klyftigatankar

Vaknade i morse och ville inte gå upp. Inte det minsta. Ville mest dra täcket över huvudet och sova mera. Inte gå upp alls. Inte gå utanför dörren. Helst inte alls. Jagvillintevamed, jagharångratmiiiig!
Vaknade nervös. Nervös, skakig och illamående. Ville mest nervöskräkas. Och sen gömma mig. Strunta i allt. Vem bryr sig?

Men nu har jag gjort allt jag kan göra. Nu är det bara att vänta och se. Åh, denna jobbiga väntan, då man bara går runt och ältar precis allt. Man vet aldrig vad dom tycker och tänker, för dom ler och ser snälla och glada ut hela tiden. Men dom är sneaky, det vet jag. Min fysik var absolut inte på topp och jag var trött och mådde inge bra. Ville mest kräkas hela tiden. Och sen går dom runt mig och tittar på mig, synar mig, dömer mig och skriver ner allt på ett papper. Varför var jag så dum att gav mig in på det häääär? Dessutom fick jag liksom mycket kortare tid på mig än alla andra. Källa: Min utomordentliga tidsuppfattning.

Så det var ju tur att dom bjöd på tröstfika efteråt.

Hejdå Friskis. Dessa år har varit fantastiska och det va kul så länge det vara. Men efter denna förnedring vill jag aldrig mer komma tillbaka. (-Jo det är klart jag vill. Luv ya forevvah!)

Väl mött