klyftigatankar

Jag mår skit och mår dåligt. Är stressad, nervös och har magsår. Det brister snart och kommer orsaka en massiv inre blödning. Känns skönt.
Ville inte gå och träna för att jag var trött, slut och död och hade egentligen inte tid. Gjorde det iallafall och ringde mamma på vägen hem. Jag grät hela vägen hem. På riktigt. Tappade rösten och tårarna rann nedför kinderna. Hela vägen hem.
Fortsatte gråta lite när vi pratat klart. Chris såg att jag var ledsen och muntrade upp mig genom att bjuda på ballerina-pepparkaka. (Han hetsade mig att äta halva paketet, så nu mår jag illa.)
Har hetsdruckit två liter te och läst igenom nästan hela ena artikeln, (nu har jag bara en kvar) så det börjar kanske kännas lite bättre. Men jag har fortfarande inget liv och jag vill mycket hellre vara hemma och göra roliga saker, viktigare saker, samt tentaplugga, än att dela piller till höftproteser i Enköping.. seriously

Dessutom har jag kommit på att mitt magsår nog kommer klara sig om jag totalt ändrar mina planer för julen. Jag ska bara ringa och gråta ut lite hos Carina imorgon så jag kan boka av 3 av 5 jobbpass under storhelgen. Hon blir nog alldeles säkert jätteglad. Eller så tycker hon synd om mig på riktigt och fixar och donar och gör så jag blir glad. Mina tårdrypande telefonsamtal brukar ju tydligen ha den effekten på folk. (Gud, vad det låter som att jag är sneaky och alltid tar till gråtande-tjej-kortet när jag vill ha något på mitt sätt. Obs. det är inte så jag brukar rulla, jag är egentligen jävligt kaxig. (!?))

Nu ska jag gå och gråta lite till innan jag ska åka till Enköping igen imorgon. HEJ LIVET!

Väl mött

Känner äntligen att jag börjar leva igen. Bakfyllan slog till, precis som alltid, exakt klockan fyra när vi sitter hela familjen på Åhlens och äter. Jag ligger och kvider i soffan medan familjen bara hånar. Jag ska aldrig mer va full. Aldrig någonsinn igen i hela mitt liv. (Obs. Lögn)

Funderar mest på hur jag kunde supa bort massor av hårnålar och varför jag tyckte att det var en fantastisk idé att sladda omkring med mina snubblande fyllefötter i en lerig skog. Varför skulle det vara ett bättre alternativ än att gå på vägen? Varför köpte jag en Tom & Jessy-påse på fyllan när det finns så himla mycket godare godis att fylle-/bakfyllekäka? Varför hade jag en spagattävling på stora torget? Och hur kunde jag inte ens märka att folk inte kom in och inte alls var med?
Allt är mycket oklart.
Det kanske var på grund av alla ovanstående anledningar, som min mamma ville komma och hämta mig mitt i natten. Idag undrade hon varför jag inte ringde. Till klockan tre hade hon väntat på att jag skulle ringa, sen gav hon upp och gick och la sig. Klokt beslut.

Och nu snöar det. Jävla äckelväder. Har precis kämpat mig hem på cykeln i snöstormen. Utan att se något. Jag behöver goggels. Det är sånt väder som inte ens går att befinna sig utomhus i. I samma stund som jag klev av tåget och såg hur mycket det snöade, insåg jag att jag hade glömt ta med mina skidor.

Ibland är livet jobbigt. Och imorgon måste jag gå upp 04.30 för att åka på prakke i Enköping. Bra tid att vakna.
Livet som sjuksköterskestudent

Väl mött

Jag står i mitt gamla flickrum och gör mig i ordning. Provar kläder, fixar håret och sminkar mig. (ska ju på fezzt) Springer ner till hallen eftersom det är där som husets enda helkroppsspegel finns. Vrider och vänder på mig. Springer upp, byter om, springer ner igen. Tittar och vrider och vänder. Familjen tittar på och kommenterar.

