klyftigatankar

Magsåret som växer sig större och större. Som äter upp mig inifrån. Det enda jag tänker på. Varenda vaken minut. Vill göra det nu, så jag har det gjort och överstökat. Vill gärna skjuta på det fram till midsommar så jag liksom inte behöver tänka på det. Vll blunda för det. Fast jag vet att det är bäst att bara göra det: Göra det som måste göras, säga det som måste sägas.

 

Men magsåret. Det bubblar och väser och bränner och ilar. Och jag känner mig hjärtlös, kall och elak. Så får du inte tänka. Det säger både den förnuftiga versionen av mig själv och alla andra. Och så hade jag sagt högt med ord om det var så att det inte gällde mig. För ett par månader sedan tyckte jag att Maja var fjantig som höll på och nojade och oroade sig och var livrädd och kände sig dum, som en svikare. Men nu sitter jag själv där, med samma skräck och rädsla och känsla. Jag vill, jag vill, jag vill. Men jag vill inte. 

 

Och jag har liksom inte riktigt hajjat om det är sant och på riktigt. Det känns som att det fortfarande är ett löst låtsaslöfte som hänger och dinglar i luften på en tunn och skör liten sytråd. Den kommer snart att gå sönder och så finns där plötsligt ingenting. Jag blir tom.

 

Och sen allt det där andra. När allt känns bra och jag får pankångest över att jag är nöjd och vet vad jag vill, tror jag, och det känns bra för en gångs skull, riktigt jävla bra, fast jag inte riktigt vill. Men så inträffar en rad sånna där småsaker som får mig att vilja skjuta nån i huvudet pga irriterande göromål och störiga handlingar och idiotiska kommentarer och någonslags ignorans som jag inte är van vid och inte riktigt gillar, I don't care. Så jag blir arg, ledsen och besviken. För jag trodde jag hade kommit på vad jag ville. Men nej. Nu inser jag ju, åter igen, att det är nåt annat jag vill. Så istället känner jag mig vilsen, elak och utnyttjad. Och tom. Lämna mig i fred, låt mig va. Men jag är kvar, är fast, halkar dit. I vanlig ordning.

 

Jag längtar till våren i Indien. Jag längtar till hösten i Norge. Jag vill bort en stund. Jag kanske borde åka till Prag i ett par månader och hitta mig själv....

 

Jag villl ju bara inte frysa om natten.

 

Väl mött

 

Det känns som att någon med mycket små och iskalla händer tar stryptag på mig. Fast liksom inifrån. Som om att någonting bara snörper ihop min strupe. Luften kommer inte in, luften kommer inte ut. Hjärtat slår tre gånger så snabbt och tårarna bränner bakom ögonlocken. Den där vidriga, äckliga känslan av att spontant behöva kaskadkräkas lite snabbt kommer över mig innan jag ens hinner blinka.

 

Det går över på två sekunder, men känslan sitter liksom kvar. Det känns som jag ska svimma och jag tittar ner på mina fötter. Inser att jag fortfarande cyklar, att tramporna går och att cykeln tar sig framåt. Snart är jag hemma.

 

Hatar när det händer. Hatar de kalla kårarna som liksom ilar kvar i flera dagar och att jag känner mig som världens ynkligaste, mest värdelösa och menlösa lilla människa. Allt är fel och dåligt och jag kommer dö ensam tillsammans med femtusen äckliga katter. Utbränd dessutom.

 

Och på detta har man haft en sån där knäpp dag på jobbet när allt känns konstigt och fel och hullerombuller. Ibland önskar jag att jag hade ett jobb utan ansvar. Ett jobb där det liksom inte gör så mycket om man inte hinner, om det inte blir helt rätt eller om nåt inte funkar eller går ihop sig eller jag inte har maximalt full koll. Ett jobb där man kan tänka: Det löser sig. Det kanske skulle kunna ta the edge of it lite.

 

Plus att alla tankar bara går runt runt runt runt och jag undrar vem jag är och vad jag gör och vad jag heter och varför finns jag. Framförallt undrar jag varför jag är 24 år och har jobbat i mindre än ett år, och liksom funderar på varför jag står och stampar. Står jag och stampar? Sitter jag fast? Eller? Är det bara jag som är knäpp? Det måste ju vara så, eller hur? Att jag är knäpp?

 

Vill bara sova och blunda och att allt ska kännas bra imorrn.

