klyftigatankar

Sista kvällen i Nepal. Sogligt, men sant. Men det börjar bli höstigt kallt, så det ska bli så jävla gött att komma till värmen i Kambodja!!! (och regnet, tydligen....)

 

Har sedan min vandring i Himalayas bergsmassiv återhämtat mig på bästa sätt. Först en natt på "finhotell" med nepalesiska mått, och sedan en tretimmars massage och ansiktsbehandling. Lite shopping och tempelsightseeing på det.

 

Tog mitt pick och pack och lämnade hetsen, trafiken och smutsen i Thamel, Katmandu och begav mig mot djunglen i Chitwan. Djungelsafari, elefantridning, vilda djur, tigrar och tropisk regnskog stod på mitt schema. Well, en promenad i en tätvuxen skog och på en stort fält med högt gräs... Inte jättemycket djungel, och djuren kändes mer tama än vilda. Krokodilerna låg trötta längs flodbanken, blickstilla. Död eller staty? Jag vet inte, men jag fick god lust att peta lite på dom för att få någonslags reaktion. Bara för att få se om dom var äkta eller fejk. Hur som. Det var skönt med lite lugn och ro och en paus från det extremt hetsiga Katmandu. (inget är väl iofs hetsigt mot hur det var i indien, men allt är relativt)

 

Åter i Katmandu var det dags för halloween och den nepalesiska högtiden Tihar, ljusfestivalen. För vissa av hinduisterna var det också nyår, så Gott Nytt År på er allesammans! Igår var stan full med nepaleser som ritade mandalas på gatan, utanför sina affärer och sina hem. Mycker vackert, och fullt med ljus och lampor och lanternor. Kändes lite som julbelysning och jag blev glad! Dans dans dans dans överallt och halva natten. Vi hamnade i en liten liten mörk gränd där ett stort gäng nepaleser hade startat dansparty utanför en liten restaurang. Som utlänningar fick vi vara med om vi lovade att vi inte var israeler, dom var tydigen inte välkomna. Oklart varför. Men vi hade den äran att få lyssna å nepalimusik och dansa nepalidans så svetten lackade. Och kult vare, som det alltid är på restaurngen. Sen gick vi till Alobar, världens bästa hostel, och dansade till Sweet dreams, Aqua och Michael Jackson. Det var en bra kväll.

 

Igår besökte jag också ett barnhem. Ungarna var så himla himla fina och härliga! Många av dom jag träffat har berättat riktiga jävla horrorstories om dåliga barnhem där föreståndaren snor åt sig allt som folk ger och donerar till barnen. Allt från pengar, kläder och riskokare. Det tog han hem till sitt eget, Tack å bock! Jävla idioter! Men jag hittade ett bra barnhem, det gjorde mig glad i magen. Och barnen med. De åt snickers med god aptit och fick ett gäng fotbollar, kortlekar och färgpennor. En gör vad en kan. Sen knyckte de min telefon och lyckades låsa simkortet, Thank you very much! Men vem är jag att neka ett föräldralöst barn att kolla på mina privata bilder och försöka logga in på facebook i ett land långt, långt borta från närmaste tele2-mast. Nää, tänkte ju det. Lek på och ha det så kult. 

 

I förrgår var den bästa dagen i mitt liv. Alla kategorier. Jag hade bestämt mig för att göra upp med mitt förflutna ovh göra det som jag inte vågade för drygt elva år sedan. Tillsammans med två busslaster fulla med idioter, precis som jag själv, åkte vi fyra timmar norr om Katmandu, mot den tibetanska gränsen. Till The Last Resort. The place to be om man vill ha lite äventyr i tillvaron. Vårt mål var den hängbro som gick över dalen ovanför en fors. En sisådär 160 meter ovanför marken. Därifrån skule vi alla, på ett eller annat sätt, hoppa ner mot avgrunden och en säker död. Bungyjump och canyon swing. HERREJÄVLAGUUUUUUD!!!! Varför utsätter en människa sig för något liknande? Det är ju idioti från första stund! Efter inte allt tör lång väntan var det min tur att kasta mig ut i den fria luften, ner mot forsen och stenarna. Jag hade ju sett de andra innan, såg enkelt ut. Ett litet hopp ut från kanten bara, och sen sju sekunder av fritt fall och sen gungar man lite fram och tillbaka. Lätt som en plätt! Knappt nervös alls klev jag i säkerhetsselen och en tjock lina fästes på min mage. Min livlina. Bungykillen höll ett stadigt tag om min rygg och sparkade lätt på mina fötter för att få mig att gå närmare kanten. Tack! Det var lättare än jag trodde att ta det lilla lilla klivet ut i den tomma luften. Fallet och gungandet var fantastiskt. Jag skrek och skrek och skrek. Men ingen hörde. Och helt plötsligt var det bara slut och klart. Över och förbi. Ett passerat ögonblick som så mänga andra...

