett massivt patientfall. Måste lära mig allt och alla ord är på latin och stavas nästan likadant men det är olika saker. Hur ska jag lära mig skillnaden på cholecystotomi, cholesystolitotomi, choledoctomi och choledoctolitomi? Och särskilja dom? Och om det kommer in en patient med ont i magen så finns det ju en miljard olika sjukdomar det kan vara.
HUR SKA JAG KLARA AV DET HÄÄÄÄÄR?!
Sen säger dom att kirurgitentan är ju mycket, mycket mycket svårare än nationella tentan i april.
TACK SÅ JÄVLA MYCKET FÖR MAGSÅRET!
Sa jag att vi har tenta på onsdag? Tredje dagen i skolan. (okej, det är en bajslätt webbdugga, but still!)
Vilken tur att jag inte är en ångestfylld, panikslagen och neurotisk människa.

Det ligger redan en miljard kursböcker utspridda i min säng, med en massa lappar i och jag har redan påbörjat alla dessa Jag-skjuter-pluggandet-ifrån-mig-aktiviteter. Bakar skorpor, dricker te, rensar avlopp, löser världsfreden och allt annat man kan tänkas göra när man inte vill plugga.

Tur att vi ska dricka vin och gå på Bryggan imorrn. Behöver en paus!

Väl mött

Har haft en sån där kanondag så jag bara dör lite inside av lycka.
En perfekt höstsöndag.
Vaknar av regnet mot rutan. Är ledig. Vänder mig och sover lite till.
Går upp, äter banan och drickr te. Tar en lugn och skön morgon.
Åker till Emelie för våffelkalas med Maja och Jocke. Mys och illamående i en enda härlig symfoni. Solen skiner och det luktar höst.
Cyklar till willys och fyller kylskåpet med allt jag vill ha.
Dricker te och myser.
Åker hem till Johanna för födelsedagsfika och vi fastnar i brödbakets underbara värld. Jag får en burk med surdeg och vi ska starta ett bakkollektiv. (Som alltså inte har något som helst med stjärtar att göra, utan vi ska baka bröd och bullar och piroger tillsammans)
Inser att jag måste börja baka mer bröd. Blev så sugen när jag var hemma förra helgen och jag och lillstrumpan bakade massa gott och sen nu i helgen när Martin och Clara bakade en massa. Nu måste jag ju införskaffa en bakmaskin och en köksvåg.
Har ju fått adoptera en surdeg av Johanna, och hon har dessutom gett mig en massa tips, så det är ju bara att sätta igång. Det är ju jäkligt gott med hembakt och nybakt bröd med massa nötter och frukt och mums i. Jag är så jävla huslig ibland. Så pass att jag har en surdeg i kylskåpet och har precis påbörjat en bakprocess som tar flera dagar. Och imorrn ska jag koka bönor. Det kommer bli kanonbra!

Imorrn börjar skolan och jag är fantastiskt pepp! Har ju precis målat naglarna i en obskyrt grön färg. Blir inte bättre.

Väl mött

Har spenderat nån timme sådär med att fylla på, rensa upp, fräscha till alla mina playlists. Jag kikar runt på andra människors listor och får lite inspiration. Hittar en låt av nåt random band som heter likadant som en låt med mitt älskade Dashboard. Och det slår mig att jag har inte hört den låten på bajslänge. Varför inte? Lyssnar ju på min Dashboard playlist så gott som dagligdags. Söker på låten och inser att ett spotify har glömt ett helt jävla album med mitt favortiband. Och ännu värre är att jag inte har märkt något.
Detta betyder att jag har en riktigt najs skiva att återuppta lyssningen på. Jag gillart!

Helgen i Martins sommarstuga har varit så underbar så jag dog lite av lycka. Ville inte åka hem. Ville vara kvar där för alltid. Göra ingenting i en vecka till kanske. Minst. Bara slappa och ha det sådär mysigt med de där mysiga männirkorna. Mer semester i livet.

