klyftigatankar

Nu har vi satt igång allt. Nollorna är redo för lek, fylla och dekadens. Och det är minsann vi också. Kommer bli riktigt roligt!

Skulle idag gå in på The Phone Houe för att reka lite inför mitt framtida telefonköp. Och frågan är självklart hurvida jag ska köpa mig en iPhone eller någon androidtelefon. Eller behöver jag en sån überflashig telefon överhuvudtaget? Fast jag vill ju!!
Men jag blev bara nervös när han började prata, det gick för fort och han babblade på om diverse teknikprylar och inställningar och sedan hade han ticks som gjorde mig ännu mer stressad och nervös.
Och jag har inte blivit ett dugg klokare på vad jag ska ha. Det kommer iallafall bli dyrt eftersom jag bör ha någon slags försäkring.. och spotify premium. Mycket blir det. Men flashigt!
Jag får ringa bror för konsultation. Efter ett tag tyckte jag att Samsungen han promotade för lät riktigt bra. Den vill jag ha! Men han tyckte att jag lutade åt en iPhone. Och en iPhone är ju cool. Faktiskt.
Det värsta var att han sa Det är ju bara DU som måste bestämma dig
För jag är ju så himla känd för att inte ha beslutsångest och vara snabb på att bestämma mig...

Ekopark med söta nollor i op-mössor på stocken ikväll! Me like.
En vecka av galenkap.

Väl mött

Efter fem väldigt långa och härliga dagar i en alldeles för stor stad är jag äntligen hemma. En alldeles underbar stad, med fantastiska människor, platser, god mat, bra väder och lite till. Men som den småstads-lover jag är, blir jag rätt trött efter ett tag. Det tar liksom en timme att ta sig från plats A till plats B.
Men jag klagar inte.
Jag och Jocke blev lite smått jätteförälskade i en konstnär vars bilder vi fann lite här och där. Knäppa som vi var köpte vi inget. Istället skrev vi upp internetadressen för att senare, när vi kommit hem till sverige igen, kunna beställa stora magnefika tavlor från denna man. Mycket bra idé!
Vi träffade på en hel hop med trevliga tyskar som bland annat hjälpte oss att hitta hem på lördagnätter när vi cyklat vilse utanför kartans område och inte hade aning om vart vi var.
På hostelet fanns en australienare som forskade om bin och getingar, samt en ungersk holländare som visade oss hur man rappar som bäst på holländska. Tillsammans var vi fyra på äventyr på en gaybar vid namn Shwutz, vilken skulle komma att bli något av vårat stammishak. Kanske på grund av att holländaren blev bjuden på kaffe, kanske för att jag hoppades på att kunna omvända bartendern, kanske för att musiken var outstanding eller kanske möjligtvis för att folk i största allmänhet var fantastiska.
I söndagskväll ringde min mamma när vi satt på hostelet ch drack vin samt kollade på youtube-klipp. (det är så vi förfestar på 10-talet...) Vi pratade i kanske en halv minut, sedan lade jag ifrån mig telefonen. Vi gick till kvarterets sportsbar, drack ett glas vin och bestämde oss sedan för att bege oss till den bohemiska baren vid Rosa-hmfhmfPlatz, så vi hoppade på tunnelbanan och åkte mot Mitte, eftersom alla linjer rimligtvis borde gå förbi SCHDATZMITTE. Alla utom den linjen. Vi insåg försent att vi var påväg åt fel håll, så vi åkte till fantastiska Shwutz istället. Vi var i princip ensamma där. Vem hade trott det? Söndagskväll förvisso, men Berlin! Vi hade iallafall myket trevligt. Och vi en sisådär halv två, när vi bestämmer oss för att bege oss hittar jag inte min telefon i väskan, men jag tänker att den antagligen ligger på rummet. För varför skulle jag behöva ta med den ut här? Av någon konstig anledning är tunnelbanan stängd klockan två på natten mellan söndag och måndag när vi är på totalt fel sida av stan och det börjar regna. Varför?
Iallafall. När vi väl kommer hem ringer Jocke till min telefon, men vi hör ingen telefon på rummet som vibrerar, spelar en låt. Ingenting. Inte ute i köket/vardagsrummet. Ingenstans. Den är borta. Föralltid. Lämnad ensam på en bar, en tunnelbanestation, eller ett tåg. Min stackars mobil alldeles ensam i en alldeles för stor stad.

