klyftigatankar

 

Igår hade jag fredag på en söndag. (Classic sjuksköterska). Hade jobbat hela midsommarhelgen. Torsdag till söndag. Njöt av den kommande ledigheten och unnade mig ett glas rött medan jag övervakade slavarna (Mamma, Pappa, Bror och Syster) under deras arbete i köket. Jag målade naglarna i en gräll violett nyans, ny för säsongen.

 

Såg fram emot min lediga måndag. Min lediga dag med morgonprommenad i solskenet, vattensportlek med bror, lunchdate med bror och bror, mysfika hos mormor och mysfika med tokmalin. En skön dag i solen, med nagellack och ringar.

 

Gick idag upp tidigt och passade på att tvätta medan jag gick mig morgonsolskensfunderarprommenad (effektiv tjej!) Solen sken och jag ömsom skrattade åt, ömsom störde mig på Emma Knyckare, somarjobbbarn på Morgonpasset, när hennes stämma ljöd i mina lurar. Hon är liksom rolig, dryg, pinsam, övermäktig och tokig i en konstig blandning. Ibland är det kult, ibland bara orkar jag inte. Men jag var för glad för att orka gnälla, och hon var rätt kul.

 

Klockan var knappt åtta och då ringer telefonen. Dolt nummer. (hade jag inte sagt upp mig på kirurgen, raderat allt vad min telefonnummer heter??)

 

Chefen på andra sidan luren: "Hej, du, kan du komma in och jobba. Det är fyra sjuka idag. Till lunch iallafall?"

Jag vill liksom skrika:"ÄR DU KNÄPP. JAG ÄR LEDIG IDAG!!!!!" Men jag vet ju hur det är. Hur det känns att vara en av de som är kvar, som får ta allt när andra är sjuka. Och jag antar att det är den bästa och sämsta egenskapen som sjuksköterska. Att man bryr sig. För mycket.

 

Jag hör hur min röst säger: "Ja, jag kommer."

 

Det är så svårt att säga nej. Så otroligt svårt att neka chefen när man vet hur jobbigt och jävligt det blir. När man vet hur utbränd och trött chefen har blivit av det eviga pusslet och krånglet med att det konstant fattas folk och att folk blir sjuka för att de måste jobba för att de måste täcka för varandra. När man vet att det är hennes sista vecka innan hon lägger av, slutar och blir fri. Extra jobbigt när chefen är ens Mamma.

 

Och när man under det här "korta extrapasset fram till lunch" inser att det aldrig någonsinn kommer gå att sluta klockan 12. Det kommer inte bli någon lunchdate. Ingen mormorsfika och inget kompishäng. Allt bara rinner ut i sanden framför mig. Medan jag sitter i en kokhet bil iklädd pyjamas och solen gassar utanför. Ledigt folk springer förbi utanför med en glass i handen medan jag ilar över halva stan för att hjälpa de sjuka i nöd. Och jag har liksom ingen koll på någonting.

 

Börjar nästan gråta ett par tre gånger när jag skyndar mellan patienterna. Håller igen. (bakom ratten kan ingen se dina tårar) Jag lever fortfarande i någonslags tro att jag skall hinna innan lunch. Nä, inte innan lunchen, men kanske till jordgubbsfikat hos mormor. Skyndar vidare. Helt plötsligt är klockan 15.00. Bilen är kokhet, asvarm. Jag sitter med ett gäng prover i min hand som jag faktiskt inte har en aning om vad jag ska göra med. Har precis varit hos en patient och upptäckte att jag hade använt alla mina handskar. Jag som trodde jag hade ett aldrig sinande lager..... Känner mig därför även lite äcklig. Klockan är 15.00 och jag har ännu inte ätit någonting sedan jag hetsåt en banan och lite fil kl 08.15.

 

Ringer mormor och råkar börja storgråta så hon nästan tror att någon dött. Jag får lugna henne så hon inte får en hjärtinfarkt. Ringer sedan Malin och börjar gråta lite igen. Åker till macken (eftersom bilen självklart måste tankas, enbart för att ge mig ytterliggare ett uppdrag innan jag får möjlighet att inta föda). Har precis slutat hulka när jag inser att jag måste ta reda på om det är diesel eller bensin. Ringer chefen, mamma, och frågar. I samma veva börjar jag självklart gråta igen och alla som tankar ser hur min värdighet rinner av mig i takt med mina tårar. Går in och betalar och orkat liksom inte bryr mig min om att min mascara nu klamrar sig fast längs nederkanten på min kind istället för att vackert rama in mina (numer rödsprängda) vackra klarblå ögon.

