klyftigatankar

Jag lider ju av beslutsångest av den svårare graden. Har alltid gjort kommer alltid att göra. Rädd för att göra fel, gå miste om en bra deal, ta ett snedsteg och missa något som är skitbra för att jag blivit lurad, eller varit för stressad, och således valt det sämre alternativet.

 

Men såhär är det. 

Jag har skitkul. Jag skrattar, är glad och känner ingen press. Jag kan slappna av och känner mig inte sådär awkward som jag alltsomoftast gör. Skäms inte för nåt. Jag är nöjd och tillfreds och känner inga som helst krav på mig själv eller något annat. Mest för att jag inte bryr mig det minsta lilla överhuvudtaget. (eller gör jag?)

 

Dock blir jag irirterad, frustrerad och lite sur ibland. Och jag skäms lite. 

 

Och även fast jag vet att jag verkligen, verkligen inte borde för att det kommer sluta med att jag fastnar i gamla mönster så kan jag liksom inte riktigt låta bli. Jag behöver det här. Fast egentligen är jag bara det största egot som någonsin existerat. Men I'm cool with that. 

 

 

Väl mött

 

Från att inte ha brytt mig om julen alls till att ha varit bittrast i hela världen över att inte få fira jul på riktigt till att få fira en finfin jul flera gånger om.

 

Mamma och pappa och bror och syster kom förbi i söndags. Jag bjöd på glögg och fika och de bjöd på julmat. De hade med sig en fungerande mikro och tog med sig min icke-fungerande och pappa lagade den trasiga jorden. Vi spelade spel. En riktigt fin julafton, litegrann i förväg, med min fantastiska familj. (även om bror nr 2 saknades)

 

Julgrötsfrukost på julaftonsmorgon innan kvällsjobb med några av stans bästa sjuksköterskor som håller folk vid liv när alla andra är lediga och kollar på Kalle Anka och knäcker nötter. Julmys på jobbet med julbord och julmust. (och jag fick årets julklapp av Jois. Han är tokig och rolig och snäll)

 

Juldagsfirande med jobb och sveriges tröttaste taco- och filkväll med några av stans bästa sjuksköterskor som hålller folk vid liv medan andra är ute och dricker öl och vin och köar i snöstorm till en dålig och överfull klubb samt ligger i bakfylleångest imorgon. Jag slipper det, jag får rädda liv istället. (pensionären i mig jublar över att slippa träffa folk samt vara bakfull. Sova före kl 22 och vakna pigg och glad(?) klockan 5 borde man alltid göra)

 

Imorrn får jag äntligen åka hem hem till mamma och pappa och äta mera julmat och ha julafton en gång till. Och träffa mormor. Och åka skidor. Och sova ut

 

väl mött

 

Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. JAG VILL INTE. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. JAG VILL INTE. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. JAG VILL INTE. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. JAG VILL INTE. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.

 

Så. Då vet ni.

 

Väl mött

 

Hoppet är det sista som överger männikan. Säger dom.

Erik har lurat mig. Han har förstört allt. (förlåt erik, men det är sant) Erik har fått mig att tro på saker som inte finns. Ni vet saker som spöken, jultomten och ufon. Och även fast jag innerst inne vet att de inte finns och existerar så fortsätter jag att hoppas. Och jag vill liksom tro att det är sant, det där som Erik säger. Fast jag vet att jag bara ljuger för mig själv. Och jag vet att jag kommer bli ledsen och besviken när jag sitter där på julafton och ser att den tjocka gubben som delar ut paket egentligen har lösskägg och en kudde under rocken.

 

Det är precis så jag känner mig just nu.

 

Väl mött

 

Vad är det för fel på mig? På riktigt? Tillochmed jag kan ju se att det är något som inte riktigt står rätt till. Jag är inte helt normal. Jag är liksom bara märklig och konstig. Det är fritt fram att lämna in förslag på vad det kan vara för åkomma jag lider av. Var gärna ärlig, men snäll, ty jag har ett svagt psyke. Måste dock få något slags svar på denna omöjliga fråga, annars kommer jag ligg sömnlös i all oändlighet och grubbla.