På måndag börjar skolan igen. Tillbaka på BMC. Tre veckor. Sen tre veckor praktik. Sen tre vekor på BMC. Sen sex veckor praktik. Sen tre veckor teori, sen jullov och tenta. Sen är det bara en termin kvar. Jag har inte ett dugg panik. Inte alls. Cool brud.

Väl mött

Efter gårdages lilla panikångestattack får jag helt enkelt ta och inse en sak. Jag är tillbaka på ruta ett. Får börja om från början. Ville inte inse det först, men efter en dag av bakfyllegrubbel och slöhäng i soffan med dåliga filmer har jag insett att jag måste ge upp kampen mot mina tankar, funderingar och grubblerier.
Det är bara att inse. Jag är ett lost case. Inget att göra något åt.

Två dagar med vin, kräftor, bastu, grill, spel, ålfiske och underbart sällskap kanske kan distrahera mig ett tag. Förhoppnigsvis.

väl mött

Vaknade i morse. Öken i min mun. Taggtråd i min hals. Ingen röst och kan inte röra huvudet en millimeter utan att det känns som att det ska sprängas sönder i tusen bitar. Vad hände igår?
Sover lite till och det känns bättre.
Allting känns lite smått oklart. Varför tyckte vi att det var världens bästa idé att shotta väldigt mycket? Hur gick det till att våra vänner INTE blev utkastade? Varför berättar min bror chockerande nyheter för mig halv två på natten när vi är askalas? Varför gör man dumma saker på fyllan? När, var och hur försvann Maja? Hur klarade jag av att hålla mig lugn trots två panikångestattacker innan elva? Varför tappade jag rösten? Och varför fortsatte jag försöka göra mig hörd genom att skrika ännu mer? Varför stekte jag krabbelurer halv tre på natten? Hur kom det sig att jag klarade av hela kvällen utan att göra något jättedumt alls?
Det var en fantastisk kväll. Helt klart den brutala huvudvärken och att jag blev tusen gånger sjukare.

Imorrn ska jag åka buss i sju timmar. Som jag längtar!

Väl mött

Färgar håret. Leker lite med håret. Inser nu att min huvudform skulle kunna passa för en snagg. Det gör desvärre inte min profil. Det blir ingen Britney. Inte för att jag hade planer på att göra en Britney, men ändå. Man vill ju ha lite möjligheter.
Bakar bröd. Känner mig mycket huslig. Det ska bli så jävla gott. Jag gillar mitt rödbetsbröd. Mest för att det är så otroligt rosa. Pimpade till det med lite valnötter. Alltså jag dör lite vad gott det kommer bli när som är klara.
Dricker te. Med massor av ingefära och honug. Jag vill ju inte ha ont i halsen. Jag vill ju träna. Men framförallt vill jag dricka vin och slå klackarna i taket ikväll. Huskurer och apoteket for life! Dessutom anser jag att alkoholen kommer ta kol på bacillerna som bosatt sig i mina hals. Så det så.

Börjar lite smått lugna ner mig efter morgonens raseriutbrott/panikångestattack.

Väl mött

Jag är så fruktansvärt förbannad. Jag är så jävla trött på att dela tvättstuga med idioter!
Går ner till tvättstugen för att tvätta. Är lite nojig att min röda träningsoverallsjacka ska färga min vita t-shirt fläckigt och äckligt flamljusroa. Men jag anser att jag tvättat jackan i syntetmaterial tillräckligt många gånger för att den inte ska färga av sig längre, vilket den antagligen aldrig har gjort. Men min noja och min beslutsamhet har jag ingenting för. När jag 45 minuter senare ska tömma maskinen har samtliga plagg antagit en ljus skogsgrön ton. Vilket jävla stolpskott har färgat sina kläder gröna i en allmän tvättmaskin och inte kört igenom maskinen en eller två eller tre gånger extra efteråt? Nån jävel ska ju få ersätta mig ekonomiskt, både för förstörda kläder och för sveda och värk. Det är ju solklart. Ska knacka på varenda jävla dörrjävel i hela jävla området tills jag hittat den skyldige.
Min fina vita BH är numer snuskgrön. Insidan på min sportbh ser bara assunkig och äcklig ut, och den är ju för fan helt ny! Min nästan nya vita t-hirt är också helt jävla grön. Mina örngott är grön/svartrandiga och matchar inte längre mina vit/svartrandiga påslakan. Mina knallorangea (också nya) trosor har även de antagit nån sunkig, svettig ton som inte går att identifiera.
Alla mina kläder ser helt enkelt svettiga/sunkiga/vidriga/smågröna ut.
Jag är dock mest nöjd över att jag inte tvättade mina vita converse i den maskinen.

