klyftigatankar

Har jag inte sagt att mörker är det absolut värsta som finns i hela världen? Värre än svältande barn i afrika. Värre än terrorn på Guantanamo. Värre än miljöförstöring, rasism och kärnvapenkrig. Värre än värst. Jag hatar mörkret mer än jag hatar barnaga och våldtäkt och pedofili. Är mer rädd för mörkret än för monstret under min säng. Mer rädd för mörkret än jag är rädd för döden. Mer rädd för mörkret än jag är för att säga vad jag tycker och tänker och känner när det är viktigt och på rikitgt.

Hatar när jag måste gå ner i källarförrådet, ty lampan fungerar ej som den ska och den slocknar alltid när jag är längst, längst in och alldeles ensam det blir kolsvart och tyst och skitläskigt. Stod därför i typ en kvart (!!! enbart för att vara säker på att det verkligen lyste där inne och att lampan inte skulle slockna) innan jag tog ett djupt andetag och vågade mig in.
MEN SJÄLVKLART SKA DEN DÄR JÄVLA LAMPAN SLOCKNA PRECIS NÄR JAG SKA TILL OCH LÅSA UPP LÅSET TILL MITT FÖRRÅD!!!!
Tänker aldrig någonsin mer gå ner i det där förrådet. Har fått nog av panikångestattacker, hjärtklappning, kallsvettningar, mardrömmar och totalt jävla mörker. Jag vill inte mer!!!!!

 

Har idag köpt en gigantisk godispåse. Den största jag någonsin sett. Men är olycklig pga jag får inte äta av den för den är inte till mig. Folk har ju gått in i de djupaste depressionerna för mindre.... Borde ha fyllt påsen med djungevrål så samtliga godisar blivit äckliga, oätbara och mindre frestande och attraktiva. Förutom den läckra chokladkonfektyren som är skyddat av papper.....

 

Det blåser och är så kallt ute att jag aldrig någonsin igen vill lämna sängen och värmen. Aldrig. Någonsin. (även fast jag gillar mörka och kalla höstkvällar...)

Öppnar upp min bok om min 9-åriga hjälte. Önskat att den aldrig kommer ta slut. Tänker att jag borde ladda ner filmen, men den tycks inte existera, trots att jag vet att den finns. Får väl helt enkelt (obs) gå till videobutiken (ja, jag tror faktiskt att affärn faktiskt heter så tillochmed) och hyra filmen.... Suck!

 

Väl mött

 

ÅÅåååh!! Har typ sjutusen smågrejer som jag egentligen borde göra. Men jag vill inte. Det skulle totalt ta mig kanske en halvtimme att utföra dessa sysslor. Men jag vill hellre lägga mig i fosterställning i sängen. sova lite. gråta en stund och ha ångest över min panikångest. Ångesten ver att behöva tvätta och packa min väska inför söndagens avfärd mot det gigantiska landet i öst. Ångesten över att jag inte vet vad jag ska ha med mig, vilket i sin tur kommer resultera i att jag överpackar och packar ner hela in garderob plus alla mina skor. Kommer ej få plats!! Behöver en större väska. Varför har jag inte en större väska? Hur ska jag få tag på en större väska?? Ångesten också över att jag bör ha packat klart redan på fredag kväll. Hur ska jag på något vis kunna ha bestämt mig om lämpliga saker/kläder man behöver ha med sig på resa så snart?? Och dessutom typ två dygn innan jag ska åka. Det är orimligt! Den här dagen kom för snabbt. Jag är inte beredd. Kommer ej, i min lilla lilla resväska, att få plats med allt jag ska shoppa. Kommer jag ens shoppa så mycket då? Typ fyra ringar, fem armband och kanske en sjal...? Eller kommer jag go bananas och köpa allt jag kommer över? Och alla filmer jag skulle vilja hinna ladda ner och lägga över på telefonen och usb-minnet så vi har nåt att göra hela flygresan. Och jag borde ju köpa den där boken också. Och så bör jag ju klippa luggen innan jag åker, så jag ser vart vi är och vad vi gör och så vidare. Tråkigt att missa muren, förbjudna staden, hösten i kina, sommarpalatset samt råka köpa asful tröja osv enbart för att min hästhårslugg hänger för de fagra blå....

 

Så mycket att göra, så lite tid. ack ve ack ve.