Jag har en känsla av att jag vill hämnas. Vet inte varför eller på vem, vill bara hämnas. Det är min förbannade rätt att få hämnas. Låt mig få hämnas. Unna mig att få hämnas!
Kanske för att jag känner mig orättvist behandlad eftersom jag föddes till emo.
Kanske för att jag åker till Falun när Deportees spelar på Smålands.
Kanske för att jag inte hann få tag på nåt gästkort till kåren ikväll.
Kanske för att min lillasyster har mycket längre hår än mig.
Kanske för att jag bara är lite trött på vissa saker.
Kanska av alla dessa anledningar.
Vem vet?

Jag hade bestämt mig för att inte dricka vin i helgen. Sen hörde jag massa bra låtar i morse när jag va ute och sprang, då blev jag taggad och ville bli full. Hittade sedan en hel dunk med vin i föräldrarnas kylskåp. Undra om jag ska bete mig som 16 och tömma över i en petflaska...? Då slipper jag ju ta mig hela vägen in till stan och köa på böndernas systembolag. Dom skulle ju faktiskt inte märka om hela dunken försvann. Så jag kan ju helt sonika bara ta hela dunken.
Då var det bestämt.

Väl mött

Fy fan va bra vi hade det, Ewa och jag, sista kvällen på ortopeden tillsammans. Det blev snickerskalas och kramkalas och tårfest och jag kommer sakna henne. Jag kommer sakna dom allihopa. Aldrig har jag varit så nöjd efter en praktik. Dessutom kommer jag att bli, citat: "en supersjuksköterska"
Hur ofta får man höra det?

Och för den som har funderat på livet stora gåtor kan jag meddela att det går alldeles utmärkt att skicka kakor i akademiska sjukhusets rörpost. No probbs!

Och amerikanernas förkärlek för att äta pumpkinpie på deras hittepåhögtid thanksgiving är fortfarande outgrundlig, ty den är inte alls så smarrig som man hade kunnat förväntat sig. Lite besviken är jag minsann, efter all hype som pågått här hemma, inför denna högtid och denna såkallat förunderligt smakliga efterätt...

Väl mött

Har fått schema för hur jag ska jobba under jul. Jag jobbar verkligen julafton. Verkligen! Fast jag bad ju om det, så jag får väl skylla mig själv antar jag. Jag är ju så jävla dum som får för mig saker och tror att jag kommer tycka att det är världens bästa idé sen också. Oftast ändrar jag mig ju... Så jag kommer spendera julafton i ensamhet. Långt bort från hela min familj. Stackars mig.
Någon som vill julfika eller ta en julpromenad med mig på julafton kanske? snällasnällasnälla!

Nu är det bara sista kvällen på ortopeden, sen är det nationsöl och helg och tågresa till Falun.
Och jag har bakat smarriga snickerskakor till mina fina ortopedkompisar. mums!

 

Väl mött

Idag tog jag och Erika ett mycket klokt beslut att bara totalskita i att skriva PM.
Hurra, vad skönt, en ledig eftermiddag!
Jag orkar inte, jag vill inte, jag tycker att det är skittråkigt. PM är värdelöst. Det är tråkigt att skriva, tråkigt att läsa och tråkigt, tråkigt, TRÅKIGT!!!

Ikväll är det Lord of War på tv.
Hurra va bra, en snygg karl på film! (Obs: inte Nicholas Cage.)

Bara en dag kvar på prakken. Och jag som precis kommit in i ett jävligt bra flow och börjar gilla stället...

Väl mött

ps. var är snön?

Kära dagbok.
Idag höll jag på att ge en patient en fyra gånger för stor dos med antibiotika.
Idag struntade jag att kolla kompartmentsyndrom på min patient fast hon va svullen och hade jättejättejätteont och inte kunde röra fingrarna.
Idag föreslog jag att min patient med handledsfraktur skulle gå med kryckor.
När slutade jag liksom att tänka?

Men jag har varit hos min favoritkille och bokat tid. Jag kommer bli snygg och ball. Såjävlanöjd!

Och, jag älskar mackor. Mer än allt annat i hela världen.
Och, jag önskar mig en såndär klocka som man kan stanna tiden med. Som han i det där gamla barnprogrammet. Jag va så jävla avundsjuk på honom, jämt!