 

En kort prommenad upp för berget och sen en lång väntan innan det var dags för nästa hopp. Knappt nervös denna gång heller. Ett par swingers och jumpers före mig. Jag tittar, observear och längtar. Helt plötsligt sitter jag där, selen är på, en kille filmar mig och frågar ur jag mår. Två andra är i fullfärd att sätta fotbojor på mina fötter och fästa en tung, tung, tung elastisk lina som verkar dra mig mot kanten och stupet och fallet och forsen och stenarna och döden. Könde mig som en fånge i fotbojor, på väg mot sin (frivilliga?) avrättning, Dead Man Walking. Ingenting att hålla sig i, bara armarna rakt ut i luften, som vinga och sen huvudet ner mot vattnet, stenarna, döden.Bara 160 meter ner, bara! Den tunga, tunga linan drar mig mot kanten. Åter igen en stadig hand på ryggen. En mjuk och vänlig röst som säger "Ok, vi räknar till tre. Och sen JUMP! Okej?" OKEJJ??!?!!!?! Jag ska hoppa, med huvudet först, mot min egen död. Hur är det okej?, Helt plötsligt är jag dödligt nervös. Jag vill inte, vet inte om jag klarar det. Egentligen mest rädd att fega ur, när alla kollar...Mr. Bungy puttar mina fötter lite närmare kanten, lite till, lite till. Jag vill inte. Jag vill. Jag vill inte. Jag vill.

Jag hör honom räkna ner, jag böjer på benen och hoppar (enligt min uppfattning) ut i det fria. Huvudet först, fötterna sist, armarna rakt ut. Åter igen kommer dödsvrålet, som aldrig tar slut. Jag faller och faller och faller. Och med ett ryck åker jag uppåt igen. Och faller, snurrar runt, åker upp och ner, upp och ner. Jag hänger stadigt uppochner och snurrar litegrann. Jag skrattar och snorar och gråter, om vartannat, samtidigt zom jag långsamt hissas ned mot marken. Tung i huvudet av adrenalin, blodfyll skalle och hela min kroppstyngd som strävar ner mot marken.Jag sträcker mig efter bambupinnen som skall föra mig i säkerhet. En mans armar fattar mina och drar mig till en madras där jag får ligga medan två män frigör mig från mina fotbojor. Friar mig från den elastiska linan som jag nyss förlitade hela min existens på. De frågar hur jag mår, men jag kan inte sluta skratta. Det där nervösa och lyckliga skrattet som aldrig vill ta slut. Det här vill jag göra igen. Igen. Igen. Och igen.

 

Jag lever och jag är glad. Att handlöst falla i X antal sekunder är det bästa man kan göra. Kicken, euforin, adrenalinet, livet. Allt känns underbart och skönt. Varje gång jag täner på mina fötter som puttas närmare kanten, den stadiga handn på min rygg och den trygga rösten som räknar ner, varje gpng blir jag alldeles varm ich det pirrar till alldeles underbart skönt i magen och mina, annars iskalla, fötter.

 

Jag är så fruktansvärt stolt över mig själv och könner mig klar med Nepal. Jag kan lämna landet med stolthet och två filmer som bevis på hur mesig jag ser ut när jag hoppar.

 

Imorgon när jag kliver av planet kommer jag vara i Kambodja. Låt äventyret fortsätta!

 

Väl mött!