Jag hade ALLT på den telefonen. Bilder som inte lagts in på datorn, sms om paket som skulle hämtats ut, telefonnummer, viktiga saker jag skrivit upp. Och nu är det borta för alltid. (och hemsidan till den braiga konstnären är försvunnen!)

Nu sitter jag bara och väntar på hösten.
Imorgon drar vi igång höstterminen med fadderfest och sedan ska vi ha en trevlig inspark för de söta små nollorna. Och på måndag börjar vi skolan igen. yay! Det kommer bli kanon.
jag längtar efter lite kyla. Och jag ska spendera hela hösten i en varm tröja, under en filt, med en kopp te och lyssna på dashboard. Titta ut genom fönstret, se hur löven ändrar färg, faller ner till marken, långsamt. Hur det blir mörkare och mörkare, kallare och kallare. Hur frosten börjar komma så smått, så smått. Och sedan hur vintern blommar ut, alldeles kall, frisk, vit och härlig. Åh, nu börjas det. koka vattnet så kör vi!

Väl mött

Kroppen är fantastisk. Jag slutar aldrig häpnas över dess genomtänkta konstruktion. Dess finesser och mekanismer.
Ett alldeles fantastiskt försvar mot överhettning.
Att svettas.
Och tänk - det fungerar!
Då jag spatserade hem från gymmet, var jag bevisligen svettig, och frös därför en aning då temperaturen nu åter har antagit lite mer normala proportioner.
Senare under dagen skulle jag åter bege mig ut i denna höstmulna, stämningsfulla dag och tog därför på mig både jacka och halsduk. Min kropp och mitt sinne påminde mig om den kyliga temperatur jag tidigare känt.
Jag blev därför häpen då jag på stan mötte en ung man, i sina bästa år, klädd i lysande blåa shorts, ett grönt linne samt ett par ray-ban solbrillor som skymde hans blick.
Vanvettiga karl! Varför vägrar du inse att sommaren är slut! Solen är gömd, långt bakom de regntunga molnen. (För att bara nämna det mest uppenbara.) Det är mitten av augusti, den första av de första höstmånader, barnen har börjat i skolan, folk har kommit hem från sin semester och börja arbeta igen. (=HÖST)
Jag vill ställa mig framför pojken och säga åt honom, en gång för alla: "sommaren är slut - ty hösten har anlänt, ta av dig solglasögonen och klä på dig!"
Men tur som jag har gör jag inte detta. Det är bara en, av många, fantasier som spelas upp för mitt inre. Efter bara ett par sekunder inser jag nämligen, till min fasa, att det faktiskt är ganska varmt, solens frånvaro till trots. Jag känner att fukten från morgonens aktivitet så smått börjar återkomma, kroppens underbara försvarsmekanism mot överhettning igen.
Folk går faktiskt mer lättklädda än jag tidigare lagt märke till, velat lägga märke till. De flesta går visserligen i hellånga byxor, men många har shorts, andra t-shirt. Men framförallt, i princip ingen har jacka på sig. Bara jag.
Kan det möjligen vara så att det är mig det är fel på?
Är det så att det rentav är jag som vägrar inse att hösten ännu inte har anlänt?!
Har jag intalat mig själv att det är höst, och trott på det så mycket att jag klätt på mig allt jag möjligen kunnat?

Sanning. Men hösten är på väg, gott folk! Äntligen kan jag börja klä på mig, utan att svettas floder. Äntligen, äntligen, äntligen.
Dock finns ännu lite av sommarens varma temperaturer kvar och jag gillar det. Ingen riktig höstjacka, än.
Jag vet att det nästan är dödsstaff på det jag nu kommer säga, men jag längtar tills den morgonen när jag kommer ut. Det är kanske mitten av oktober. Solen har börjat gå upp. Himlen är nästan klarblå. Det är friskt i luften. Jag har vantar och halsduk på mig, men har ännu min höstiga jacka. Det är frost på marken.
Åh, min underbara höst. Jag välkomnar dig, jag längtar efter dig. Du är min favorit. Nu och för alltid.