 

Varför kan jag liksom inte ens titta på en dålig och töntig film utan att typ börja gråta? Jag förstår inte, men det känns lite skönt efteråt. (fast nu ljög jag. Har inte gråtit. tror jag har glömt hur man gör, det var länge sedan nu)

 

Varför är lampan så stark inne på mammas och pappas badrum? Varenda liten mikroskopisk pormask förstoras upp och täcker hela mitt (annars så fantastiskt fläckfria och perfekta) ansikte.Och varför måste jag stå där framför spegeln och klämma sönder dom tills ansiktet blöder och jag är helt uppsvullen?

 

Jag vill ju bara sova. (varför tog jag inte med 'nåt att sova på'?)

 

Väl mött

 

få saker gör mig så frustrerad som bristande bredbandsuppkoppling. är det min dator som sjunger på sista refrängen eller är det upunet som är värdelöst..? (inser ju att jag bör flytta till en riktig lägenhet, med riktigt internet å det snaraste) Har spenderat hela kvällen på SJ's fantastiska hemsida och försökt boka tågbiljett sedan kl 18.45. (med paus för dusch och kolakokning.) Och så fort jag kommer fram till betalasidan så bara ger internet och datorn upp. sidan kan inte visas. varje jävla gång. försöker minst en milljard gånger och jag känner hur mitt tålamod liksom rinner ur mig och svämmar över min lägenhet. hetsringer hem, till pappa, till siri. men ingen vill svara och hjälpa mig. Hur ska jag nu komma hem till mamma imorgon?? tillslut ringer pappa upp och jag får guida honom hela mitt tågbiljettsköparproblem. Pappa fixar allt. Pappa är så himla bra.

 

Nu vill jag bara hem. Krypa upp i soffan under en filt med en kopp te (självklart efter en lång och härlig skidtur i skooogen) och bara göra ingeningenting.

 

få personer gör mig så fruktansvärt frustrerad och irriterad som jag är just nu (fortfarande, fast jag borde ha slutat vara irriterad för länge sen). speciellt efter att ha få byggt på denna irritation och frustration ett tag. Tur att det finns folk som bara råkar hjälpa till lite och får en på andra tankar (helt random och oväntat och utan att veta om det) samt folk som finns där så man bara kan ösa ur sig allt man tänker och tycker och irriterar sig på.

 

Väl mött

 

Jag har nog inte dystymi, utan snarare är jag bipolär. Från rådeppig igår till jätteglad idag. vet inte riktigt varför. Kan vara det där att jag hatar att jobba kväll och att man alltid går från jobbet och känner sig som världens sämsta människa. och när man jobbar dag dagen efter har man liksom tid att fixa till allt det där som inte blev gjort under gårdagen och man känner sig liksom jävligt bra (ja, jag skryter, och det får jag eftersom jag för en gångs skull  känner mig bra och duktig). Eller så kan det vara att det var ett vackert och gulligt luciatåg på jobbet i morse (som jag iochförsig inte fick titta på eftersom dr. tjurskalle skulle ronda precis då) Plus att en av mina gamla favvispatienter kom förbi och hälsade på och var så himla frisk och mådde jättebra (sånt gör en sjuksköterska glad ända in i själen) Eller så beror det på tre lustiga och oväntade telefonsamtal, möten och liknande som inträffat under dagen och som fick mig att fnissa litegrann. Eller så är det pga att jag ska baka världens godaste kola ikväll. Eller så kan det vara för att jag kom över hela tre (3) exemplar av kandidatkalendern (måste ju kompensera för tidigare år då jag glömt, missat eller inte hunnit köpa den i tid...). Eller så beror det på att min far och syster nyss övertalade mig att ta ett snuskit tidigt tåg och komma hem imorgon. Känns så himla bra! (detvillsäga att jag kommer åka skidor i helgen!!!)

 

 

Väl mött

 

 

 

Återupptäckte fantastisk musik sent igår kväll. Känner mig som sexton år och saknar gymnasiet och musiken jag lyssnade på och allt fantastiskt häng och inget ansvar och bara enkla (jättejobbiga) tonårsproblem. Pratade med lillastrumpa som pratade om hennes vardagliga tonårsproblem och det känns som att någon av misstag har placerat mig i den här vuxenvärlden. Jag hinner inte med. Jag missade vägen hit.

