klyftigatankar

 

Och när man vaknar mitt inatten och inser precis  vad det är som gör det.

När man för en kort stund tror att man är någon annanstans och tror att allt är som man vill. Fast man inser att man har fel och man har hoppats i onödan

Och när man efter ett kort fylleslag efter någotslagst supertrevligt, påtvingat fylleuno inser precis vad det är. För man bara känner och vet att det inte är som man alls tänkte och trodde. Kanske mest för att man kommer till insikt med  vad man egentligen alltid vetat.

Irriterande att det alltid skall komma till en då. När man är astrött och egentligen bara vill somna.

När man gett bort sin cykel för en stund, för att vara räddaren i nöden, för att man inte behöver sin cykel just i detta tillfälle för att ta sig fram, För egentligen behöver man typ en rymdraket. Eller något som bara slår en hårt i magen, eller på käften. Något som gör att man återfår sans och vett och slutar vara en idiot.

Och när man kommer hem och tar upp  nycklarna och hela fickan känns tom för att den lilla, men ack så viktiga, cykelnyckeln inte länge finns där.

 

Cykeln och dess nyckel är egentligen ytterst oviktiga och orelevanta i sammanhanget.

 

Indien var fantastiskt och jag ångrar inte en sekund att jag åkte dit och allt jag gjorde där. Jag älskade landet, resan, maten, allt jag gjorde och lite till.

 

Önskar att livet va lite som i den där boken jag läste nyss. Att man kan bli attackerad av krabbkakor och klätterbönor, där man jäser på sin pyttebäbis i torkskope och där man kan doppa tårna i teet enbart för att det är  så söta, och där man kan fånga älvor i en glasburk och bara pajer för att bota cancer. Det skulle jag behöva, typ. Fast minus cancer, för det har jag inte, och inte nån i min familj heller för den delen.  peppar peppar, ta i trä.

 

Jag fattar bara inte varför jag är där jag är. Fattar inte vaför jag under kvällens diskussion på jobbet rodnade så mycket att tillochmed mina öron blev knallröda. Kanske för att jag hoppas, inbillar mig och blandar ihop saker och ting

 

Imorse, eller inatt, (vet ej när ty jag blandar ihop tiden när jag semisover) började jag tänka sådär ologiskt, men hoppfullt. Fick bita mig i läppen, nypa mig i armen, ta en promenad, dunka hövvet i väggen för att komma tillbaka till normalt och adekvat och vettigt resonemang. Jag är så jävla orimlig. enbart för att jag hoppas och tror. Hoppas mest för att jag vill ha hämd.

 

Idag hade vi möte på jobbet. Chef 1 och Chef 2 berättade gladeligen om alla förmåner och bonusar an fick som sjuksköterska om man valde att stanna kvar, värvade hit nya systrar etc etc. Efter mötet kommer Chefen fram till mig och säger: "fast det här gå ju du miste o...".

 

1. som om jag inte visste det under tiden när ni berättade det.

2. kommer ändå få bätte lön, SUCKERS!!

 

Men jag kan inte låta bli att fundera på om jag borde ångra mig, vilket jag ibland gör. Funderar på om jag gjort rätt eller fel. Får en dunk i ryggen av Anders, som hyllar allt och alla som lämnar Ackis, det sjunkande skeppet. Tänker till igen och inser att ett jobbyte är inte hela världen. Att jag bara kommer bort en stund är bättre och viktigare. Frågan är bara hur bra itt kortsiktiga psyke pallar trycket. För jag är en idiot som inte tar med alla konsekvenser i beräkningen. Själva jobbytet är nog bra i slutändan. Det är ju bara det att jag trivs så bra. För bra. Det viktiga är egentligen det fyfsiska avståndet till Uppsala ett tag. Bara för att.

 

Även om det kommer kännas tomt och konstigt utan alla underbara människor som jag egentligen vill träffa jämt och varje dag.

 

Men jag behöver också vara lite tjejsur ett tag. Kanske lite utan anledning, men det är nog mest för att undvika en panikattack.

 

Imorrn ska jag äta våfflor och dricka skumpa till frukost. Klagar inte.