Väl mött

Ända sen förra söndan (eller typ i tre, fem års tid, men på allvar sen förra söndan) har jag gått runt och lyssnat på alla mina favourit songs och funderat hur man skulle kunna använda dem på ett spinningpass. Jag har liksom blivit lite besatt av det här. Kan inte lyssna på musik längre. Eller snarare, jävlar vad jag längtar tills jag får pussla ihop mitt eget pass och bestämma ALLT!!!! Jag kommer ha så jävvla bra musik!
Det är bara det där att jag får sån ångest. Jag är typ etthundramiljarden procent säker på att nån av de där utbildningshelgerna är samma dag som min extremt viktiga sluttenta. Hela min framtida yrkeskarriär hänger ju på att jag skriver, och klarar den tentan. Och hur ska jag kunna skriva den om jag åker på tränings-/utbildningsläger hela den helgen? Och ska jag ge upp min dröm om att styra och ställa i spinningsalen bara för en töntig tenta?

Livet alltså.

Men en sjuksyrra på min praktik hade skrivit sluttentan med magsjuka. Skrev den på 20 minuter, sen gick hon hem och spydde. Hon klara den. Så att skriva den på omtentatillfället en månad senare kanske liksom inte riktigt är hela världen...
Men jag skapar ju alltid enorma ångesttankar av minsta lilla grej, så varför inte göra det nu också? Just for funsies!

Väl mött

Jag är där igen. Hade ju tänkt gå och träna. Och nu såhär en kvart innan jag ska gå vill jag inte alls. Hittar på bortförklaringar som att... Som att... Jag hittar helt enkelt på en massa bortförklaringar. Typ: "Jag är för trött" och "har jag inte liiiite ont i halsen" och "kommer jag ens hinna?"

Jag börjar praktiken om FYRA timmar. Varför skulle jag inte hinna träna?
Kerstin, sorryt to tell you, men du suger!

Väl mött

ps. jag går nu. annar är jag ju en svag och dålig människa som faller för sängens, det varma täckets, och de fluffiga kuddarnas onda frestelse.

In your fucking faces!
Jag fick det. Jag gjorde det. Jag klarade det. Jag vann över alla andra. Jag var bäst.
Hurra för mig, ty jag tog hem förstapriset.
Köp ett årskort på Friskis & Svettis i Uppsala till hösten 2012, så får du se vad jag menar. Du kommer framförallt förstå varför de valde att spendera typ enormt mycket pengar på att ge mig en utbildning och ett typ obetalt extrajobb. (beacue I'm simply the best, better than all the rest)

Så jävla GÖTT! Precis vad jag behövde.
Hej glädjen, hej LIVET!

Nu ska jag gå på bio, äta popcorn och kolla på vampyrsex. Inget konstigt. Rent menalt är jag ju bara 16, så det är okej.

Om jag ville kräkas förut vill jag kräkas mer nu.
Erik kom hit med en gigaaantisk godispåse. (varför måste han feeda mig?) Jag mår illa. Vill inte till ackis imorrn. Känns som att jag inte har nåt liv. (vilket iofs är sant) Är inte trött. Vill inte sova.
Imorrn ska jag på bio. Jag ska ha popcorn och njuta av två timmar vampyrsex. Kan det bli bättre?
Sen lovar jag att jag ska bli nyttig och hurtig igen, jag lovar. Lovar.
(Älskar att precis när jag skriver detta om att jag dyrt och heligt lovar att bli nyttig och hurtig efter min bio-popcornkväll, så får jag ett sms av Lotta om att gymma imorrn efter jobbet, innan bion. Och jag gör allt för att slippa. Dåliga bortförklaringar har jag har övat länge på. Jag är något av en expert på området.)

