klyftigatankar

Hjärta morgon-tänkar-höstmys-solskens-långpromenader.
Att gå upp tidigt på morgonen när man är ledig, ta en låååång promenad, lyssna på P3 och äta frukost i all oändlighet, det är tamigfan riktigt jävla najs.
Det är lite småkallt. Det är ingen annan som hetsar runt på mitt promenadstråk. Man blir glad av Martina, Kodjo och Hanna och deras tokigheter. Man får vara för sig själv och filosofera och fundera. Man kan njuta av solen i ögonen, de fina löven och lukten av höst.
Jag blir liksom kär.



Har funderat och resonerat och kommer fram till att jag för första gången i mitt 22-åriga liv har gjort något riktigt bra. Jag är stolt och nöjd över mig själv. Bra jobbat, Kärran! Och jag vet att jag kommer få beröm av Maja och Emelie. Det är nog det bästa, att man kan få lite cred av andra när man har gjort något bra och är stolt.
Det var bra, det behövde bli så. Annars hade jag nog fortsatt tänka för mycket och förvirra mig själv, men nu känns det som att jag har rett ut det här, även för mig själv. Det är liksom inte värt det, och det har jag ju vetat hela tiden. Bara glömt bort det (och mig själv) lite grann emellanåt.
Fast jag vet inte, ändå...
Jo, det var skitbra! Tänk inte mer på det, glöm bort det.

Nu fortsätter arbetet med att deffa inför sjukhusfesten nästa helg. Jag ska känna mig bekväm i min nyinköpta, underbara klänning! sådäså

Väl mött

Skrev precis ett jättelångt inlägg om smink. Om att killar inte använder smink, fast de kanske borde. Och att man inte riktigt kan sluta sminka sig nu när man väl har börjat, för då kommer alla se alla ens fel och brister. Så blir man helt plötsligt mycket fulare än vad man tidigare utgett sig för att vara.
Fast jag kände mig som någon slags fjortis, så jag tog bort allt.
Det jag ville framföra var bara någon slags tanke/fråga om varför inte killar sminkar sig, medan i princip alla tjejer gör det? Ty även killar borde ju vara intresserade av att se pigga/glada/snygga/frächa ut när dom visar sig in public, eller?
Fast det kanske skulle anses ganska omanligt. Eller jag vet inte. Jag tänkte för mycket, som vanligt, och det spårade ur en aning.
Ska lägga band på mig själv. Jag lovar. Och fortsätta sminka mig. (för omgivningens bästa, så de slipper få traumatiska upplevelser)

Väl mött

Imorse grät jag på bussen för att jag hade så jävla ont i benen. Haltade lite. Just nu har jag rövont i höften. Önskar att jag hade en yxa, så jag kunde hugga av dessa smärtande lemmar. Det är orimligt att man ska gå runt och ha såhär jävla ont. Hela tiden. VAS 9.
Varför är morfin inte receptfritt? Och varför finns det inte ett lifetime supply i mitt badrumsskåp?
Jag bara undrar...

Dessutom vill jag tillägga att om jag någongång, någonsinn återigen hör den där vidriga låten "pallar inte" så kommer jag att skjuta. Antingen mig själv eller han som har gjort den eller den som spelar den på klubb, på tv, på radio, i en affär eller vad som helst. Ta bort den från universums minne. Radera den så som bara Google (king of the internet) kan radera något i cyberrymdens oändliga databank. Se bara till så att jag inte kan råka höra den, och av misstag släcka människorliv på ren reflex.

