klyftigatankar

Hänger runt på fejjan och blir liksom mörkrädd. Hamnar, helt random (inte alls helt random, jag ville snoka upp en person för att få mina fördommar bekräftade), på nån persons profil. Kollar bilder och blir mörkrädd. Ser allt som jag hatar och förakatar. Det är lite som ett infekterat sår som kliar. Man vet att man inte ska pilla på det, för det blir bara värre och det ser äckligt ut och luktar äckligt. Men man kan inte låta bli. Jag känner en liten skräckblandad förtjusning inför detta fenomen (som emelie för övrigt gav mig något slags nytt smeknamn på idag, som jag redan har glömt bort totalt. Skulle kunna va typ Winter Tiger eller vadsomhelst. Fast eftersom själva grunden till det nya smeknamnet kom från militär-jocke så är det nog något lite ballare.) Jag insåg att det fanns substans för mina förutfattade meningar, och jag blir någonstans jättejättejätterädd att jag ska bli sådär. Tänk om jag blir det? Tänk om det händer? Man vet ju aldrig. Jag blir rädd och vill blunda för det jag har sett. Släcka lampan och gömma mig under täcket.
Sedan händer det något annat, smått relaterat till allt.
Jävlaskitjävlaskitjävlaskit!
Att det är det där som ska få mig på rätt håll igen. Precis det jag absolut inte ville. Inte någonstans, inte någongång. Fast det kanske är det enda som hjälper. Kanske, kanske, kanske.

Imorgon ska jag ta mig fan gå upp tidigt och lägga mig i solen de få timmar jag kan, innan det blir pissväder igen.

Väl mött.

ps. det känns lite bättre nu när jag har fått lugna ner mig en stund.
Och bytheway är jag inte alls bitter på alla människor som är på P&L.

Man ba: Orka livet.
Just nu är jag inte nöjd med någonting.
Jag är varm och mår illa. Jag är trött och har ont i huvet.
Det är fullt med smågrus och smulor och annat jox i min säng som jag är för trött för att orka borsta bort. Jag är trött på mig själv, på livet och på tillvaron. Jag är trött på att va gnällig på mitt eget liv och min egen situation som jag själv ansvarar för att ta mig ur, eller vara kvar i, eller förändra, eller vad man nu vill göra. Jag vill inte gå till jobbet. För jag går dit med en hård klump i magen, eftersom jag alltid går runt och väntar på att jag ska göra något major failure som gör att någon patient dör eller får allvarliga men. Eller att jag ba ska vara avdelningens mest tröga anställda som varken hittar något, fattar något eller gör något i rätt tid, rätt ordning, på rätt sätt eller rätt plats.
Jag vill inte mer. Vill mest ligga här i mörkret, pilla naveln och fundera på livets stora frågor. Typ: vad skulle jag göra om jag visste att det va min sista chans i livet att göra nåt helt bananas?
Förmodligen skulle jag inte få med mig någon annan på mina galna upptåg, eftersom de har alla möjligheter i världen att go bananas, så jag skulle va tvungen att göra det själv, vilket skulle resultera i att jag drog mig ur och la mig i sängen med en ambivalens inombords som gjorde att jag fick en tyst och diskret panikattack. Inte ens jag skulle märka det. Fast jag skulle märka det litegrann på att jag skulle ligga blickstilla i sängen men ändå känna mig fantastiskt rastlös i hela kroppen. En massa, massa, massa energi som bara vill ut, men nån har stängt dörrn.
Eller så skulle jag vilja lägga mig i ett badkar fullt med is. Det är så varmt så jag dör och jag gillar inte värmen faktiskt, alls. Det är för varmt tillochmed nu när det är mitt i natten-isch. I detta badkar med is skulle jag dock förfrysa mina stackars tår och fingrar. De skulle bli gulvita och tappa känseln. Sen skulle de bli svarta och nekrotiska och ramla av.
Charmigt.

Orka vara jag.