JÄVLA IDIOTER!

Väl mött

Första dagen på semestern. Och jag spenderar den med att gå upp
6.45 för att tvätta. Livet! Men jag gör det frivilligt. Det är mitt eget beslut. Och nu kan jag spendera resten av fömiddagen med att städa ihop mitt rum och packa lite. Så himla roligt!
Eh, njae. nääe. Det är det faktiskt inte. But still, semester.
Spexar nog till det med att måla naglarna i någon obskyr färg före klockan tio. Eller äta popcorn till frukost.
Vaknade och upptäckte till min besvikelse att jag totalt hade somnat ifrån min tekopp igår. Så otroligt drygt när man är assugen på te, gör sig en kopp och sen bara går och väntar på att det ska bli lagom varmt, så man inte bränner tungan/kinden/gomen av sig, och sen bara glömmer man bort teet och när man kommer på det igen är det liksom för kallt. Vilken total besvikelse.
Men snart, när jag har städat upp och duschat, då ska jag fan ha mig en härlig kopp te och bara sitta och sörpla i mig hela koppen!

Sen åka tåg. Och jag som har ont i huvve. Stackars mig.

Väl mött

Jag blir så löjligt nöjd och stolt när jag gör saker som jag har bestämt och planerat. Jag var faktikst ute och sprang idag. Hejja mig!
Jag sprang dock inte lika långt som jag hade tänkt och jag sprang inte lika snabbt som jag hade hoppats på. Men jag sprang hela tiden. Inge ont i benen alls. Hurra!
Känns ändå som att jag kommer stupa under helgens långlopp. Ska springa 14.5-ish km och det längsta jag har sprungit i sommar är typ 9. Det är okej, jag kan ta en läktarplats. Vila och glassa i solbrillor. Titta på medan alla andra svettas.

Jag har bakat mina underbara snickers som jag ska bjuda på på jobbet imorgon, eftersom jag jobbar sista passet!!! Mycket nöjd över att jag inte tryckte i mig halva plåten innan chokladen ens hade stelnat. (Sådär som jag brukar göra...)

Har suttit och haft lite catch up med Chris. Och jag inser att jag faktiskt känner mig lite säkrare på engelskan. äntligen! Fast jag snubblar rätt mycket över rätt enkla ord, rätt ofta. Såklart. Och jag slutar lyssna ibland när han börjar prata lite för fort om saker jag skiter fullständigt i, och samtidigt använder svåra ord. Men jag måste erkänna, även för mig själv, att det faktiskt är rätt trevligt att ha nån att snacka skit med på kvällarna.

ETT PASS KVAR TILL SEMESTER!

Väl mött

Vill gråta, spy litegrann och bara glömma bort att jag ens tänkte tanken. Vill också förbanna mig själv för att jag inte kan hålla fingrarna i styr och för att jag är för nyfiken för mitt eget bästa.

Jag kommer inte kunna sova ikväll. Jag vet det. Det beror till största delen på att jag har sovit hela dagen. Legat i sängen hela dagen som en slö hösäck. Sovit och lyssnat på Institutet. Sovit och tittat på film.
Dessutom ska jag gå upp 05.15 (för sista gången denna sommar!!!) imorgon, och då brukar jag ju inte kunna sova. Inget konstigt med det.

