hemlängtan
"Och jag vill ha dig för gamla tiders skull, Du betydde inte allt, Men det blåste aldrig kallt.
Du var solskenet, jag var ensam. Du var alldeles runt hörnet, i kvarteret"
Efter att ha varit ha i Falun, bott hemma hos Mamma och Pappa i ett av mina många gamla flickrum, har panikångesten lagt sig och återkommit, lagt sig och återkommit flera gånger. Många gånger. Om och om igen.
Ibland blir hemlängtan till Uppsala så stark. Jag saknar min lägenhet, mitt rum, min säng. Saknar mina rutiner, mitt jobb, mina vänner. Saknar att hänga på Friskis & Svettis och att man känner hälften av alla som springer omkring.
Saknar min kökssoffa, mitt kylskåp och mina rutiner. Saknar att ha det så som jag vill och så som jag är van. Längtar hem.
(vadfanharjaggjort??!! varför lämnade jag mitt underbara jobb och min fantastiska lägenhet, mina fina vänner och alla rutiner som jag tycker om och är van vid?! Och ja, jag är medveten om att jag har en liten Aspergers delight. Men jag gillar mina rutiner och mina vanor och att de aldrig någonsin bryts och ändras utan att det är jag som bestämmer det)
Det märkligaste är att hemma inte längre är huset i Hosjö. Hemma har helt plötsligt blivit den där halväckliga studentlägenheten i Uppsala. Alla mina vanor, alla mina rutiner, allt det som numer definierar mig verkar helt plötsligt vara det jag hade i mitt kära Uppsala.
Saknar alla mina prommenadstråk och cykelvägar, saknar mina kära spinningotionärer, saknar tillochmed den konstiga killen i tvättstugan.
Det har gått så långt att jag näst intill börjat hallucinera och liksom tror att jag ser folk so jag vanligtvis brukar se i Uppsala. Både folk jag känner på riktigt och folk som man liksom bara känner igen för att an alltid hänger på samma ställen. (förmodligen friskisfolk och sjukhusfolk)
Igår grät jag en skvätt så då kändes det lite bättre. Och jag har jobbat hela helgen. Jobbat en hel del själv, och det känns lite bättre. Lite. Men jag har fortfarande ingen aning om vem jag skall ringa när. Och när jag borde göra si eller göra så. Eller hur jag ska tänka och prioritera. Vilka kollegor och medarbetare som är bra och snälla och vilka som är dumma. Jag är så lost och jag saknar mitt gamla jobb där jag nästan visste allt och visste precis vem jag skulle fråga eller smöra för för att få reda på ett svar eller få saker och ting precis så som jag ville ha det. Och vilka man skulle undvika.
Jag jobbar jämt och har precis insett att jag inte har något socialt liv, eftersom jag jobbr jämt. Men snart är jag tillbaka hemma, i Uppsala alltså. (enbart för att snart åka till Norway och jobba ännu mer.....) Och jag antar att jag får göra så gott jag kan fram till dess...
Bor ju trots allt hos Mamman och Pappan, där det finns ett never ending storage av rödvin. Jag kan nog klara av sommaren.
Puss och klem och hej och hå.
Väl mött.
ps. vill bara tillägga, för säkerhetsskull, att jag eventuellt går ur tiden den 7 juli. Skall den dagen simma Vansbrosimmet. Tre kilometer i den kalla, luriga och farliga dalälven. Och jag är ingen vidare värst bra simmerska, trots att jag är född i Fiskens tecken. Ironiskt. Jag komer drunkna, precis så som jag alltid trott. (är dödligt rädd för vatten!!! OBS: sanning, får typ panikångest av att bada i en sjö ibland.)
Kommentarer
Trackback