Väl mött

Ibland bara trillar jag in på saker. Ibland händer saker i mitt liv bara lite grann av en ren tillfällighet.
För nån dag sen såg jag en affisch, kommer inte ihåg när, var eller hur. Men jag vet att jag såg den någonstans. Reagerade på VEM som var med på affischen, fnissade lite, tänkte inte mer på det och gick vidare. Och sen idag händer det igen. Jag ramlar in på någon slags blogg om 3 kidzz som delar en lägenhet och som bloggar omet.
Jahaaa, tänker du nu, kan man hitta någon tråkigare blogg?
Det kan man säkert, och säkert något som är roligare och intressantare med för den delen.
Men där är liksom den där människan IGEN. Och jag förstår inte någonstans vad det är som gör mig så fascinerad, så.. Jag vet inte vad, men jag kan liksom inte släppa det att en här människan liksom förföljer mig i mina vardagliga bestyr. Antagligen helt utan att veta om det och helt utan att bry sig.
Det värsta va att den där jävla bloggen fick mig att må lite sämre, känna mig lite sämre. Ångra saker jag gjort, ångra saker jag kommer göra. Den gav mig ångest för saker jag inte gjort, borde ha gjort eller borde ha gjort annorlunda.
Jävla skit.

Väl mött

Jag inser ju nu att jag har tagit mig vatten över huvudet, en aning.
Efter att ha vandrat runt i Hågadalen/Nåsten med Charlott ett antal gånger gjorde jag äntligen slag i saken. Vi hade ju faktiskt pratat om det förra året också, helt utan att ta tag i någonting. Så jag köpte mig ett Naturpasset med tron och förhoppningen att jag ska ge mig ut i skogen och leta efter kontroller. Kul, mysigt och lagomt nördigt.
Tänkte att imorgon blir en perfekt dag, innan jag beger mig till jobbet. Så jag tog fram min karta och tittade på den. Då inser jag att jag inte har en aning om vad kartan ens visar. Vart är det? VAD är det? Varför är det typ sankmark exakt överallt på hela kartan? Varför är kartan så stor? Varför är kontrollerna så utspridda? Varför ser det inte ut som på kartan i gymnasiet? Och vart är Kung Björns Hög? Varför är ingen kontroll utplacerad mitt på högen? Lätt för alla att hitta.
Dessa frågor kryllar i mitt huvud, och jag inser att det här känns lite väl svårt, och jag vet faktiskt inte riktigt hur man använder en kompass. Trots att jag tidigare hävdat (mest för mig själv) att jag har full koll på hur en sådan makapär fungerar.
Vi får se hur det går imorgon. Kanske går jag vilse i skogen och får leva på mystiska bär och svampar resten av livet. Eller så regnar det och jag drar täcket över huvudet och somnar om.

Väl mött

Det finns ett gäng med människor som liksom gör min dag. Varje dag. Dom gör mig glad. Inget annat. Om och om och om igen. Mest för att dom är roliga och konstiga. Fast dom har ingen aning.
Jag lyssnar inte alls för mycket på p3, jag lovar.
Kan sluta om jag vill.

Idag fortsätter jag mitt duktiga liv, och det går bra.
Dag 2, och jag är redan asnöjd. Tar ut segern i förskott.

Väl mött

Har premiäranvänt mina nya spinningskor för första gången idag. Mina första spinnigskor ever. Tyckte att det kanske va på tiden att köpa ett par spinningskor när jag ändå har gått på spinning relativt regelbundet i tre år. Hmm, ja, kan va rätt bra.
Kändes fantastiskt bra att träna efter att inte ha tränat på bajslänge för att jag varit sjuk/haft en massiv lathetsperiod. Men nu är jag så jävla på!
På spinningpasset körde hon S&M med Rihanna. Och jag kan verkligen inte höra den låten utan att tänka på den där creepy british kid, om ba goes bananas på den låten. Det finns inte tillräckligt med adjektiv för att beskriva den ungen. Men han sätter sig på hjärnan. Varje gång jag hör låten, så ser och hör jag honom framför mig. Jag fnittrar och blir lite rädd på samma gång.

Väl mött

Sitter och kollar på Million dollar baby och jag bara saknar i höstas när jag och Olov slogs varje torsdagskväll. Det var typ det jobbigaste och bästa i hela världen. Jag vill ha tillbaks det nu! Kan han inte komma hem och vara min världens bästa roomie och slagsmålskamrat?
Det har gått 18 dagar och jag vill ha tillbaka honom. Kom heeeeem dåå!