På något mystiskt sätt känns det som att jag har gett upp allt. Finns liksom ingen mening att gå runt och tro att det ska bli bra, för det är bara lögn och meningslöst önsketänkade.
Uppiggande tjej.

två pass kvar.

Väl mött

Åh, mitt liv börjar få en positiv vändning, åtminståne på vissa plan.Tankesmedjan har äntligen börjat igen. Hur har jag överlevt sommaren? Jag undrar.. Nästa vecka börjar även Morgonpasset igen. Då får jag äntligen lyssna till Hanna Hellquists sköna stämma igen (och detta utan att lyssna på hennes egna skitprogram).
Har även beställt mig en ny namnskylt till höstens praktik. Kommer ha den snyggaste stundentskylten på ackis. Sådetså!
Dessutom vill både Per och Carina vill ha kvar mig på jobbet i höst. Carina kommer ringa mig stup i kvarten och Marie sa att jag var duktig och att det var kul att ha mig där. Jag blir så glad när jag hör sånt där. Speciellt eftersom jag allt som oftast känner mig smått efterbliven och sämst.

På andra plan är mitt liv och min motivation och min prestation i botten. Har inte alls sprungit idag, och tänker inte göra det heller. Tänker ligga på soffan och kolla på film istället. Sådetså

När som helst är jag inte home alone i lägenheten längre. Jag börjar på allvar toklängta till den dagen jag har mitt helt egna lilla krypin, där ingen stör och är i vägen. Man ska tydligen köpa nu, nu när världsekonomin krisar mer än någonsin. Borde passa på. Det finns ju så mycket mysigt och fint!

2 pass kvar.

Väl mött

Det är ett under att jag inte väger 200 kilo. På riktigt. Efter min och Calles kladdkakeorgie i fredags har frosseriet bara eskalerat. Igen. Känns som att jag bara har ätit saker med en miljard kalorier i och så har jag sovit istället för att gå till friskis. Hela helgen. Typiskt Kerstinbeteende, att fortsätta trycka i sig allt ätbart som finns, trots att man mår mer illa än man någonsin gjort tidigare. Och man känner sig som den där 200-kilosklumpen som måste rulla för att ta sig framåt. Plus i kanten om någon kan putta på, men helst inte i nedförsbackar.

Imorgon ska jag springa. Jag ska och jag måste. Hur ont det än gör i benhinnorna och hur trött och lat jag än är. Kan inte komma på lördag och ha sprungit typ fyra gånger (med en total sträcka på två mil) på hela sommaren. Kommer ju förstöra för hela laget. Inte okej. Jag borde inte få vara med. Kanske som publik, för jag är bra på att klappa händerna och heja på. Ska lägga fram det förslaget istället tror jag...

Tre pass kvar.

Väl mött

För att åka hem till mig från ackis är det näst intill oundvikligt att åka genom stan. Det är klart man kan komma hem till mig utan att passera stan, men det känns liksom som en omväg. Fast ikväll kanske det hade kunnat vara värt den där omvägen. Redan precis nedanför sjukhuset ser jag tre raggarbilar. Jag hatar raggarbilar. Vid islandsbron ser jag fler raggarbilar och raggarmänniskor. Vid Västgötaspången är cruisingkön, cruisingmullret, crusinglukten och cruisingmänniskorna ett faktum.
Jag mår illa, vill spy lite i munnen. Får rysningar längs ryggraden och gåshud på armarna. Jag gillar verkligen inte raggare och deras bilar och deras kläder och deras sätt. Väldigt mycket fördomar på en och samma gång, men jag tål det inte. Klarar inte av att se dom. Kommer alltid vara så. När det är crusing i stan måste vi vanliga människor liksom hålla oss undan. Man kan inte röra sig ute.
För då mår man lite illa i själen.
Jag höjer volymen på musiken och cyklar det fortaste jag kan hem. Skrubbar mig ren i duschen.