 

Väl mött

 

 

Har inte tränat sedan i fredags. Har fuskat med mina squats. Kommer alltså ej få den där perfekta rumpan jag hade hoppats på. Får helt enkelt börja om från början. Det kryper i hela kroppen, och nu ska jag spendera två veckor utan ett endaste gym i sikte. Hur ska jag överleva?? (tur att vi ska hajka lite och att jag kommer svettas av att göra nada pga extrem värme)

 

Jag fortsätter att irritera och uppröra mig själv på flertalet olika sätt. Jag kommer hela tiden fram till samma slutsats. Jag är en douchbag. En riktig douchbag. Jag vill ha kakan och äta upp den. Äter gärna smeten också, direkt ur skålen innan kakan ens hunnit in i ugnen. Tänker inte bjuda nån, men vill gärna ha lite i frysen att spara och plocka fram när man får oväntat besök eller kommer hem sent från jobbet och behöver en sockerchock. Precis så är jag. Och jag vet det, och vill just nu inte göra nåt åt det. För om man blundar för problemen så kanske dom försvinner av sig självt. Det är en teori och en filosofi jag har.

 

Anywho. Har inte kunnat koncentrera mig ett endaste litet dugg på jobbet ikväll. Har bara tänkt på en enda sak. Och det är att om bara några timmar sitter jag på ett plan till mafakkin INDIA!! So long suckers!

 

Är sjukt taggad. Längtar så jävla mycket. Fattar inte att dagen äntligen är här!!

 

Väl mött

 

Jag blir så trött. Trött, arg, irriterad, glad, frustrerad, generad, smickrad och ledsen. Varför gör en människa såhär? Hur kan jag tillåta att en människa, (en helt obetydlig sådan???) får mig att må och känna såhär. Ena dagen är jag typ lycklig och har hopp om livet, av någon märklig anledning. Nästa dag är jag asdeppig och kommer fram till den förnuftiga tanken att ingenting är sant och på riktigt. (en jag gillar ändå att ha hoppet kvar, för tanken gör mig lycklig en stund)

 

Och mest av allt fattar jag inte hur jag fortfarande kan hålla på och tänka såhär? Det i sig är sjukt, knäppt, creepy, konstigt, dumt, idiotiskt och naivt. Men jag gillar ju att fastna i gamla mönster. Gillar att va liksom dum och idiotisk och tycka synd om mig själv. Thats what I do

 

Men jag blir så arg och ledsen på folk som bara utnyttjar den naiva lilla flickan som bor inne i min extremt självsäkra och kaxiga kropp....? Som lurar mig. Och jag blir återigen arg på mig själv som går på det, trots att jag upprepade gånger talar om för mig själv att det är ljug och båg och att inget är på riktigt. För jag är inte korkad, jag är bara kvar i naiva tonårstankar.

 

Och jag kanske får erkänna att det var lite som att spotta i motvind i uppförsbacke. Det kommer komma tillbaka på en själv. Jag visste det, det var därför jag gjorde det. För att se om det funkade, och det gjorde det. Kanske lite mer än jag själv hade trott. Men jag undrar vad syftet med responsen egentligen var? Och vad var syftet med min shoutout? Jag visste faktiskt inte att hela min värld återigen skulle komma ur balans. för det är den effekten du har på mig, idiot.

 

Kanske att jag fortfarande hoppas och tror att världen inte är en mörk och kall plats. Kanske för att jag tror att någonstans lyser solen. Kanske för att jag vantrivs så fruktansvärt där jag är nu och bara måste ta mig härifrån, fast jag vet inte hur. Och jag letar efter en flyktväg. Jag vet att det är det jag gör. Bland annat. Men mest hoppas jag på att allt ska bli som det en gång va. Och jag förbannar mig själv och allt jag gör och allt jag tänker.