Nu ska jag ha popcorn, bara för att det är synd om mig. Så det så!

Väl mött

Det finns många i-landsproblem i mitt liv. Otroligt många. Det är synd om mig.
Igår när jag var på väg till ica tänkte jag lyssna på mitt älskade spotify premium i telefonen. Men det behagade inte fungera. Alls. Jag blev sur och irriterad, men orkade inte pillra med det just då. Jag var ju på godisköparupdrag! Det fick självklart bli p3 istället.
Det var ett tag sen jag lyssnade på spotify, så jag har liksom inte riktigt reflekterat över att det inte har funkat. Jag har helt enkelt varit för crazy about listening to p3. Och det är ju fantastiskt bra så det har inte gått någon som helst nöd på mig. (Jag kan sluta lyssna på p3 när jag vill, när som helst. Har inga problem alls med vare sig morgonpasset, christer eller tankesmedjan.
Vadskajagtamigtillnärmorgonpassetharsommaruppehåll.Sommarvikariernaärinteallslikabrasomdomandra.)
Idag skulle jag, också för första gången på relativt länge, lyssna på spotify på datorn och det gick bra. Det va bara det att det mitt i första låten bara tar stopp och så kommer det upp nån ruta om att "skaffa Spotify premium eller Spotify unlimited". Och jag ba "Men jag haar ju redan Premium!" Skiter i det och lyssnar vidare. Sen helt plötsligt blir det självklart en reklampaus mitt i mitt lyssnande! Jag som alltid har varit så stolt över mitt premiumkonto, jag har helt plötsligt inte premium!
VARFÖR?
Får panik och kollar mitt bankkonto. Tänker minsann inte bli lurad på 99 kr och inte få nåt premium för pengarna. Men i juni har det mystiskt nog inte dragits några pengar.
VARFÖR?VARFÖR?VARFÖR?

Så jag måste gå in på deras hemsida och ladda ner premium på nytt. Får fylla i bankkortsnummret igen eftersom de uppgifter de har inte gäller längre...
Och där ramlar poletten ner. Klart att dom inte kan dra pengar från ett kontokort som har gått i två delar och som blivit spärrat, är kastat, är borta, är sönder. Ett kort som inte längre fungerar eller är i bruk.
Man ska inte knäcka sitt bankkort, för då kan man bli av med sitt premium.
Lesson learned.

Väl mött

Fortfarande asont i ryggen.
Fortfarande för lat för mitt eget bästa.
Kom igårkväll, precis innan jag skulle somna, på en sån där jobbig grej som jag bara har felplanerat. Nu känns det som att jag måste skjuta upp allt ännu mer. Och det är helg, så jag kan inte ringa och fråga nån heller. Jävla skit. Fast det känns töntigt om det inte skulle funka ändå. Det måste funka.

Snart, snart, snart kommer Nora. Då ska vi ba hänga och ha det fruktansvärt skönt. Dricka vin och äta ost och kex. Typiskt bra.

Jävla skitrygg, jag dör! Vill bara knäcka den åt alla håll och kanter. Jag är på tok för ung för att ha ryggproblem. Det ska inte va såhär. faktiskt.
Note to self: Sluta ligga som en jävla ostkrok i fåtöljen. Sitt som folk!

Väl mött

Jag har köpt världens bästa skor. Mina Easytonetofflor som jag har på jobbet är underbara. Efter två dagar har jag faktiskt träningsvärk I Röva Idag (för att citera mitt favoritradioprogram). Förstå vilken fantastisk stjärt jag kommer ha när den här sommaren är över! Dom är fulländade, mina skor.
Dock har jag förbannat ont i ryggen just nu, men det tror jag snarare beror på att jag har legat som en ostkrok i min ickeergonomiska fåtölj i två timmar och kollat på film (utan text, så jag har ju inte fattat nåt heller. Snacka om att slösa bort två timmar av sitt liv...).

Idag har jag ätit godis och jag är jävligt nöjd med det. Jag har inte tränat ett skit den här veckan.
FatCamp 2011 - Det går bra nu...