Fyra pass kvar.

Väl mött

Har spenderat närapå ett helt dygn med min gamle vän och vapendragare Calle. Massor av tid med skitsnack, gamla minnen, glasshäng, balkonghäng, filmkväll, kladdkaka, vintappning, mer skitsnack och bara allmänt skitkul. Större delen av tiden spenderade jag iklädd hans glasögon och har nu ännnu starkare funderingar på att köpa mig ett par fejkglajjor, hur töntigt det än må vara. Jag trivs i glasögon. Dessutom ser jag ännu smartare ut.

Bara 5 arbetspass kvar

Väl mött

Hittade ett nytt potentiellt favoritradioprogram. Hannas perfekta supersommar.
Två timmar med enbart Hanna Hellquist. Kan det bli bättre?
La mig tillrätta i sängen och satte igång min Sveries Radioapp och letade rätt på programet. Hade tydligen gått miste om tre hela avsnitt, but thank god för att P3 har podar man kan ladda hem. Sätter igång programet och är beredd att njuta.
Å vilken besvikelse. Jag blir så ledsen. Min favorit i hela världen har gjort världens sämsta program. Hon är inte alls festlig och rolig och härlig och sprudlande som hon brukar vara. Tvärtom är hon typ tråkig och har tråkiga gäster.

Jag längtar så jävla mycket till hösten och vardagen. Promenad till skolan och lyssna på riktiga morgonpasset med den festliga, roliga, härliga och sprudlande versionen av Hanna Hellqusit. Och sitta och råplugga med en kopp te och lyssna på Tankesmedjan och ta på mig en halsduk och ha det mys.
Det är bara fem arbetspass kvar till semester. Snart så.

Nu ska jag kasta frisbee, tveksamt om jag kommer klara av det överhuvudtaget...

Väl mött

När man är jättejättejättetrött, varför tar det då emot extra mycket att göra sig iordning för att gå och lägga sig? Det är orimligt. Orkar just nu inte röra mig en millimeter. Än mindre duscha och borsta tänderna. Duscha är nog värst. För det är en sån lång process som tar så lång tid. Så mycket fix runt i kring liksom. Så då är det ju bra att jag drar ut på hela grejen ännu längre genom att sitta och slöhänga i köket och googla meningslösa saker.

Väl mött

Jag hade verkligen rätt igår om att hösten har börjat. Får liksom äta upp mina egna ord och inse att det är dags att stänga fönstret när man ska sova. Trust me, det blir svinkallt på natten.

Väl mött

Alltså, jag är ju världens tröttaste tjej. Tar alltid en eftermiddagslur när jag kommer hem från jobbet. (By the way så är mina nya soffkuddar officiellt mina nu. Dreglade en aning på dom när jag tog dagens powernap. There's no turing back.) Och alltid måste jag ställa en väckarklocka. Och alltid snoozar jag jättelänge och alltid måste jag tvinga mig upp ur soffan för att inte sova bort hela eftermiddagen och kvällen. Och varje gång förbannar jag mig själv för att jag har bokat in ett jävla spinningpass. Bokat är bokat, och då måste man gå! (annars får man en varning och sen spärras kortet. Talar av erfarenhet.)
Jag var fortfarande astrött när jag kom till spinningen. Hatar spinning! Det är så jävla jobbigt. Och jag är alltid skittrött innan. Jag är skit trött där och jag är skittrött efteråt. Ändå fortsätter jag att plåga mig, två, tre, fyra gånger i veckan. Jag är knäpp.
Precis innan passet skulle börja och jag satt där på cykeln, dömd att sitta fastspänd i 55 minuter framöver, tänkte jag att jag faktiskt inte behövde ta i så mycket. Kan ju chilla lite. Bara cykla litegrann liksom. Behöver inte ta i från tårna och ha på tyngsta växeln, behöver inte gasa på så förbenat hela tiden. Bara glida igenom passet. Och det tänker jag jämt, varje gång. Och varje gång händer samma sak. Det går 20 sekunder av passet, sen kan jag liksom inte hålla mig. Och efteråt dör jag för jag kan inte andas och mitt blodtryck är typ 220/450. Typiskt hälsosam tjej.