Väl mött

Sontag. Vad göra?
Blev lite deppig och kände mig otroligt enam när jag igår kväll (lördag kväll kl 22.00) prominerade hem i min ensamhet. Genom hela den berusade studentstaden uppsala. Full av alkohol och festande människor. Jag prominerar nykter (kanske, eventuellt fortfarande lite bakfull), jävligt trött och misstänkt hepatit B och C-smittad efter en kväll på jöbbet. (Obs. arbetar inte som prostituerad eller sprutnarkoman. Arbetar på sjukhuset som en underbetald och överarbetande undersköterska. (okej, jag överdriver lite. absolut inte överarbetande))
Jag ringde min mamma för att prata lite, så som jag brukar då jag känner mig lite trumpen. Ingen svarar. Minns i en vag dimma att min mor ringde och väckte mig vansinnigt tidigt imorse. De var påväg bort. De skulle nånstans. Ringer min fars mobil och språkas lite med min mor. Jag frågar om det likom är okej att jag inte kommer hem över jul, ty jag vill jöbba. (Som underbetald och överarbetande undersköterska, hela jävla julen, för att kunna finansiera mitt studentliv och leverne och alla mina suspekta missbruk (choklad, popcorn och träningskort)) Hon sa att det var okej. "Klart du ska jöbba flicka! Det har jag gjort sååååå mååånga julaftnar i mitt liv". Jag får panik och känner hur jag blir mer och mer som min mor. (Bra? Dåligt? Jag sa ju senast igår att jag ville vara som min mor. Tror jag.) Varför tycker min mamma att det är okej att jag är spenderar julafton helt solokvist 20 mil bort från min familj och allt julgodis?
Känner mig ännnu mer deppig och nere nu, en mörk höstsöndag som denna. Har spenderat hela dagen utan att göra en endaste vettig grej. (okej, att äta är vettigt, men jag vet inte om fjorton ostmackor kvalar in i kategorin "vettigt ätande") Jag skulle ju sluta vara EMO. Det var ju grejen med dagen, med helgen. Sen kom jag på att jag måste läsa artiklar, och hela kroppen och hjärnan bara skriker ett enda långt NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJEEEEEEEEEEEEEEEEHHHHH!!!!!!! Så jag kopplar liksom bort och läser Metro Student istället. Och fascineras över Freddie, 23 år, som är professionell surfare och livsnjutare. Douche!
Fnissar åt honom, dricker te, löser korsord, sover middag, fejsbokkar, googlar tatueringsinspiration, läser lite om fantomsmärta, frossar i ostmackor, kollar tågtider, bygger upp en inre ångest över min smutsiga lägenhet och tomma kylskåp och enorma godissug samt minimala träningssug, väntar med spänning på greys anatomy om en timme, skickar mejl och ber om att få jobba på julafton, tar en ipren, spelar spel på telefonen, löser sudoku och låtsas mest om att tid och omvärld är något slags påhittat begrepp. Jag tittar ut genom fönstret och ser att det finns någonting där utanför. Folk som lever, förflyttar sig och gör saker, träffar människor. Men jag tror inte på den. Det som inte finns och händer i min lägenhet existerar inte. Det är min söndag.
Mest av allt vill jag ha godis. Men jag orkar likom inte klä på mig, leta fram några ensamma slantar, knyta skor och gå nerför trapporna. Även sträckan till kiosken på andra sidan vägen är för lång, 175 meter för lång. Och risken är alltförstor att jag möter människor som rastar hunden, är ute och springer, är på väg hem, på väg bort. Folk som har ett liv. Dessutom brukar killarna i kiosken kolla medlidsamt på mig när jag slänger fram en tjuga för att betala för min marabou chokladkaka på 200 gram som dom vet att jag kommer trycka i mig den alldeles för snabbt i min totala ensamhet. Allt det där gör mig ännu mer deppig.

Sa jag att jag skulle sluta vara EMO? Jag hoppar nog över den delen av mitt liv. Jag fortsätter gärna. Det värsta är att om jag bara skulle gå till friskis typ två små ynkliga dagar i rad så skulle jag må jättejättejättejättejättebra och fortsätta må jättebra i typ sju dagar. Och jag skulle göra vettiga saker och vara pigg. Men nu känns det om årets uppoffring och jag vill och orkar bara inte. Ingenting känn jobbigare än att ta på sig ett par tights och ett linne och gå 500 meter till friskis. INGET är värre.
Jag vill inte va med och leka längre. Läser vasaloppstidningen (ja, jag vet. Jag har en massa suspekta tidningar hemma. Förstår själv inte varför) och blir irriterad eftersom dom har gjort en lång lång, lista på vad som är bra med att träna. Och på varenda sida är det bilder på glada och hurtiga människor om ska åka hela vasaloppet på under 7 timmar. Jag river, sakta men metodiskt, tidningen i småbitar tills allt som finns kvar är en ica-kasse full med konfetti. Detta gör jag i ren protest mot livet som glad och hurtig och nyttig. (fast egentligen vill jag bara dit. Och det är så nära)

Bra dag, den där sontag.