Väl mött

Vad är upp med att dom inte sänder Christers korta morgonupplaga på morgonen innan morgonpasset under sommaren?? Vad ska jag då lyssna på när jag cyklar till jobbet på morgonen? I morse sände dom bara ett gäng dåliga låtar på rad utan ens en tillstymmelse till att ha något slags prat mellan låtarna.
Herregudvadärdetmedmig?Börjarjagblitypmedelålders?

Är fortfarande sådär fantastiskt kärlekskrank. Så kärlekskrank att jag börjar få för mig en mass idiotiska tankar.
Måste liksom säga åt mig själv att jag måste skärpa mig.
Skärp dig!

Väl mött

Alltså, jag hörde den låten imorse (läs: klockan 13.30-ish), och nu kan jag inte få den av min hjärna. Otroligt drygt och irriterande, eftersom jag inte alls gillar den.
Jag och Chris har en liten grej vi brukar göra. Jag sitter vid köksbordet och äter frukost, sådär vid tolv, han sätter sig och dricker en smoothie eller proteinshake eller motsvarande, eftersom han har sprungit eller gymmat eller något. Sen gör han kaffe, jag dricker te och han frågar alltid om jag vill ha en kopp av den snuskiga svarta sörjan som han dricker. Nejtack. Jag kommer nog aldrig börja dricka kaffe. Smakar äckligt (Hej jag är fem år).
Så sitter vi så, och diskuterar. (Jag börjar bli bra på engelska nu.) Och så lyssnar vi på P3 och diskuterar musik och han börjar babbla på om death metal och black metal och skillnader och så vidare. Sen hånar han svensk musik lite. (förutom alla asbra metalband från Göteborg. Dom är tydligen många...)
Det är ändå okej att ha nån att bo med.

Jag har idag hostat så mycket att jag blivit blå i ansiktet, spräckt några blodkärl i tinningen, fått ont i nacken och börjat svettas brutalt. Just for your information.. Och jag tänkte jobba imorrn, justdeee..

Kollade på P.S, I Love You idag. Jag kände mig tvungen att köpa den, den är ju så fin och bra! Jag blev inte alls kärlekskrank. Nänä! Inte jag heller!
Jag låg där ensam och sjuk i min säng och bara önskade att det låg en stor och mörk irländare bredvid mig som kunde hålla om mig. Ge mig en kram och värma mig. Säga: "It's gonna be allright, louvv" på sån där fantastisk irländska. (Den största frågan nu är självklart varför Andy aldrig kallade mig "Louvv"??)
Åh, herre gud, jag måste börja skärpa till mig. Det här är inte okej. Faktiskt.
Ge mig en kram! Någon, vem som helst! NU!
Tur att Nora kommer och delar säng med mig i helgen.

Väl mött.

Jag gillar inte det här. Jag gillar inte att jag går runt och är sjuk. Är liksom inte ens sjuk på riktigt utan kan bara inte andas genom näsan och hostar som en gammal gubbe. Inte kul alls. Dessutom beter jag mig på ett sånt dåligt sätt så att jag blir ännu sjukare. Typ cyklar 15 mil för skojs skull, dricker vin, sover med öppet fönster. You name it.
Fast det är ganska soft ändå, om än rätt segt och tråkigt. Jag ligger i sängen och lyssnar på gamla poddar av Morgonpasset och Tankesmedjan. Detta resulterar i att jag ligger och vrider mig i skratt, för mig själv. Och det är ju bra. Bra att va glad, bra att skratta.

Efter helgen är jag nästan sugen på att va världens största nörd och köpa mig en ny cykel, en såndär snabb en med obekväm sadel. Det var så fint och härligt och kul och fantastiskt att cykla omkring där i det Östgötska landskapet (jag vill kunna skriva det som det låter, öööschöttska, vill kunna skriva på dialekt). Solen sken och jag var glad. Jag vill ha en cykel! Men jag kanske får nöja mig med att vara lite lagomt nördig med min nya kompass och mina orienteringsplaner.
Jag är en tönt helt enkelt, har alltid varit, kommer alltid att va. Men jag är okej med det. Så det så.

Väl mött.