Idag inleder jag officiellt hösten! Dammar av höstskorna, tar på mig en stor och mysig sjal och är beredd med vantarna. Lycka!

Kompenserar överdriven träning med ett glas vin i goda vänners sällskap.

Väl mött!

Klockan är halv nio på morgonen och jag är färdigtränad och klar för idag.
Har sprungit en mil. Tänker inte ljuga, det gick inte jättesnabbt, men jag tog mig upp ur den otroligt sköna sängen och gick ut och sprang. Mot alla odds.

Jag ville bara skryta.

Väl mött

Sömnlös igen. Men det hör ju numer till vanligheterna, satte... Är doc ledig imorrn så det finns ingen risk att jag försover mig. Däremot hade jag ju på något lustigt sätt planerat att jag skulle gå upp tidigt så jag kan gå ut och springa innan det blir dödligt varmt och jag inte kan röra mig. Det lär ju inte hända. Inte imorgon heller. Jag förstår inte hur jag kan tro att jag ska orka pallra mig upp ur sängen för att sånka runt elljusspåret okristligt tidigt när jag är ledig eller jobbar kväll. Jag har helt enkelt världens sämsta självinsikt.

Läste precis klart min senaste chicklit. Det är ju skittöntigt med chicklits, egentligen, för precis samtliga inblandade i alla intriger är så jävla korkade. Men jag kan inte sluta läsa dom. Det är någon slags drog. Har ju under de senaste 9 åren plöjt igenom ett antal. Det är ju nästan så man får skämmas lite.
Eftersom det är chicklit så har dom ju konstant sex eller pratar om sex eller tänker på sex, mycket handlar om sex. Inga konstigheter, alla gillar sex. Men i den här senaste boken valde dom konstant att skriva att personerna i fråga älskade med varandra. Och är det något uttryck för det som sker mellan två nakna kroppar som jag hatar ,så är det att älska. Jag tål det bara inte. Varför inte bara anävnda sig av de mycket vedertagna orden ha sex eller ligga med varandra? Vill man va lite edgy kan man gärna få använda sig av ordet knulla. Inga konstigheter. Men sluta för i helvete att kalla sex för att man älskar med någon. Jag kräks om jag läser/skriver/hör någon säga den meningen igen.

Nu ska jag sova. På riktigt.

Väl mött

Rövarnas dag.
Börjar med att jag blir väckt av att telefonen ringer. Allvarligt! Vem ringer typ före 05.20 på en söndag?? Inser rätt snabbt att klockan är 06.57 och det är min chef som ringer för att väcka mig, eftersom jag försovit mig och skulle ha varit på jobbet för minst 12 minuter sen.
Vaknar med ett ryck och bara klär på mig och åker iväg. Hela dagen blir liksom helt sne. Hatar att försova mig. Känns så jävla oansvarigt och slarvigt och klantigt och som att man är världens slöaste människa och fjorton år. Dessutom fick nattpersonalen stanna typ 40 minuter längre. Mitt fel (fast inte bara, jag lovar). Jag fick skämmas och ha dåligt samvete hela dagen.
Sen börjar kaoset. Och jag känner mig bara ivägen och vet inte vad jag ska göra. Så jävla tafatt brud!
Sen kommer äntligen kvällspersonalen och jag kan släppa allt. Eftersom jag är ledig imorrn känns det som fredag. Vill bara hem, hem, hem och slänga mig på soffan och sova en ltien stund. Stämplar ut och möter en helt jävla förstörd anhörig. Klart hon ska bryta ihop precis nu, när det bara är jag där, och jag vill bara hem. Eftersom det va min patient kände jag att jag inte bara kunde gå förbi, omtänksam som jag är. Och jag som verkligen hatar att prata med ledsna anhöriga. Vadfan har jag att säga som kan få dom att känna sig lite, bara lite, lite bättre? Ingenting. Så jag bara stod där och kände mig fånig. Tvingade iväg flickstackarn att äta nåt, dricka kaffe och ta en nypa frisk luft. Känns så otroligt jävla fjantigt. Jag har dock aldrig varit så tacksam över en föreläsning i hela mitt liv. Jag kör den som ett mantra om och om igen. "Ibland behöver man inte säga nånting. Ibland är det bästa att bara vara tyst, lyssna och finnas där" Hur fan skulle jag klara, säg 30 år som sjuksköterska om jag inte hade fått höra dessa underbara ord?