Väl mött

Alltså dedär Facebook.
Varför skulle jag bry mig om vad alla människor lyssnar på på Spotify varenda, eviga minut? Helt meningslös information. Jag vill inte veta. Än mindre vill jag att allt och alla ska kunna se vad jag lyssnar på. Tänk om jag i hemlighet sitter och lyssnar på min secret idol, och så kan alla se det. Då är det ju ingen hemlighet längre. Och folk kan helt fritt döma mig för min konstiga musiksmak. Inte kul alls.
Får helt enkelt återgå till att lyssna på CD-skivor, på en CD-spelare. Playin' it oldschool.
Vad hände med integriteten?
Förut kunde jag fläka ut mig bäst jag ville. Berätta om alla mina förehavanden, var jag var och med vem, vad jag gjorde där ochsåvidare. Om jag kände för det.
Nu kommer man inte undan.
You can run, but you can't hide - Facebook ser dig

Väl mött

Dag 2 av 4 på ambulansen i Enköping. 10 timmarspass och en timmes pendling enkel väg. Det händer ingenting, och nu är jag ensam på stationen eftersom min handledare tyckte att det var bättre att vänta här på nåt spännande, än att jag skulle följa med på tråkiga transporter och passningar. Så nu kan jag fejsbokka och blögga. (Universitetsstudier)
Värd praktik.
Gör ingenting och ingenting. Har tagit ett blodtryck, satt på en saturationsklämma och en syrgasgrimma. (Universitetsstudier)
Varför drar jag alltid praktik-nitlotten? Alltid, varje gång.

Väl mött

Jag är stolt. Fast ändå liksom besviken på något sätt. Jag förlorade och är sämst. Jag ligger under på alla sätt och vis, så det är väl inte konstigt att jag är besviken. (Kan förmodligen babbla på hur länge som helst om hur extremt jävla skitjobbigt det är att gång på gång va sämst bli slagen av sin lillasyster. Ett nederlag, en ilska och en besvikelse som man dessutom inte får visa. Alls.) Det är så jävla synd om mig. Men jag klarade av det, jag sprang hela tiden (nästan) och jag kom in på under 1.30, så jag antar att jag är rätt nöjd ändå. Mina vänner och min mamma sprang det långa, långa loppet på 30 kilometer. Och jag antar att det är något slags mål jag måste ha. Att jag måste springa det någon gång.
Hanna och Markus promotade för att jag skulle springa det långa, långa loppet nästa år. Men det känns ju som en hel omöjlighet. Det är inte mänskligt att hålla på och löpa i tre timmar i sträck. Jag har fått tillräckligt med skavsår och kroppskännedom av att springa 15 kilometer.
Men någongång, I guess. (Vad har man för val liksom)

Upptäckte även att min cykel har fått punktering. Sånt som man blir skitglad av att se när man ska ge sig av till tåget. Detta resulterar nu i att jag är cykellös hela veckan och måste spatsera överallt på mina trasiga och ömma fötter. Det är så jävla synd om mig.

Palla att jag hela veckan kommer hinna med att åka buss, åka ambulans, åka buss och sova. Och vara konstant trött. (kommer knappt hinna med att andas) Jag inser ju att om jag ska skaffa mig en karriär inom vården så bör jag ju bosätta mig så nära mitt arbete jag bara kan. Aldrig i hela mitt liv att jag tänker pendla någonstans när man måste kliva ur den varma och sköna sängen sådär i ottan. Hujeda mig!

Väl mött

Såhär ett spinningpass, en lång, varm dusch, en middag och en kopp te senare känner jag mig jävligt taggad. Avslappnad och taggad och peppad och motiverad. Det kommer gå som en dans. Vad kan gå fel?
Har köpt femtioelva olika typer av skavsårsplåster. Passar varenda vinkel och vrå på foten. Laddar upp med voltaren och liniment. Nu är det bara att köra. Vad kan gå fel?

Stockholm, Lidingö och 15 kilometers svett och flås - Here I come!

Vad kan gå fel?

Väl mött

Som vanligt.
Ligger i sängen, vaknar till lite smått förvirrad. Kollar på klockan. Har eftermiddgs-powenappat i knappt en timme. Jag vill inget hellre än att bara ligga kvar och sova lite lite till. (det är ju så skööööönt)
Vill absolut inte gå upp, gå ut i blåsten och gå till friskis.
Vill absolut inte sätta mig på en spinningcykel i en timme och svettas ihjäl.
Ibland har jag för höga tankar om mig själv.
Men jag antar att jag måste rycka upp mig och ta tag i mig själv.