Väl mött

För en tid sedan fick jag ett tips av Sofia på jobbet.
Jag hade länge planer på att göra slag i saken, men som med det mesta är jag rätt seg på att ta tag i saker.
Men för en vecka sedan, ungefär, lyssnade jag på radion och hörde ett fantasitkst program. När det sedan gick i repris igårkväll när jag stod och lagade mat var jag tvungen att ta mig i kragen.

Jag letade mig in på Sveriges Radios hemsida och klickade in mig på de rätta sidorna. Sedan var det bara att börja tanka.
P3 Dokumentär. Vilken grej.
Alldeles underbart. Jag har aldrig varit så allmänbildad i hela mitt liv.
Jag lyssnar. Jag tar till mig. Jag gråter, skrattar, ryser och berörs.

Varför har jag inte uppäckt denna skatt tidigare?

Väl mött

Efter tre dagar i Martins stuga har jag nästan vant mig vid att vara ledig.
Så otroligt himla skönt att vara där. Sova hur länge som helst, fiska lite, hänga lite, laga mat, bada bastu, dricka vin. Världens bästa grej.
Jag lärde mig äta kräftor. det var ju tillochmed gott när man övervinner den inbillade allergin.
Jag skulle kunna leva så ett tag.
Jag behöver semester.
Även om det var världens lugnste dag på jobbet så var det inte roligt. Jag är trött på det. Trött på att jobba. Jag vill tillbaka till skolan nu. Får nästan ångest.
Fast jag kom på att jag bara jobbar fyra dagar till. Lördag, söndag, måndag och onsdag. Sedan bär det av till Berlin.
Skönt som satan.

Jag måste börja skärpa mig.

Väl mött

Det krävs min tur och smidighet för att lyckas med något liknande.
Lämnar min lägenhet, utan både pararly och regnkläder. Det regnar ju trots allt inte i detta exakta nuet. Hela korta vägen ner på stan är det uppehåll.
Men.
Ett stort men. Precis då jag är på armlängs avstånd från byggnaden där jag ska ta mig in öppnar sig himlen. Jag hinner nätt och jämt ta skydd under ett tak. Dyblöt, med droppande hår, klibbande ögonfransar och genomsura jeans står jag under taket och huttrar. Jackan jag tog på mig är föga hjälpande när den suger åt sig vatten som en pampersblöja. Värst av allt är att jag måste gå bort från taket, låsa min cykel och ta mig in i huset kvarteret bakom. Promenaden på knappa hundra meter känns som en milslång väg.
Tar mod till mig och gör slag i saken.
När jag kommer in i trapphuset är jag ännu blötare. Vem trodde att det var möjligt?

Då jag ska ta mig hem regnar det bara ytteptte, men nu har jag slutat bry mig eftersom jag redan är genomvåt. Nu ska jag hem, torka mig och dricka en varm kopp te! När jag väl kommer hem kommer jag på. Fan jag skulle ju hämta viasatboxen. helvetesjävlaskit. Jag vill inte, vill inte ut igen, vill inte cykla till jobbet heller. Vill sitta med min tekopp i min soffa under en filt och bara mysa. Kolla på alla de dåliga såporna på de dåliga tvkanalerna som är ännu sämre på sommaren.

Försöker kränga av mig jeansen och fattar inte att jag tidigare i morse var lycklig över att jag fick klä på mig lite. "Jeans blir nog bra idag, eftersom det är lite kallt ute, äntligen. Lite höstkänsla!"
Blösta jeans ligger typ längst ner på min poppislista. Omöjligt att få av sig och de torkar aldrig.

Sen skulle jag göra te. På senare tid har jag börjat älska att ha mjölk i mitt te. Och sedan jag blev sambo med bror har min kyl ett ständigt mjölkförråd. som dessutom fortfarande inte har gått ut. Fantastiskt. Sedan min bror för en vecka sedan lämnade mig ensam i den enorma våningen har mjölkförrådet sinat. Han lämnade mig med två liter mjölk. Dessa gick datumen ut på innan han ens han komma till arlanda. Den luktade illa i min kyl så jag hällde ut den. Och jag tänker inte köpa någon ny, för den hinner bara bli dålig innan jag hinner öppna den. Så jag får helt enkelt dricka mitt te utan mjölk.