Väl mött

Imorgon är en annan dag.
Och jag har lovat mig själv heligt och dyrt att jag imorgon ska skärpa till mig. Idag va sista dagen jag betedde mig sådär jävla EMO, när jag bara tycker synd om mig själv och vältrar mig i självömkan. Och dessutom använder min självömkan och trötthet och brist på socialt liv som någon slags godtagbar ursäkt för att ta jävligt korkade beslut, som jag sedan ligger i sängen och har ångest över.
Imorgon ska jag ta tag i mig själv och bete mig som en normal människa.
Ryck upp dig för i helvete!

Har gjort en alldeles fantastisk playlist till imorgon. (obs: lögn. Den är halvkass eftersom jag var tvungen att ta hänsyn till att alla inte har min fantastiska musiksmak. Men den duger för en suppliesfredagskväll)

Väl mött.

Jag blir äcklad av mig själv. Jag är så trött på mig själv. Jag orkar inte med mig själv.
Jag orkar inte med livet. Är så jävla trött på det jävla praktiklivet.
Jag gör inget, vill inget, orkar inget, känner inget.
Träffar inga människor, samt går runt och är konstant trött.
Ska det vara såhär i resten av mitt liv?
Jag har inget liv, ty jag orkar inte ta tag i mig själv.
Får mer ångest av att jag inte orkar ta tag i alla überviktiga skolsaker som borde och bör göras. Pluggas, läsas, skrivas, et cetra, et cetra.
MEN JAG VILL INTE.

Vill hellre springa långt, långt bort tills benen går av. Skrika ut all min ångest i ett enda dygnslångt flogstavrål. (eller blir det då ett djäknevrål?)
Alternativt rulla in mig i täcket och långsamt svettas och kvävas till döds.

(Alltså, ångesten som man bara kan ha klockan halv sex, innan praktiken en novembermorgon)

Väl mött

När dagen inte riktigt blir som man tänkt sig och livet bara känns som en torr apelsin. Smakar lite som tidningspapper.
Då är det bra att Nora ringer och väcker lite liv i en.
Kom hem, jag saknar dig!

Och jag börjar inse att min vinterjacka är riktigt, riktigt, riktigt varm.
Jättevarm alltså. Jag fryser och längtar efter ett varmt bad eller min varma säng. Varför känns det så långt borta när det finns inom räckhåll?

Väl mött

Vaknade i morse och ville inte gå upp. Inte det minsta. Ville mest dra täcket över huvudet och sova mera. Inte gå upp alls. Inte gå utanför dörren. Helst inte alls. Jagvillintevamed, jagharångratmiiiig!
Vaknade nervös. Nervös, skakig och illamående. Ville mest nervöskräkas. Och sen gömma mig. Strunta i allt. Vem bryr sig?

Men nu har jag gjort allt jag kan göra. Nu är det bara att vänta och se. Åh, denna jobbiga väntan, då man bara går runt och ältar precis allt. Man vet aldrig vad dom tycker och tänker, för dom ler och ser snälla och glada ut hela tiden. Men dom är sneaky, det vet jag. Min fysik var absolut inte på topp och jag var trött och mådde inge bra. Ville mest kräkas hela tiden. Och sen går dom runt mig och tittar på mig, synar mig, dömer mig och skriver ner allt på ett papper. Varför var jag så dum att gav mig in på det häääär? Dessutom fick jag liksom mycket kortare tid på mig än alla andra. Källa: Min utomordentliga tidsuppfattning.

Så det var ju tur att dom bjöd på tröstfika efteråt.

Hejdå Friskis. Dessa år har varit fantastiska och det va kul så länge det vara. Men efter denna förnedring vill jag aldrig mer komma tillbaka. (-Jo det är klart jag vill. Luv ya forevvah!)

