You can run, but you can't hide
Har löpt 10 kilometer i duggregn. (Denna gång utan en lillasyster som springer runt en i cirklar och säger att man kan springa snabbare, samtidigt som man håller på att förgås av andnöd, håll, magknip, illamående, skavsår och benhinnesmärtor.)
10 kilometer, och det gick som en dans. Gör inte ont nånstans, andas som en gud och har inte kräkts alls.
En självförtroendeboost efter lördagens fiasko då jag och min syster skulle springa runt sjön. Nu har jag bevisat för mig själv att jag kan springa. Jag kan och jag orkar.
Lidingö kan kyssa mig i röven! Jag ska springa hela jävla tiden. Alla femtontusen meter. Jag ska ta dom med storm och alla kommer jubla. Jag ska springa förbi min syster i hundraåtti och lipa åt henne så hon börjar gråta. (Jag kan ju få drömma iallafall...)
Väl mött
10 kilometer, och det gick som en dans. Gör inte ont nånstans, andas som en gud och har inte kräkts alls.
En självförtroendeboost efter lördagens fiasko då jag och min syster skulle springa runt sjön. Nu har jag bevisat för mig själv att jag kan springa. Jag kan och jag orkar.
Lidingö kan kyssa mig i röven! Jag ska springa hela jävla tiden. Alla femtontusen meter. Jag ska ta dom med storm och alla kommer jubla. Jag ska springa förbi min syster i hundraåtti och lipa åt henne så hon börjar gråta. (Jag kan ju få drömma iallafall...)
Väl mött
Kommentarer
Trackback