 

Jobbar en sån där fruktansvärd 3-dagarsvecka. Och jag blir liksom genomdeppig varje gång jag måste gå upp från min varma säng och gå till jobbet. Vill ju mest sova, läsa bok, kolla på film, baka julgodis, köpa julklappar, tända ljus, träna och bara julmysa. Men det kan man väl glömma. Snart återgår jag från slacker-schema till jobbhets-schema och jag förstår inte hur jag ska orka/hinna ha något slags liv vid sidan om. (fast det gör ju inget...)

 

Känner mig sådär tom som man bara gör ibland. Orkar inte med folk överhuvudtaget. den ena är ju drygare och mer irriterande än den andra. Hatar nog allt och alla. (framförallt de idioter jag har till grannar som förstör för mig när jag tvättar) Min bok är slut. (vad ska jag nu ha för ursäkt för att inte flytta mig från min varma och sköna säng på lediga dagar? Vad är min bortförklaring för att inte göra vettiga saker?) Alla går runt i jul-mode och jag hinner inte med. är liksom kvar i november. Dessutom orkar/vill jag inte hetsa upp mig ang julen eftersom den ändå kommer spenderas på jöbbet. (älskar livet) Ibland känns det som att min lägenhet bara är en förvaringsplats för min kropp om nätterna. (ok, just nu kan jag faktiskt inte klaga eftersom jag knappt jobbar, men jag vet ju vad som väntar efter helgen.) Och dessutom står jag på 8e reservplats på kursen jag sökte till våren. röv. och jag kommer ha så mycket träningsvärk imorgon. Kommer inte kunna sova i natt, och absolut inte sova bra.

 

Vill gömma mig i en stuga i skogen med en varm brasa, en enorm box med vin, ett par längdskidor och en årsförbrukning med popcorn. Och te och ett gäng bra filmer. Då hade jag varit glad.

 

Väl mött

 

ledig. ett tillstånd som jag egentligen inte klarar av att leva i. blir liksom totalt trög och efterbliven och ineffektiv. orkar inte göra nåt annat än att bara ligga i min säng, titta på (inte läsa i) min bok, glo ut genom fönstret, stirra i taket. borde egetnligen typ tvätta, städa, träna, lämna in cykeln och få vinterdäck, köpa mig en julstjärna eftersom det fattas en i mitt rum och jag vill ha julpynt. borde åka hem till malin och ge henne en stor kram, för det är hon värd. borde leta musik och hitta på resterna av mitt kommande spinningpass. vill inte orkar inte. tankarna på att jag måste ta mig till ica och köpa tacosås och typ skumtomtar och ta mig hem till clara och martin ikväll känns ungefär lika jobbgt som ett maratonlopp. jag längtar dit, men orkar liksom inte. har dessutom fortfarande dödligt ont i mina vader efter tisdagen djävulspass. kommer nog aldrig att förlåta jonas för detta. har även nån slags klump i halsen och är snorig. allt är väldigt jobbgt just nu. har dessutom ätit mandariner och lussebullar till frukost. mår lite lätt illa. känner mig irriterad på småsaker, vilket jag iochförsig alltid blir. internet fungerar lite halvtaskigt och jag är så jävla trött på att bo i de här jävla lägenheten. kommer jag någonsin komma  härifrån? mina skidor är hemma hos mamma och pappa och det enda jag tänker på just nu är att lotta, julius, hanna och markus är i storvreta och åker skidor. runt runt runt. jag vill också. jag är inte bitter. bara trög och trött och uppgiven. jag sitter liksom fast

 

väl mött

 

ligger i sängen. är lite småberusad efter kvällens fantastiska personalfest. är lite smålycklig över att vara mitt i någonslags minisemester med noll planer och bara häng och mys och sovmorgon(!!!!!!!!). lyssnar på the quiz och känner mig lite smådeppig över skitsaker. är trött. känner mig bitter över att jag i två dagar har försökt anmäla mig till halvvasan typ femtioelva gånger, men min dator vägrar och väljer att totalhakauppsig när jag ska bekräfta och betala. vadärgrejen?!?!

väl mött