Påväg hem från jobbet och jag ser alla människor som bara njuter av sina nyförvärvade skatteåtebäringspengar med en öl. Jag vill också, jag vill också!
Åkte till Hemköp och köpte keso och en korsordstidning istället. Hej, Agda 59!
Medan jag spatserade omkring bland hyllorna och spanade in alla färskvaror som erbjöds pratade jag med min käre far i telefon. Och när jag närmade mig kassan hittar jag ett sånt där filmställ där man kan köpa film typ hur billigt som helst. Jag såg en film som jag velat ha jättejättejättelänge (minst fyra veckor!). Tänkte att jag skulle leta rätt på en till film, eftersom man fick två för nittionio kronor - ett fynd! Jag la ifrån mig mina andra varor och fortsätter botanisera bland filmerna samtidigt som jag pratar med min far.
De andra filmerna var helt värdelösa, så jag tog mitt pick och pack och går till kassan. Det var bara det att filmen som jag faktiskt skulle köpa helt plötsligt var spårlöst försvunnen, vilket jag även berättade för min far i telefonen. Så jag gick tillbaka till filmhyllan och grabbade tag i en ny film.
Går till kassan och betalar och pratar fortfarande med pappa. När jag lägger ner alla mina prylar i väskan får jag för mig att jag har tappat min sjal och börjar frenestiskt leta efter den. Jag inser att jag har klämt fast den under armen.
Och vad finner jag där, om inte filmen jag trodde att jag spårlöst hade tappat bort! Kvalificerad snattning på hög nivå. Inte ens tjejen i kassan märkte att jag, fullt synligt, gick ut med en film under armen helt utan att betala.
Man borde kunna sätta detta i system. Make a bussiness out of it. Sugen?

Nu ska jag gå och dö i min onda hals, täppta näsa och rinnande ögon.
Gotta löve the life of beeing sommarallergiker.

Väl mött

Okej. Nu börjar FatCamp Djäknen Summer of twothousandeleven officiellt och på riktigt.
Jag har inte vågat ställa mig på vågen på år och dar, har inte tränat på säkert lika länge och jag har nog hetsätit mackor eller bara svullat i mig godis och snask varje dag de senaste två veckorna (läs: de senaste två åren, med korta undantag). Jag har kallat mig för livsnjutare.
Metabola sjukdomar, tjocka lår och svällande kropsdelar i allmänhet - here I come!
Jag har gjort latheten till en livsstil. Varför ska jag släpa mig till gymmet/gå ut å springa/svettas när jag kan ligga i soffan och ba ge efter för sockerruset och saltbegäret och kolla på bra tv alternativt film? Livet är underbart!

Sen mår man lite dåligt och känner sig som världens sämsta människa. Erika är typ duktigast i hela världen. Jag avundas hennes motivation, ork, målmedvetenhet och framförallt hennes prestation. Duktiga hon! Lotta tränar varje dag och hon får det att låta så fantastiskt att hänga på gymmet. Jag tänker: Jag ska också gå å träna! Sen tar jag mitt förnuft tillfånga och lägger mig i soffan istället. Hanna tränar också hela tiden och är nog snabbast och starkast i världen (Ja, hon är Pippi Långstrump). Jocke ba bestämde sig för att inte äta en massa godis eller bröd eller onyttig skit på ett tag och var bara asnyttig i... länge.
Jag vill också va en duktig människa. Sådär som jag brukade vara. Varför blev jag en lat tjockis, som bara gör ingenting, äter allt jag kommer över och som dricker alkohol som om det inte fanns någon morgondag?

Det värsta är att jag mår som sämst efter att ha hetsätit och latat mig. Men tanken på smaken av godis och den avslappnade känslan som kommer till en när man lägger sig i soffan får mig att dö av längtan till nästa slackermoment.
Samtidigt finns det inga stunder där jag känner mig så glad och lycklig, så pigg och fräsch och nöjd som när jag, drypande av svett, går hem från friskis och bara äter löjligt nyttigt i massor av dagar. Däremot är tanken på en timmes brutal kraftansträngning är så jobbig att jag blir svettig bara av den och lägger mig i sängen och gråter en skvätt.
Livet är alltbra knepigt

Från och med nu är det enbart grönsaker, keso och kyckling resten av sommaren. Inget godis, inga popcorn, ingen glass, ingenting.
Från och med nu är det friskis, röbospåret eller hågadalen varje dag resten av sommaren. Inget mer slacker-soffhäng, ingenting.
Från och med nu ska jag bli sådär som jag var när jag var 15.
Från och med nu ska jag bli nyttig och duktig, för resten av mitt liv.