Väl mött

Älskar att jag är en arbetande kvinna. Glädjen som infinner sig den 25e varje månad (eller 23e i detta fall) är obeskrivlig. Både lön och CSN, på en och samma gång (och denna gång även sommarens intjänade semesterersättning, hurra!). Det är lycka utan dess like.
Varenda hårt förvärvad krona som jag skrapat ihop genom timmarna på neuro ska gå till tatueringar. Så är det bestämt. Idéerna bara sprudlar. (Vanja på jobbet sa ju att det var bra att jobba extra som student så man får lite fun-money. Betala hyra, köpa mat, kurslitteratur och, framförallt, dricka öl på nation har man ju CSN-pengarna till. Alla vet ju att det är just den billiga nationsölen de är ämnade för, ty annars hade studiemedlet varit högre.)

Lyckan är total.
Imorgon är jag rik.
Och det är höst.

Väl mött

Det är underbart fint höst väder. Solen skiner, löven börjar ändra färg, det är kallt och luktar gott. Jag blir som glad i själen!
Idag har jag dessutom lärt mig allt som finns att veta om syra-basbalans och buffertar. Fråga vadsomhelst, jag kan det!

Skulle ha haft mysmiddag och filmkväll hemma hos Maja. Men jag är så svag för Carina på NIVA. Hon kan få vem som helst att göra vad som helst. Tacos, popcorn och soffhäng byts mot stödstrumpor, andningsvård och vändscheman. Vad är väl inte en kväll på sjukan, så säg? alldeles underbar!
Gotta löv the life som landstingsanställd!

Väl mött

Charlott skulle köpa tandskydd och fotbollsskor, så jag följde med till Stadium. Som ett litet bihang på släptåg, trött och sådär. Det är skorea och jag hittar ett par ljuslila converseskor, modell nättare. Jag har aldrig köpt mig ett par Converseskor modell nättare, men har länge suktat efter ett par. Och de är i storlek 39, hör å häpna! Det är ju min storlek. Ish. Eftersom jag är BigFoot personifierad så betvivlade jag dock att de skulle passa. Dels för att de var just modell nättare, dels för att det var storlekar avsedda för kvinnfolk (brukar alltid köpa herr-converse för att få plats med de gigantiska tårna och de breda fötterna med alla dess knölar och utskott), dels för att de va just 39 och inte 39,5 och dels för att jag inte förstår mig på det nya med att vi ska anpassa oss efter det amerikanska sättet att bedömma fotstorlek. (Har storlek 6 på mina vita converse, modell normal, och prövade nu storlek 8 och båda sitter som en smäck på mina enorma klövar)
Hur som så passar de kanonfint och de är på rea och det är en färg jag inte har hemma i min Conversesamling (och aldrig tidigare haft heller, för den delen), så jag kan ju inte annat än att lägga beslag på mitt fynd occh spendera knappa fyrahundra riksdaler på dessa klenoder.
Kommer hem och räknar mig till att jag numer har 7 par Converse. Ett par vita, två, par rosa, två par lila, och två par svarta (Variation är ledordet). Varav ett par svarta har legat nya och oanvända i garderoben i närmare ett år, lappen sitter tillochmed kvar. (Säg inget till min bror, de var en gåva från honom, så han skulle nog bli ledsen om de ej kommit till användning) Men det finns inget som heter att en kvinna (eller man) kan ha för många par Converseskor i sin ägo. Ju fler färger och mönster desto bättre!
Önskar bara  att jag hade ett par mörkgröna, mörkblåa och vinröda. Jag saknar er mina underbara!


Conversecollection 2011


Conversecollection 2004

Problemet nu är mest att det snart är för kallt för mina fina goingar. Och jag får inte plats med tjocka sockor. Det funkar bara inte. Det är nog enda anledningen till att jag hatar vintern. Vad ska jag ha på mina fossingar om jag inte kan ha mina kära convisar?!

