klyftigatankar

Det känns som att någon med mycket små och iskalla händer tar stryptag på mig. Fast liksom inifrån. Som om att någonting bara snörper ihop min strupe. Luften kommer inte in, luften kommer inte ut. Hjärtat slår tre gånger så snabbt och tårarna bränner bakom ögonlocken. Den där vidriga, äckliga känslan av att spontant behöva kaskadkräkas lite snabbt kommer över mig innan jag ens hinner blinka.

 

Det går över på två sekunder, men känslan sitter liksom kvar. Det känns som jag ska svimma och jag tittar ner på mina fötter. Inser att jag fortfarande cyklar, att tramporna går och att cykeln tar sig framåt. Snart är jag hemma.

 

Hatar när det händer. Hatar de kalla kårarna som liksom ilar kvar i flera dagar och att jag känner mig som världens ynkligaste, mest värdelösa och menlösa lilla människa. Allt är fel och dåligt och jag kommer dö ensam tillsammans med femtusen äckliga katter. Utbränd dessutom.

 

Och på detta har man haft en sån där knäpp dag på jobbet när allt känns konstigt och fel och hullerombuller. Ibland önskar jag att jag hade ett jobb utan ansvar. Ett jobb där det liksom inte gör så mycket om man inte hinner, om det inte blir helt rätt eller om nåt inte funkar eller går ihop sig eller jag inte har maximalt full koll. Ett jobb där man kan tänka: Det löser sig. Det kanske skulle kunna ta the edge of it lite.

 

Plus att alla tankar bara går runt runt runt runt och jag undrar vem jag är och vad jag gör och vad jag heter och varför finns jag. Framförallt undrar jag varför jag är 24 år och har jobbat i mindre än ett år, och liksom funderar på varför jag står och stampar. Står jag och stampar? Sitter jag fast? Eller? Är det bara jag som är knäpp? Det måste ju vara så, eller hur? Att jag är knäpp?

 

Vill bara sova och blunda och att allt ska kännas bra imorrn.

 

Väl mött