Jävla skitdag!

väl mött

Nynnade hela dagen igår på Hellströms gamla dänga Mitt Gullbergs Kaj Paradis, utan att riktigt förstå varför. Har inte hört den låten på väldigt, väldigt länge. Hur dök den upp?
Hela långa dagen.
När jag ligger i sängen och ska sova kommer jag på det.
På morgonen när jag cyklade till jobbet hörde jag ju Linnros Från och med du. Och tänk, påminner dom inte lite om varandra? Didär lite hetsiga trummorna. Jag tror det är det som gör det.
Jag vet att mina accosiationer ofta är lite.. Lite annorlunda, men jag kan inte låta bli att tycka att de är lika.

Snart har jag TV igen. Och nu ska vi fixa nästa höst. nu kör vi.

Väl mött.

Insåg idag att imorgon blir min sjunde jobbdag på raken. Den sjunde dagen på raken som jag jobbar lite sådör småsjuk. Värst var i fredags. Varför gör man sådär mot sig själv?
Skulle jobbat tre dagar denhär veckan. Blev sex dagar. Tre av dessa har jag jobbat över en massa.
Detta betyder dock klirr i kassan i september. Så det så!

Idag fick jag en ny överdriven kärlek till Dashboard igen. Inget slår dom. Inget. Inget. Inget.
Det är så bra så att jag ryser. Från tårna ända upp till toppen på knoppen.

Igår tittade jag på världens bästa film. Varför tittar jag inte på den oftare? Den är så bra att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det bästa var att det blixtrade och åskade en massa massa samtidigt. Åh vad jag gillar åska. Och min bästa film. Amélie, mon chéri.
Såg första delen av förnuft och känsla idag. Insåg återigen hur mycket jag älskar sån där härlig pianomusik. Tänkte nästan slå igång Amélie en gång till bara för att få njuta av all underbar musik. Man blir lycklig ända in i själen!

Imorgon fixar vi, imorgon blir första steget mot nästa höst. nu ska jag göra det. Jag bara gör det!

Väl mött.

Efter gårdagens blöta besök på Gröna Lund mår min hals inte prima, den gör ont och det river till när jag sväljer. På apoteket idag visste dom inte vad Nyodex var. Hon försökte sälja sårtvätt med klorhexedin i istället. Det ville jag inte gurgla min hals med.
Den onda halsen satte stopp för mina planer på en springtur ikväll. Det bådar inte gott inför lidingöloppet, eftersom jag inte sprungit mycket alls. Börjar dessutom känna av höger benhinna en aning. Inte optimalt alls.

Igår efter vår stockholmstripp satte jag och Snäppan oss på Taket, för att ännu mer få känslan av att det var fredag och inte alls måndag. Efter att ha suttit där en liten, liten stund kommer Erik dit. Väldigt otippat, men väldigt trevligt. Har inte sett honom på hela sommaren. Nu har ju både jag och Snäppis flyttat ifrån honom och han åker snart till Tyschkland. Idag kom han förvi för att begrunda min vackra lägenhet och framförallt för att ge mig min inflyttningspresent, som Lotta sa var mycket, mycket bra och att jag skulle bli alldeles fantastiskt glad av den.
Men självklart hade han glömt min present. Mycket beschwiken Kerstin.

Dessutom är min lägenhet mycket tom och öde nu när jag är ensam. Ingen som har lagat mat åt mig när jag kommer hem, jag får diska allt själv, ingen som behöver sällskap när han kollar på Sopranos. Bara brev som dyker upp, räkningar som jag får betala, böcker beställda i mitt namn som då alltså jag måste bege mig ut på äventyr för att hämta ut. Bror har bara varit borta i ett dygn, så jag är mycket ensam väldigt länge till.
MEN! När katten är borta dansar råttorna på bordet. Jag kan ju inte lova helt fullt ut att Brors Whiskeyflaska får stå orörd i en månad. Hur skulle det se ut? Jag kan sjunga högt till alla mina favoritlåtar utan att skämmas för min tondövhet. Det blir alltid min favoriträtt till middag. Jag får ha alla popcorn för mig själv!

Väl mött.