Väl mött

Igår var jag på lägenhetsvisning i lägenheten dit jag ska flytta när jag pluggat klart och Studenstaden kickar ut mig och min bror fortare än kvickt. Jag är så kär i lägenheten, i rummet. I tanken har jag redan flyttat in, möblerat, bonat till det och myst in mig. Det är så fint och mysigt att jag dör. Vet hur jag ska möblera. Vet vad jag behöver köpa, vad jag vill köpa. Jag vill flytta in nu. Funderar på om jag på något sätt kan påskynda utflyttningen av den som bor där nu. Hon ockuperar ju praktiskt taget min bostad, mitt hem. Det är inte okej. Jag vill flytta in, flytta in, flytta in!
Det bästa är badrummet. Jag kan bosätta mig på det golvet, lägga mig ner och aldrig resa mig upp. Ligga kvar där i all evighet. Det är varmt och mysigt och har en egen tvättmaskin.
Hela dagen har jag legat i min egen kalla och tråkiga och ensamma lägenhet och bara längtat bort till denna underbara oas. Denna oas av mys och fint och hemtrevligt. Jag vill flytta in där nu. Nu och genast.
Jag är så rädd att omständigheterna ska bli sånna att det inte blir av. Tänk om jag fantiserat ihop en dröm som aldrig går i uppfyllelse. Därför vill jag flytta in nu, så jag vet att det blir sanning av mina drömmar.
Pallar inte vänta till eftersommaren-ish.

Rättelse: Det bästa med lägenheten är personen som kommer på köpet. Jag ska få dela lägenhet med Maja. Och vi ska ha det så mysigt, mest hela tiden.

Väl mött

Jag överlevde gårdagen och hade tillochmed fantastiskt kul. Hittade mitt underbara linne igen. Samma linne som sist. Lika snygg och söt och vacker som sist. Erika förstummades över hans vackra uppenbarelse och gav mig sitt godkännande, men Maja och Emelie kom med ett bestämt nej som vanligt. Men linnet försvann i vimlet och syntes inte till något mer. Och jag gick hem lite för full, illamående, hungrig, besviken, vinglig, trött, glad och med ömma och trötta fötter efter alldeles för mycket dansande.
Vaknade och hade fortfarande kvar rester av horläppstiftet som jag först blev pålurad och sedan krävde förstärkning av under hela av kvällen. Classy girl
Rött horläppstift. Snyggt och jag vill ha.

Nu sitter jag lite yr och lite bakis med en kopp te och undrar hur jag ska kunna ta mig till den där intervjun och ge ett representablet intryck. En lång, alldeles för varm, skrubbande dusch är ett måste. Då kanske jag kan känna mig iallafall lite frech, men det känns på något sätt alldeles för långt borta.

Väl mött

Klockan är halv fyra och jag har precis sminkat mig.
Jag ser ut som någon som är anställd på ett eskortföretag, i den lite billigare prisklassen. Och eftersom jag har svart hår och svarta kläder ser det ut som att jag ska ta med mig halvdöda kattungar som jag ska spika upp på väggar samt skriva något om The Big Guy Satan med de stackars oskyldiga varelsernas blod.

Sa jag att jag inte var sugen på att gå ut?
Kan jag inte bara får dricka alkohol, helt utan villkor och förpliktelser såsom att umgås och ha kul och dansa järnet på V-dala till klockan två?

Väl mött

Jag vill inte gå på preklin ikväll. Inte alls. Inte det minsta.
Jag känner mig tjock, ful och äcklig och har inget att ha på mig.
Jag vill hellre ligga i fosterställning i sängen och långsamt vagga fram och tillbaka.
Jag vill hellre ligga i soffan och vräka i mig min kroppsvikt i marabou helnöt.
Jag vill hellre supa mig medvetslös ensam hemma i soffan.
(sorglig, much?)
Allt känns som en bättre ide än att försöka känna sig snygg, peppad, rolig och glad hela kvällen och att dansa hela natten. Dricka alkohol med någon slags måtta så man slipper vara stans drygaste och ha megabakisångest imorgon Det kommer ju ändå bara sluta med att allt snurrar och att jag vinglar hem lite smått för full, hungrig, illamående och besviken.

Känns som att inget kan få mig att tagga till. Ingenting.

Dagens lärdom: Börja inte läsa en bok av Ann Heberlein precis när helgens startskott går av stapeln. Förstör livet oh skapar ångest. Det är nog mer en bok för söndagsbakisångesten.