Väl mött

Har löpt 10 kilometer i duggregn. (Denna gång utan en lillasyster som springer runt en i cirklar och säger att man kan springa snabbare, samtidigt som man håller på att förgås av andnöd, håll, magknip, illamående, skavsår och benhinnesmärtor.)
10 kilometer, och det gick som en dans. Gör inte ont nånstans, andas som en gud och har inte kräkts alls.
En självförtroendeboost efter lördagens fiasko då jag och min syster skulle springa runt sjön. Nu har jag bevisat för mig själv att jag kan springa. Jag kan och jag orkar.
Lidingö kan kyssa mig i röven! Jag ska springa hela jävla tiden. Alla femtontusen meter. Jag ska ta dom med storm och alla kommer jubla. Jag ska springa förbi min syster i hundraåtti och lipa åt henne så hon börjar gråta. (Jag kan ju få drömma iallafall...)

Väl mött

Igår hade vi något slags seminarie/föreläsning.
Vi fick under fem-sex minuter en grundlig demonstration ocoh förklaring i hur man tvättar händerna på ett adekvat sätt. (och det är på denna typ av utbildning jag spenderar mitt surt förvärvade, och framförallt ränteväxande, 240 000 kr i studiemedel...)
Sedan fick vi även veta att om spriten är för stark så blir fyllan mycket kortare, därför ligger alkoholhalten i dryckesspriten runt 40%. Less is more, och man är full en längre period, HURRA! (Värt ett CSN-lån på 240 000 kr)
Idag ska vi på klassresa och studiebesök hos ambulansen.

Väl mött

Vad kan förgylla kvällen mer än en skräckfilm? Höstmörker, te, tända ljus och en skräckfilm.
Vad kan förstöra kvällen mer än en skräckfilm? Det är mörkt, jag är ensam hemma och jag väljer att kolla på skräckfilm.
Så jävla modig brud!
Jag gillar skräckfilm, för även om den är töntig och har dåliga effekter så har man den där olustkänslan exakt hela tiden. Man är konstant rädd, hela filmen och flera nätter efteråt. Det funkar liksom.
Jag hatar skräckfilm, för jag blir alltid så (läs: ännu mer) mörkrädd och vågar inte vara ensam på övervåningen och jag hör saker som jag är (ganska) säker på inte finns. (men man vet ju aldrig)
Så där sitter jag, ensam i soffan med en kopp te i mörkret, under en filt och kollar på min skräckfilm. Jag har hört av andra att den faktiskt inte är bra alls, men jag har läst handlingen och kommit fram till att den där ploten kan man bara inte misslyckas med. Efter typ 36 minuter vill jag bara stänga av och byta till en komedi. Den har inte blivit ett dugg läskig än, men jag har byggt upp en sån där förväntan om att jag ska skita på mig innan dessa olidliga nittio minuter har gått till ända. 48 minuter in har det är det riktigt jävla oblehagligt, men då kommer det ett regelrätt spöke vandrande genom rummet och hoppar ut genom fönstret. Och sedan ett till. Där försvinner lite av spänningen. Sex minuter senare hackar dvdn och jag spenderar en kvart med att försöka få igång filmen utan att missa åtta mycket viktiga minuter. Det funkar inte och jag ger upp. Får se klart filmen utan de där de minutrarna i mitten. Behöver man ens påpeka att all spänning, all rädsla och allt obehad bara försvann, helt spårlöst? De resterande 35 minutrarna kändes bara töntiga och tråkiga. Jag blir rastlös och vill göra annat istället. Inte ett dugg rädd. Kan öppna varenda garderobsdörr i hela lägenheten om du vill! (Så jävla modig brud!)
Så jävla besviken.
Hade förväntat mig att ligga vaken och livrädd hela natten. Inte våga öppna en enda dörr. Ligga kissnödig hela natten för att jag inte vågar röra mig. Ligga blickstilla med rädsla för att en fot, eller ens en liten tå, ska sticka utanför täcket. Eller ännu värre, utanför sängkanten.
Efter den där töntiga filmen kan vilken kroppsdel som helst få vara utan täcke, eller hänga utanför sängkanten med för den delen.
Så jävla modig brud, inte rädd för NÅTT!