 

 

Om tre dagar är jag i indien. Då ska jag bränna sönder min hud, äta massor av matförgiftad mat, hajka och upptäcka tills fötterna blöder, bli stucken av en mygga och få dengufeber och bara njuta av livet på semester och låtsas om att resten av världen inte finns. hittar mig själv och klappar på apor

 

Väl mött

 

 

Nattjobb. Brukar se fram emot det och tycka att det är kul. Men inatt är det bara såjävla tråkigt. Blev satt att sitta vak. Jag sitter på en stol i ett dunkelt rum och glor på två personer som sover i en varsinn säng. Den ena snusar sött och den andra snarkar och pratar i sömnen. Vad gör jag här?

Kunde ha gjort nåt mer vettigt. Jag kommer somna. Tur att jag har mina indien-böcker att förlusta mig med. Men eftersom jag är trött och seg och det är mörkt så är det inte mycket som går in (och dessutom är dom ju på engelska, så jag hajar ju nada). Och jag får ont i ryggen av att sittasådär jätteböjd och hukad över boken. Måste ju kura ihop mig en massa för att kunna se vad det står på det mörka sidorna.

 

Baaah. Snodde med mig en medicinvagn så jag har en dator att leka med. Kult. Men jag har redan tröttnat på allt som internet har att erbjuda. Måste ju liksom vara lite tyst så de små liven får sin skönhetssömn ju...

 

På återseende.

 

Väl mött

Har haft min första ledaruppföljning på spinningen. Har sagt det förut och säger det igen: Jag HATAR att bli bedömd på det jag gör. hatar.

 

Visste ju redan från början att mitt pass är för jobbigt och drygt och jag blir alltid osäker och stressad och nervös när någon ska kolla på mig och studera ig in i minsta detalj. Dessutom hade ju Jaquline vairt vänlig nog att skrämt upp mig med att Maria är stenhård.

 

Och hela passet börjar med att mikrofonen knastrar och brusar konstant. Och jag tappar bort mig. Men mina motionärer är ju gulligast i hela världen och går fram till Maria efteråt och säger att de brukar gå hit vaaaaarje vecka, och Kerstins pass är så hiiiimla bra. Jag älskar mina underbara motionärer!!

 

Och Maria är snäll, hon dömer inte ut. Men jag jag är för jobbig, jag vet. Och tydligen så jobbar jag jävligt mycket överkropp...?? Hur är detta möjligt?? Aaaany who! Ingen uppföljning förrän till våren om ett år. yeees!! Men då ska jag tydligen bli filmad. kult (plus att det komer vara ett nytt upplägg och jag kommer förodligen vara pretty ovan att leda pass eftersom jag ska vara spinningledig hela hösten....)

 

Kollade på vetenskapens värld precis. Tydligen ska man fasta för att leva längre och slippa alzheimers och hjärt-kärlsjukdomar. Proteiner är dåligt för kroppen, för då reparerar man aldrig sina celler, man bara gör en massa nya, som alla får samma fel och defekter. Och jag blir förvirrad. Om man vill leva länge och må bra ska man alltså fasta med jäna mellanrum. Men är det inte så att om man fastar ställer kroppen in sig på svältläge och så nästa gång man äter så ba lagrar kroppen in allt som extra fett så man överlever nästa svältperiod?? Och jag som tror att jag håller på med något slags muskelbygge, jag måste ju äta mina proteiner!!! Och om man fastar, blir man inte helt fucked up i hjärnan och trött och gör massa fel på jobbet (typ dödar någon). Och om jag skulle fasta, hur funkar det då med träning?? Palla träna och gör av med typ 700 kcal på en timme när man under dagen bara äter typ 200kcal. låter orimligt och farligt och jag kommer svimma. Men känner mig grymt sugen på att testa. Och vill jag ens leva länge och bli riktigt riktigt gammal? Visst, jag ser ju hur jag är typ 95 bast och frisk som en nötkärna, pigg som en 67-åring. Fast jag vet ju att jag kommer dö ung och i förtid med en hjärnblödning efter att ha halkat i badkaret... Så många frågor, men inga svar.. Dessutom gillar jag att äta. Både god mat och nyttig mat. Och onyttig mat. Och träna. Och dessutom säger folk och idioter att man ska äta det men inte det, fast äta det här och inte det där. Äta si och äta så. Blir trött och arg på folk som bara kör massa shortcuts och bryr sig på tok för mycket och gör livet ångestfyllt och jobbigt för oss andra. Samt gnäller på folk som kör den där dieten istället för den här och bla bla bla bla. Och värst av allt är att jag bryr mig och tar åt mig och blir påverkad och provocerad och frustrerad av alla personer som håller på och tycker och propagerar för det här och det där. Och jag vill testa på och kunna saker och må bra och äta gott och svulla och äta nyttigt och va ett hälsofreak och sen inte bry mig alls för att det är coolt att bara va sig själv och va nöjd och glad och må bra och jag kan inte sluta tänka på det häääär.