Väl mött

Det är inte samma sak att cykla till sjukan vid 06.15 på morgnarna nu som det var i somras. Det är mörkt och kallt och massor av andra cyklar och bilar, rödljus och folk som går i vägen.
I somras var det varmt, det luktade gott och inte en männska var vaken. (såvida man inte mötte någon, som vaknat upp efter gårdagens rus och smet hem från en bortamatch)
Jag saknar att cykla till sjukan på sommarmorgnar. Det är mysigt. Nu ser jag knappt ljus överhuvudtaget. Kolsvart när jag cyklar till sjukan och det börjar skymma när jag cyklar hem.
När kommer snön och lyser upp och gör allt vitt och vackert och mysigt?


Väl mött

Alltså lyckan!
Jag gick segrande ur striden om parkeringsboten!
Tänk vad lätt det är att få som man vill när man är tjej.
Bara att bli upprörd och gråta lite så kan inte en endaste människa säga nej. Inte ens den hårdaste, elakaste och mest utsugande studentbostadsbostadsdirektör kan neka mig det jag vill ha. Näe. Han smälte som mjukglass i augustisolen, då jag darrade på rösten.

Obs. I detta fall var det mycket befogat att bli upprörd och gråta. Och jag gjorde det inte för att manipulera och luras. Jag grät för att jag var arg och ledsen och är en mycket skör och känslig liten flicka.

Sen grät jag lite av lycka också.
Älskar tårar. De smakar salt. Precis som popcorn.

Väl mött

Ewa är världens bästa handledare.
Hon kallar mig för kandidaten. ("Nu svär hon också, kandidaten. hehe") Låter mycket, mycket bättre än när handledarna kallar en för elev. Låter som man är typ femton år och inte kan nåt. Kandidat är lite mer: Vuxen människa. Kan själv.
Ewa är så himla bra. Hon får mig att känna mig duktig. Och hon tvingar mig att prata i telefon. Hon ger mig tid att misslyckas med PVK på PVK, men får det ändå att låta som att jag är bra och kan. Även om jag lyckas ha sönder sprutan med antibiotika i. Med min klumpighet kommer jag ju starkt att bidra till resistensutvecklingen. Förlåt världen.
Ewa är bäst. Hon låter mig ta plats och prata och rapportera och dokumentera. Hon får mig faktiskt att tro att jag någongång kanske kan lyckas klara av att jobba självständigt som sjuksköterska. Kanske. Fast bara om hon står bakom med en varm hand på min axel.
Dessutom är hon ganska kaxig också. Fast trevlig på samma gång. Det är så jag riktigt längtar efter att få gå upp klockan 05.15 imorgon.

Väl mött

Jag blev precis förälskad i killen på Biltema som satt i kassan och sålde mig en cykelsadel. Skulle nog kunna beskriva vårt 28-sekundersmöte in i minsta detalj, med alla känslor som svärmade i luften, hans fantastiska leende och hur det kändes när han gav mig kvittot. Men det skulle ta upp alldeles för mycket dyrbar tid. Därför väljer jag att lämna det vid att han var mörkhårig, pratade skånska-ish och hade ett snällt och varmt leende.
Denna ögonblickliga kärlek kan ha något att göra med att jag fortfarande inte släppt det här med mina, enligt mig, helt obefogade parkeringsböter. På vägen hem från stan blev jag arg och ledsen och kände hur det bubblade lite inom mig. Tårarna brände bakom ögonlocken. Satte mig i bilen och grät och skrek lite en stund. Det va skönt. (I bilen kan ingen höra dig skrika. Obs, ej sant.) Jag känner liksom på mig att jag inte kommer få upprättelse i detta ärende. Det känns som att dom kommer åberopa dumhet och att jag bara är en korkad blondin som borde ha fattat bättre och parkerat på rätt ställe. (Det finns ju faktiskt skyltar, som man som förare är skyldig att kolla på samt läsa det mycket, mycket finstilta. Läsa mellan raderna och förstå undertonen i det som står skrivet. HALLÅÅÅ, fatta skillnaden mellan PARKIA och Protectus. Hur svårt kan det va?!?)
Men just för att jag innerst inne är en korkad blondin borde dom ju ha idiotförklarat mig på en gång och gett mig en idiotbeskrivning, karta och kompass till vilka parkeringsrutor som jag hade rätt att stå i. Faktiskt. Kanske målat dom i någon rolig färg eller nåt, jag vet inte.