Väl mött

Skulle baka mitt surdegsbröd igen. Men idag skulle jag spexa till det med äppelbitar och valnötter. Gick sådär va. Gjorde alla fel man kan göra. Degen vägrade jäsa, äppelbitarna kommer inte ens in i degen, degen är för degig och sen ställer jag in ugnen helt fel. Ska nog ge upp de där bageritankarna ändå.

Fick veta praktikplatserna idag. Enbart för att jag är så jävla nyfiken och snokade reda på lösenordet, eftersom Uppsala Universitet är sämst på att hålla oss stackars nervösa studenter uppdaterade.. Ehh!
Jag ska va på ambulansen, det första jag gör. Det är asnajs! Men sen då, sen ska jag spendera en vecka med att kolla in ortopedkirurgi. Brutna ben, armar, höfter, you name it. Tråkigare kirurgi får man ju leta efter... Därefter kommer 4 veckor på en jävla ortopedavdelning. 4 veckor mobilisering och rehabilitering. Har jag inte sagt att jag hatar rehab? VAH?! Jävla skit. Men jag ska få spendera mina sista två veckor på lovely KUA (och alltså pendla till lovely Enköping) tillsammans med Em, så det kommer bli huuur bra som helst! Bara studenter på hela avdelningen som får bestämma allting själva. Så jävla bra avslutning på hösten! (eller så kommer det leda till magsår och panikångest)
Det är bara det att man blir så fruktansvärt avundsjuk på dom som ska va på CIVA och BRIVA och C-op och neuro-op och plastiken och öron-näsa-hals och andra roliga akut-/kirurgiplaceringar. Det blir "Hej, Hej Asta, 85 - ramla ner från en stol och bröt lårbenshalsen" istället. FML

Och nej, jag är inte ett dugg bitter.

Väl mött

Idag är sista dagen att lämna in önskemål om ämne till C-uppsatsen. Jag och Em har framförhållning och satt i fredags och valde bland de trettioen alternativen. Fyra lät okej, fyra ämnen av trettioen lät som att vi skulle stå ut med att arbeta med det nästkommande termin. Synd bara att resten av klassen har samma åsikter som oss. Eftersom ämnestilldelningen kommer att ske genom lottning så kan vi ju konstatera redan nu att jag kommer få ett ämne som inte är något av de tre ämnena som jag valde. Jag kommer få skriva något om anhöriga, eller om vad cancerpatienter skriver om i sina bloggar, eller om stödstrumpor på barn.
Jag känner det på mig. Jag vet det. Om elva dagar kommer domen. Jag väntar med spänning.

Väl mött.

Vaknar av ett sms. Dagens föreläsning är inställd. Så nu ska jag gå i skolan mellan 15 - 16 och ha en bajstråkig föreläsning. Jag kommer ju inte gå dit. För är det något jag skiter i så är det rehab. Å andra sidan behöver jag typ gå på den där för att förstå nåt av det. Och kanske för att jag behöver börja bry mig lite om det.
Det värsta är att jag nu kommer ligga och vara apatisk hela dagen. Ligga i sängen, äta makor och läsa i min bok. Jag måste ju ha ett mission of the day för att orka ta tag i mig själv och mitt liv. Egentligen vill jag hänga runt i mina pyjamasbyxor, avskavt nagellack och gårdagens smink och bara känna att jag inte behöver bry mig om nåt. Men jag har inget gårdagens smink på mig och inget avskavt nagellack heller för den delen, så den planen gick ju i stöpet rätt snabbt.
För syns skull hämtar jag kirurgiboken och lägger den bredvid mig. Men jag vänder mig om, sätter på broder daniel och fortsätter läsa i min bok, som jag nu faktiskt, äntligen, har fastnat i. Bra när det bara är knappa hundra sidor kvar...