 

Kommer in på kontoret och en sjuksköterska (typ den snällaste there is) talar vänligt om hur bra det var att jag kunde komma in "Synd bara på en sån solig dag" lägger hon till med klämkäck stämma. Det är inte hennes fel, men det får mig att bara vilja gråta ännu mer.

 

SItter i lunchrummet och löst folk vandrar in och ut, om varandra. Chefen/Mamman kommer in och jag börjar per automatik gråta igen. Två andra sjuksköterskor kommer in, och hela karusellen är igång igen och igen. Och igen.

 

Mina ögon svider, de är röda och nu finns det nog inga tårar kvar. Vet ej heller om jag vågar gå tillbaka till jobbet. Känns som att man ger ett sånt himla bra intryck när man första dagen man går sjäv storgråter femtusen gånger. Och alla liksom tror att det är för att man fått för krångliga patienter. Fast egentligen är man bara besviken för att man ville va ledig och allt det man planerat bara går upp i rök (Aspergers gör sig påmind igen). Och man har inte ätit.

 

Och sen är det något som bara fattas. Och jag vet precis vad, men jag orkar inte bry mig.

 

Leder mig genom ett spinningpass som om det inte fanns någon morgondag och den extremjobbiga förmiddagen och eftermiddagen är som bortblåst. Så himla skönt.

 

Tills jag sätter mig på bussen hem. Och den går åt fel håll. Bort från hemmåt och mot bortåt. Så jävla jobbigt att vara jag idag. Tur att dagen snart är slut.

 

Längtar hem till Uppsala mer än någonsin. Och det som igår kväll ändå kändes rätt okej....

 

Väl mött

 

 

Efter att ha varit ha i Falun, bott hemma hos Mamma och Pappa i ett av mina många gamla flickrum, har panikångesten lagt sig och återkommit, lagt sig och återkommit flera gånger. Många gånger. Om och om igen.

 

Ibland blir hemlängtan till Uppsala så stark. Jag saknar min lägenhet, mitt rum, min säng. Saknar mina rutiner, mitt jobb, mina vänner. Saknar att hänga på Friskis & Svettis och att man känner hälften av alla som springer omkring.

 

Saknar min kökssoffa, mitt kylskåp och mina rutiner. Saknar att ha det så som jag vill och så som jag är van. Längtar hem.

 

 

Det märkligaste är att hemma inte längre är huset i Hosjö. Hemma har helt plötsligt blivit den där halväckliga studentlägenheten i Uppsala. Alla mina vanor, alla mina rutiner, allt det som numer definierar mig verkar helt plötsligt vara det jag hade i mitt kära Uppsala.

 

Saknar alla mina prommenadstråk och cykelvägar, saknar mina kära spinningotionärer, saknar tillochmed den konstiga killen i tvättstugan.

 

Det har gått så långt att jag näst intill börjat hallucinera och liksom tror att jag ser folk so jag vanligtvis brukar se i Uppsala. Både folk jag känner på riktigt och folk som man liksom bara känner igen för att an alltid hänger på samma ställen. (förmodligen friskisfolk och sjukhusfolk)

 

Igår grät jag en skvätt så då kändes det lite bättre. Och jag har jobbat hela helgen. Jobbat en hel del själv, och det känns lite bättre. Lite. Men jag har fortfarande ingen aning om vem jag skall ringa när. Och när jag borde göra si eller göra så. Eller hur jag ska tänka och prioritera. Vilka kollegor och medarbetare som är bra och snälla och vilka som är dumma. Jag är så lost och jag saknar mitt gamla jobb där jag nästan visste allt och visste precis vem jag skulle fråga eller smöra för för att få reda på ett svar eller få saker och ting precis så som jag ville ha det. Och vilka man skulle undvika.

 

Jag jobbar jämt och har precis insett att jag inte har något socialt liv, eftersom jag jobbr jämt. Men snart är jag tillbaka hemma, i Uppsala alltså. (enbart för att snart åka till Norway och jobba ännu mer.....) Och jag antar att jag får göra så gott jag kan fram till dess...

 

Bor ju trots allt hos Mamman och Pappan, där det finns ett never ending storage av rödvin. Jag kan nog klara av sommaren.

 

Puss och klem och hej och hå.

 

Väl mött.