Av denna anledning var jag alltså arg och ledsen och rödgråten och föll därför pladask för den charmanta och leende unge mannen inne på Biltema. Han kan få sälja billiga B-båt-bil-cykel-fritidsprylar och verktyg till mig vilken dag som helst.

Nu ska jag ta min verktygslåda och vara händig och skruva fast min nya sadel. (Självständig kvinna, behöver ingen karl för att klara av karlagörat!)

Väl mött

Jag har fått tre parkeringsböter, på tre dagar. Jag har inte rört bilen och jag har köpt ett parkeringstillstånd för 250 spänn. Jag hatar dombron/studentstaden och samtliga parkeringsvarkts-/lappliseföretag. Det är inte okej.
I fredags ville jag mest döda någon och gråta väldigt mycket. Maja köpte en snickers till mig, sen shoppade jag på IKEA och åt pizza. Sen va jag rätt glad ändå. Men arg innerst inne. Någon kommer ju att få betala dessa 1050 kr i parkeringsböter, men det ska fan inte vara jag.

Igår fick jag en snilleblixt om att man kanske skulle åka till Västerås och tända ljus på morfars och mosters grav. Ingen annan kommer ju att göra det, och jag har en bil och förmycket fritid. Ringde kusin och vi åkte på en vägresa.



Det blev fint och mysigt och vi mindes morfar och den gamla goda tiden när dom bodde där och vi var små och dryga, överaktiva små monster som dom va tvugna att ta hand om.
Sen åkte vi till Kristofers syster och blev bjudna på fika och mat och massa mys. Och jag vann mest på frågestporten. (Obs. Sant och viktigt!)

En härlig söndagmorgon som denna har jag bakat smarriga kladdkakemuffins. Såjävvlagött!



Söndagsprommis och brunch. Filmkväll och popcorn.
Jag ska ha en sån jävla najs söndag. (hjärta livet!)

Väl mött!

Jag gillar ju att hänga runt i scrubs på sjukan.
Jag gillar att göra roliga saker på min VFU.
Jag gillar ju att dela piller, fixa med dropp, blanda antibiotika, lägga om köttiga och äckliga sår, sticka folk, et cetra, et cetra. (morbid?)
Jag gillar att göra tråkiga saker på min VFU.
Tjata på patienterna, mata patienterna, hämta kaffe och vatten och nyponsoppa till patienterna, pyssla om dom och hjälpa dom. (Snäll?)
Jag vill bara vara kick-ass på allt. Förstå allt. Kunna allt. Känna mig säker på det jag gör. Vara bra på det jag gör. Bäst på att sätta nålar. Aldrig räkna fel på ett endra dropp. Alltid ligga steget före. Hinna med allt, aldrig stressad. Et cetra, et cetra.
Men jag är precis som Dr Kepner i Grey's. Hon ba vill va så himla duktig och att alla ska gilla henne och hon vill va chef och hon vill, hon vill, hon vill. Hon vill så himla mycket. Men så är hon bara alldeles för nervös och misslyckas med precis allt. Precis som jag
Jag är alltid i vägen. Har ingen koll på nått. Är bara allmänt värdelös. Och stressad och nervös.

Hejdå, jag byter karriär.

Väl mött

Jag har lite panik över det här med vinterjacka.
Helt plötsligt har man ställt fram klockan, det blir mörkt innan jag hunnit äta upp min lunch och det är november. Jag bara väntar på att det ska bli minus tjugofem grader celsius och att jag ska frysa om varenda liten muskel. Det kommer, det kommer. Jag lovar.
Köpte en vinterjacka för ett tag sen. Blev nöjd och glad eftersom jag nu slipper springa runt i en miljard affärer och svettas i jakten på en varm vinter.
Men jag är egentligen inte ett dugg nöjd. Den är inte alls som jag vill. Den är bara praktisk. (Så det går när man har mamma med sig som smakråd. Never again!) Därför fick jag för mig att jag skulle snabbprova lite jackor innan praktiken. Det resulterade i svett, tårar, ångest och att jag typ kom för sent första dagen på praktiken. Lyckat!