Jag ska bli så jävla fit och nyttig.
Jag hör av mig om resultatet. (Don't wait up...)

Väl mött

Är lite smått fascinerad och irriterad över hur man kan ta hutlösa 369 kr för en box med en serie och sen har man liksom lejt ut arbetet med att skriva subtitles till en bakfull fjortonårig thailändare som fått typ 50 spänn för jobbet.
Hur svårt kan det vara att skriva rätt? Eller ba kolla igenom så att man har skrivit rätt? Blir fantastiskt störd på fel text med slarvfel, stavfel, syftningsfel och fel, fel, fel när jag ska kolla på min favoritserie. Det är inte okej.
Mitt nya mission in life får helt enkelt bli att skriva korrekta subtitles. Eller nåt ditåt.
Jag pallar inte att läsa texten "Jösses" när personen på bilden presenterar sig vid namn "Jesus".

Väl mött

Det är ofta jag tänker på det här. Och det är lika ofta jag kommer fram till samma sak.
Jag är en dålig människa. En dålig svensk, skulle jag ong vilja specificera det till.
Det är nämligen så att jag hatar sommaren. Har alltid gjort, kommer alltid att göra.
Hata kanske är ett lite väl magstarkt ord, men jag hyser så mycket ickekärlek till sommaren. Till skillnad från övriga invånare i detta avlånga land.
Hela skiten med sommarångesten och ilskan kommer redan när snön börjar smälta och solen vågar smyga sig fram bakom molnen. Man tar ut segern i förskott. Kastar tjocka jackan. Bränner vinterkängorna. Helt plötsligt står man där med en gratis förkylning.
Det går framåt och det blir vår på riktigt. Förväntningarna på den bästa sommaren ever växer sig större för varje år. Och det börjar knoppa. Man fantiserar ihop planer på resor, festivaler, parkhäng, badutflykter och grillmys tills solen åter går upp bakom kyrktornet. Sen kommer det där obligatoriska snöovädret som tar död på alla förhoppningar om en annalkande sommar.
Och sen helt plötsligt. Det är grönt överallt, 24 grader varmt, solen är uppe hela dygnet, vin hela veckan och två dagar kvar i skolan. Och just där och då känns det som att man missade allt som hände på vägen dit. Vad hände med den halvvarma och friska våren? När kom den svettiga sommaren? Där är man så nära sitt sommarlov så man inte ens vet vart man ska ta vägen. Sommaren och ledigheten och festligheten.
Sista skoldagen och man vill fira. Man ba - jaaa, vi sitter ute hela natten! Och så blir man sjuk igen.
Sen kommer allergierna. Ögonen kliar & rinner, nästan är täppt & rinner, öronen kliar, huvudet värker och jag kan inte sova. Inte andas, ingenting.
Det där med sommarlov är bara att glömma. Man jobbar alla soliga dagar, är ledig alla regniga. Blir bitter och vill inte träffa folk, orkar inte göra nåt. Bitterfittan tar över min kropp och mitt sinne och vill inte riktigt ta sig härifrån. Sen är det helt plötsligt augusti, snart börjar skolan. Man har skaffat sig en massa deg men har inte bakat ett skit på hela sommaren, allt relaterat till jobb och regn och bitterfittan. Ovärt.
Nämnde jag att jag dessutom är värmeallergiker? Pallar inte att det är mer än 20 grader varmt. Jag vill inte gå omkring helt utan kläder. Klär gärna på mig mer än nödvändigt. Hatar att gå omkring och bli assvettig av att bara sitta still. Ge mig normala temperaturer som vår och höst. I denhär stan finns det dessutom inte ens nån sjö att hänga vid. Inget bad på hela sommaren.

Ändå är sommaren det bästa som finns. Just för att man kan hänga utomhus hela natten. Just för att man hänger i parken och grillar och dricker vin. Just för att det inte är ljust när man går upp kvart över fem och åker till jobbet. Det gör allt lite, lite lättare. Just för att man kan dricka vin på en tisdag eller söndag eller närsomhelst utan att någon tycker att det är konstigt. Just för att jag kan gömma mig innomhus och hålla mig borta från folk och kommer undan med att skylla på min allergi. Just för att man kan äta glass varje dag och ligga på en filt och läsa en bok hela dagen och bli brun på benen, armarna, magen, ansiktet. Just för att man kan äta jordgubbar och bara njuta av livet under de soliga långlediga helgerna.