 

Väl mött

 

I måndags påbörjade jag projekt "inte sminka mig på två veckor".

det går bra, tackar som frågar.  Jag håller mig hemma, på jöbbet och på gymmet. Går runt i pyjamas och mjukisar all day long, så att säga. Så frånvaron av lite smink gör inte så mycket. förutom varje gång jag råkar gå förbi en spegel....

Idag fick jag ett nytt projekt.  inte färga håret på två månader . Observera att detta gäller även om jag får panikutväxt med tillhörande panikångest. Men jag ska klara det. Jag lovar. 

 

Väl mött

 

 

När man blir arg, bitter och lite ledsen för att man måste jobba över 45 minuter. sen inser man att ens kompis blivit beordrad att jobba heldag och så skäms man lite...

 

Imorrn ska jag ha mittbedömning med min student. Hon har gått med mig typ två dagar, alldeles precis i början. Är förmodligen typ mer nervös över bedömningen än vad hon är. Stabil tjej. Jag alltså.

 

Igårkväll svalde jag stoltheten och började följa den där bruden jag hatar på friskis på instagram. Mest för att bli mer arg och bitter och avis och sådär. Intalar mig för att det skall vara för inspiration, fast jag vet ju att jag inte funkar så riktigt.... Fast hon brukar ju lägga upp nyttiga recept på saker som ser asgoda ut... ja, fast de innehåller ju bara låtsassaker och proteinpulver, och dessutom har hon överdrivet stora biceps och hennes abs är rätt groteska... not my cup of tea  (som sagt, bitter tjej)

 

Idag kom jag på ett projekt jag kan ha ett tag fram över. En annan träningsnarkoman slash fitnesstokig brud på instagram hade kört någon slags no sugar added-challange. Och jag tänkte att det ska jag göra, fast inte så extreeeemt som hon gjorde. Ska mer bara låta bli att hetsäta samt äta godis och kakor etc etc på två veckor. Hur svårt kan det vara?? Jo, kom hem från spinningen kvart över 10 och kände mig svinmfärdig. Drack ett glas sprite (vaa?? Jag dricker aaaaaldrig läsk (om det inte är utspätt med alkohol)) sen var det någon på jobbet som fyllde år så det fanns ett lifetimesupply av kladdkaka. Åt massor, det var gott!

 

Men jag ser ljust på framtiden! Lycka till till mig!

 

Skit samma. nu ska jag sova.

 

Väl mött

 

 

 

På en vecka har jag helt plötsligt blivit ett helt år äldre, men inte det minsta lilla klokare.

Har firat min födelsedag på det bästa sättet man kan, genom att åka längdskidor i vasaloppsspåren. Hur underbart som helst. Love it

 

Har börjar jobba natt. Och jag gillart. Det är lugnt och skönt och annorlunda och jag får gå hem och sova när alla andra börjar jobba. Nice. Fast det är en massa spring och massor att göra och man tänker hur segt som helst och jag misstänker att jag kommer bli knäpp av att vända på dygnet i tid och otid.

 

Måste börja planera norge. Måste börja ta tag i saker fast jag inte riktigt orkar... Men jag måste annars kommer jag inte komma iväg och då kommer jag sitta fast här. Jag vill göra nåt annat. Bara ett litet tag.

 

Jag måste ha ett projekt. Jag blir deprimerad typ fem gånger i veckan för att jag mår illa för att jag har hetsätit godis eller mackor eller nåt annat. Måste ta tag i mitt sockerberoende på riktigt. På riktigt. Fast jag orkar inte riktigt det heller. Men eftersom jag tycker att det är lite kul att försöka påbörja något slags projekt (men inte riktigt avsluta det, utan istället fuska efter två och ett halvt dygn) så ska jag prova. Måste även börja hetsstyrketräna eftersom jag och Lotta råkde anmäla oss till någonslags tävling i att vara starkast. Fast vi tävlar ju bara mot oss själv eftersom vi vet vilka vi konkurrerar om förstaplatsen med. Vi kommer bara förlora. Men det är ett kul projekt. Och jag kanske kanske kanske kan lär mig att gör chins. På riktigt, utan hjälp. Kanske. Det är ett mål jag har iallafall. Och vi kommer definitivt att vinna mot oss själva.

 

Jag älskar att våren börjar titta fram. Den är fin och gör mig glad.

 

Precis som National tresure. Går på femman i detta nu. Är lyckligast i världen. Borde poppa popcorn och koka te.

 

Imorgon ska jag spinna, för första gången på en vecka. Längtar så jag kan dö!

 

Väl mött