Väl mött

Jag insåg nyss att jag saknar min bror så jävla mycket. Jag behöver honom. Behöver någon som strukturerar upp mig, håller koll på mig, ser till att jag kommer på rätt bana i livet. Behöver honom. Han är så bra på det där med att kommentera saker på ett bra sätt så man inser vad som är bra och dåligt. Vad man bör göra och inte göra. Han får mig att inte känna mig som världens sämsta människa. Han piggar upp stämningen lite. Han är bra helt enkelt.
Jag behöver nog bra ryckas upp, och komma ur min onda spiral. Mest behöver jag nog vakna till och sluta va sjuk-seg-trött-lat. Och sluta va emo och självömkande och dum i huvet.
Botar det hela med att deppa ner mig med broder daniel, lite godis och att åter igen börja läsa på den där jävla boken. Eftersom jag började tänka på den var jag ju tvungen att se hur det går för Em och Dex, Dex och Em. Nyfiken brud liksom.

Väl mött

Efter att ha sprungit runt i leran i Dalarna förrförra helgen var jag tvungen att tvätta mina joggingskor. Sagt och gjort. För två veckor sen åkte dom in i tvättmaskinen och blev som nya! Igår morse gick jag ut på en promenad. Drog på mig skorna och insåg att de hade krympt. Ähh, det gör väl inte så mycket, tänker jag och beger mig ut. Efter halva vägen inser jag att skavsåret på vänster häl inte går att ignorera längre. Jävla skit. Jag får vända och halta hela vägen hem.
Idag gör jag samma sak igen. Men jag tar på mig skavsårsplåster. Allt går bra. Nästan hela vägen. Haltar bara en liten bit.
Hur ska jag klara av att springa 15 km om några veckor? I dessa skavsårsskor? Det går inte, kommer inte klara det! Förut var ångesten bara över själva springandet, nu är även skorna ett ångestmoment. Tack livet!

Lyssnar på Morgonpasset Helg. Och jag inser att jag har börjat klara av att lyssna på de där två brudarna. Nästan så att jag börjar gilla dom. Dom börjar prata om boken jag läser, boken som alla läser. Boken som alla tycker är så fantastisk. En Dag av David Nicholls. Och jag tycker inte att den är lika fantastisk som alla andra verkar tycka. Näe. Jag gör inte det. I sommar har jag plöjt böcker som aldrig förr. Läst ut en bok på två-tre dagar. Bärjat på nästa och samma sak igen. Sen börjar jag på denna bok om Em och Dex, Dex och Em. Och den fastnar inte. Jag har väl lyckats ta mig igenom knappa hälften, men jag skulle inte ha några som helst problem med att inte läsa klart den. Den är bra när man väl läser den, men det är inte så som det ska va med en bok, att man bara inte kan sluta tänka på den, och man bara vill läsa, läsa hela tiden!
Varför är alla så lyriska över denna bok? I don't get it. Fast Morgonpasset Helg verkar inte riktigt heller fatta hypen kring den där boken. Det gör inte Maja heller, så helt ensam är jag inte.
Det finns tydligen en film som kommer till sverige i oktober. Med min nya favoritbrittskådis, Jim Sturgess. Så jag kanske ska vänta tills dess istället och kolla på filmen. Vem har tid att nöjesläsa när man måste plugga 24/7, anyway?
Lite söndagsläsning och te på det kanske..?

Väl mött

Dödligt trött. Har inte fått sova. Har drömt mardrömmar exakt hela natten. Tack mitt undermedvetna! Det vill tydligen att jag ska bli rädd för ännu fler saker. Har spenderat natten med att drunkna, springa runt i en kolsvart skog, blivit förförljd och har ramlat ner från årets högsta linbana. Jävligt kul.
Har en teori, och det är att jag bara är livrädd och nervös inför dagens seminarie. Årets första seminarie och det examineras av instutitionens hårdaste och läskigaste examinator.
HUJAAA!

Men det är ju fredag.

Väl mött