Okej då, det kan få va två-tre sommarmånader i år också, jag går med på det.

Väl mött

Nu är jag med amerikan.
Vi spenderade nyss en kvart i köket med att konversera och jag har aldrig mått sämre. Jag hatar hur jag stapplar fram med mina okunskaper i det engelska språket och jag bara önskar att jag va full så de skulle va okej med alla fel. Plus att jag faktiskt skulle va mycket bättre då. Jag som trodde att jag kunde det där med engelska efter att faktiskt ha dejtat en irländare i två månader. Å andra sidan så spenderade han största delen av tiden med att håna min taskiga engelska...
Jag vet inte alls hur det här kommer sluta. Ett halvår med kommmunikationssvårigheter. Eller så kanske jag blir riktigt haj på det där med engelska, kanske plockar upp lite härlig amerikans slang som jag kan slänga mig med och verka cool. Antagligen.
(tjejen som kollar upp vartannat ord på google translate innan hon ens vågar tänka dom)
Det kommer bli bra.
Kan ju alltid fortsätta med taktiken jag uppfann ikväll. Jag avslutar nämligen aldrig riktigt en mening, bara för att slippa säga ord som jag inte kan. Och det bästa är att han fattar och svarar. Jag gillart! Vi förstår varandra så bra!

Imorgon tänker jag ignorera min sjukdom och min allergi. Imorgon ska jag va pigg och glad med öppna ögon. Sådeså! (Komigen juni har ju inte ens börjat, kan ju inte gå runt å va allergisk nu!)

Väl mött

ps. jag har börjat kolla in bostadsrätter igen, och det finns så mycket fint. Jag vill köpa en egen lägga i fålis eller lutis eller svartis, gärna med balle i söderläge och badkar. Uteplats med grill är alltid fint. Och jag vill ha den nu! NUNUNU!

Känns sådär lagomt skitkul att ligga astrött med feber i min säng, i mitt rum, i min lägenhet och försöka sova when there's a party in my livingroom.
Och jag är en för stor mes för att säga åt alla jävlar att hålla käften, sluta dricka av mitt vin och min sprit, sluta äta upp mina popcorn och spotta alla kärnor på golvet och ba gå härifrån.
Kan dom inte förstå att jag har feber och vill sova? Syns det inte på mig? Hur många arga blickar ska jag ge dom (hur många gånger ska jag orka ta mig upp ur sängen gå ut till köket och fylla på mitt vattenglas, bara för att få möjlighet att ge arga blickar)? Funkar det att skicka sms till några av dom, eller skriva argt på fejsbokk? Nånting? Jag vill ju sova!

Jävla skit. Bra sistakväll med bror som sambo.

Väl mött.

Man ska inte sitta utomhus hela natten ba fatt man tror att det är sommar. Efter lördagens sitta-utomhus-till-halv-fem har jag mått konstant dåligt. Vänt på dygnet å inte kunnat sova, ont i halsen, ont i huvet, ont i näsan. Svullen och kliar. Och jaa! Jag vägrar inse att mina besvär (förutom sömnproblematiken) har det minsta att göra med mitt krig mot sommaren och blommorna och växtligheten. Jag inbillar mig fortfarande att det är för tidigt. Jag kommer va död vid midsommar. Bör nog åka till apoteket och köpa upp halva deras bestånd av livostin och loratadin. Japp, så fåre bli!

Jag är för lat för att gå omkring och va ledig. Rastlös like nobodys bussiness, men för seg och trött för att göra minsta lilla grej. Vill bara att min True Blood season three ska komma. NUUU!!

Och imorrn åker Olov, försvinner iväg bort. Heeeejdåååå! Det kommer bli jättejättetomt. Vem ska hålla koll på mig? Americano -83 vet inte vad han har gett sig in på. Han typ betalar för att vara min barnvakt i 6 månader. Kul. Iochförsig får han han plåster av mig. Värte!

Väl mött