 

Väl mött

 

Hej hej hallå dagboken!

 

Jag är trött, grinig, irriterad, frustrerad, arg, ledsen och olycklig. Slutkörd, förbannad, sur och godissugen.

 

Det enda som kunde göra mig glad och pigg gjorde mig istället ännu mer sur å grinig å så vidare. Endast för att nån (ingen nämnd ingen glömd) liksom totalt saknar sociala färdigheter. Och det var liksom lite det som gjorde mig sur och grinig och irriterad från första början. 

 

Lägg sedan till att mitt internet vägrar funka. Har fusktränat och känner mig därav såjävlasämst!  Men gjorde iallafall mina 60 squats som var dagens mål. FYI så håller jag på med nån larvig challange jag hittade på instagram. Ska göra en jevvla massa squats på 30 dagar. Idiotiskt! 

 

Funderade på att köpa en godispåse för att trösta mig själv, men hittade i ungefär samma veva nån fitnessbrud på instagram som var så jävla nöjd över att hon var så jävla fit och inte åt en endaste onyttig grej "it is tough but it is worth it!! :)) ♥♥♥"  blev så jevvla irriterad att jag höll på att kräkas rakt ut. Nähä, inget godis heller. Får väl ligga och svälta och dö i min enamhet. Ta en powerwalk innan kvällen är slut så jag kan va nöjd över mig själv. Ja, jag tänker fortsätta va bitter en stund.

 

Är så jävla trött. Orkar inte ens gå å duschaaaa! Och egentligen borde jag städa samt handla något ätbart (kanske kam det få slinka ner en liten mikroskopisk godispåse då kanske??) 

fast jag ska nog gå ut lite. Lyssna på Amelie och grubbla över det där som gör mig ledsen istället för arg. (fast det är jättedumt eftersom jag ver att jag bara lurar mig själv) men ppromenad är bra. Och affären. Där kan man köpa godis. Dessutom har ju jag pseudofredag idag. Då får man äta snask. Alternativt dricka vin i badkaret. Det är valfritt

 

Väl mött

Jag måste lära mig att världen inte är en vacker och drömsk plats där allt är som man vill att det ska vara. Jag måste lära mig att min fantasivärld och den riktiga världen inte är samma sak.

 

 

Och trots att jag vet att inget av det jag tänker är sant och på riktigt och att detta inte är något jag vill på riktigt så kan jag inte låta bli. Har liksom ryckts med av bara farten. Hoppas på att jag tar tag i det, men hoppas samtidigt att det liksom ska lösa sig av sig självt. Vilket det kommer göra. Ty det har jag sett till.

 

Har ont i ryggen. Som fan. Kan ej ta djupa andetag, kan ej böja mig ner. Känner mig som en gammal tant. var är katterna?

 

Vill träna, men vet att det kommer göra såjävlaont.

Skiter i det. Går och tränar. Ignorerar det faktum att jag åt min kroppsvikt i lösgodis under påsken (förlåt Nora) och därför har sura uppstötningar. Jag måste ju leva sjuuukt nyttigt och hälsosamt och träna och deffa som en dåre de komande två veckorna. Allt för att få en rockin' body och kunna leva extremt onyttigt i Indien i två veckor. weeell hellooooo!

Väl mött

 

ps. jag har sagt upp mig från världens bästa jobb. ska flytta hem till mamma och jobba för henne i sommar. har längtat så himla länge. och nu när det är gjort har jag fruktansvärd ångest. Tänk om jag egentligen inte alls vill göra dethär....??? plus att jag kommer var avdelningens lilla bitchboy fram tills jag slutar.