Sen ösregnar det när jag cyklar hem och jag jag blir väckt av telefonen under min middagslur och sen inser jag att jag faktiskt måste gå och träna eftersom jag har varit duktig och inte avbokat träningspasset (som jag brukar göra...). Det ösregnar på vägen dit och det jag har på för mycket vikter på min skivstång. Eftersom det är typ tredje gången i mitt liv jag går på skivstång och inte har en aning om hur jobbigt det är eller hur stark (läs: svag) jag är. Mina armar går av. Sen är spinnigdelen av passet asjobbig och jag funderar på att ta livet av mig direkt på cykeln. Mina ben är spagetti och jag undrar om jag verkligen kommer överleva promenaden hem.
Kommer hem, gör en kopp te och ska precis sätta mig i soffan när jag spiller ut hela jävla koppen och måste börja om från början. Jag började nästan gråta eftersom jag trodde att det inte fanns någon mjölk kvar. Men det fanns preciiiis så det räckte till min efterlängtade tekopp.

Nu ska jag fan sova tills jag vaknar av mig själv imorgon.

Väl mött

Har spenderat hela sommaren med att beklaga mig över min blekhet och att jag inte hinner steka mig brun i solen. Det beror på jobb, väder, trötthet, tidsbrist, you name it.
Men idag fick jag sluta hela tre timmar tidigare eftersom jag inte hade en enda patient. Tre timmar soltid. Lägger mig på en filt på gården och dör av tristess efter en kvart. Ligger obekvämt, vill läsa, men vill sola framsidan. Det är vamt och klibbigt och jag svettas enormt. Det kryper kryp på fötterna och benen, det rinner svettdroppar mellan brösten, under armarna, i knävecket. Jag pallar inte mer än en och en halv timme. Nu har jag fått mina soltimmar. Så nu kan jag stänga in mig inne, dra ner persiennerna och lägga mig på soffan.

I löv it!

Snart är det höst och kallt, snart är det höst och kallt, snart är det höst och kallt.

Väl mött

Det är så jävla irriterande när man är för trött för att gå och lägga sig. Jag sitter och dricker te och löser varenda korsord och sudoku jag kan hitta i alla mina tidningar. (Ja, jag vet att jag är töntig. Men nu var det faktiskt UNT och Olovs suspekta kinesiska magasin och inte en korsordstidning) Är sådär trött och lat och orkar inte ens resa mig från stolen, borsta tänderna och lägga mig i sängen. Går ut på balkongen och det är kallt. Min älskade höstkyla är verkligen påväg. Är så fantastiskt trött på den här värmen. Jag är liksom inte gjord för det. Jag vill bara ha september. Nu.

Min bror kom hem idag. Han gav mig världens finaste presenter, en matta och choklad. Kunde inte ha varit en lyckligare tjej. Eller om han hade stannat kvar och så kanske. Men jag hinner träffa han några dagar till innan han åker iväg långt, långt bort igen.


Min nya fina matta.


Hello Kitty-choklad med jordgubbssmak. Det blir inte bättre.


Augusti. Ett steg närmare semester, Ett steg närmare höst och skola och ett socialt normalt liv igen.

Väl mött