 

vill läsa klart in bok, men är trött och borde ju som sagt ta tag i mig själv och sådär....

 

Väl mött

Har haft en sån där underbar sjuksköterskehelg (lördag mitt i veckan.) med tåg, bio (obs! utan popcorn??! Vem har en biograf utan popcorn?? Bör typ stämma biografen alternativt köpa en popcornmaskin åt dom i julklapp!), mys, höst och häng. Och Malin som jag ej sett på evigheter, skvaller, livet, döden, te och lunch och hundhångel (ge mig en hund och ge den till mig nu!!).

 

Jag hatar att erkänna det för migsjälv. Förnekar det. Men jag kan inte riktigt blunda för det längre. För varje gång jag är i Stockholm så blir jag liksom lite, lite, lite, lite mer förälskad i staden och människorna i den. Måste typ sluta ignorera detta faktum. Nu har jag ju dessutom bestämt att Malin ska skaffa en stor lägenhet tillsammans med sin pojkvän och så kan jag ta över hennes världsmysiga lilla pluttlägenhet. Bra! Då var det bestämt.

 

Har för övrigt kärat ner mig lite mer. Inte bara Malins hund och hennes grannes hund (Mest grannens hund faktiskt). Nej, jag har även kärat ner mig i den 9-åriga pöjken som är huvudperson i den lustiga bok jag läser. Han är knäpp och märklig och konstig och gullig och socialt issanpassad och väldigt snäll och har förmodligen aspegers samt fler valfria diagnoser. Men han är så härlig och är så lillgammal och så barnslig och så överklok och ung på samma gång att mitt hjärta bara smälter. Kan ej hjälpat!

 

Väl mött

 

den där ångesten som man trodde att man bara kunde känna när man var 14 år. den där ångesten som man trodde att man aldrig skulle få känna igen. någonsin. jorasåatte, jag är tydligen fortfarande 14 år. inget konstigt, inget dåligt. tur att folk runtomkring en kan tala en tillrätta.

 

har haft ännu en såndär fantastisk helg. jag kan ju helhjärtat säga, utan att ljuga det minsta, att jag kan tänka mig att bo där på Högbo Bruk i resten av mitt liv. man kan åka skidor på vintern. cykla landsväg på sommaren. bada bastu. äta 4-rättersmiddag. spela minigolf. dricka vin. grilla grillkorv i träkåtan vid vattnet. äta massiv frukost. bada badtunna. åka skridskor. gå i skogen. äta efterrättsbuffé. cykla mountainbike i leran i skogen. njuta av livet på spa. äta ostbricka. dricka drinkar. ta bussen in till sandviken och kolla på lokalbefolkningen. tusensakertill.

 

mina kläder är leriga. jag är proppmätt och har nog drabbats av en akut diabetes. bör ta hand om levern ett par dagar. har fått mjuka fötter och har inte en enda knut i axlarna. jag är nöjd med helgen.

 

väl mött

 

Det är liksom lite dunkelt och småkallt ute. Perfekt springväder och jag vill inget hellre än att ge mig ut i röbospåret.

Synd bara att jag får skavsår av mina skor, benhinneinflammation bara jag tänker tanken, är rätt förkyld och jag hatar ju faktiskt att springa. Dålig kombo.

 

min snygga granne har uppenbarligen klippt håret och ser numer ut som min kompis lillebror. epic fail

Mina tolvåriga grannar lever rövare utanför mitt vardagsrumsfönster. kan dom inte bara gå in och/eller hålla käften? det är ju faktiskt kallt ute..

 

 

Väl mött

 

 

Kort resumé av världens bästa helg:
roadtrip. höstsol. gummistövlar. 15 liter kantareller och svart trumpetsvamp (är uppenbarligen en mästare på svampplockning?!). utedass. kärlekspar1. bastu. vin. kaka. kortspel. fylle-sms. mat. gitarr. häng. raggsockor. regn. skog. sjön. grillning. älgstek. vin. iskallt höstbad. kram. spindel. rinnande vatten. kärlekspar 2. bäbis? (ja, jag sa "BÄBIS??" ty det var frågan vi alla ställde oss..)

 

Tråkigt bara att helgen slutade med hemfärd, att en av bilarna krockadeoch att jag uppenbarligen har drabbats av tuberkulos.

 

Jag är nöjd och längtar tillbaka. Sjötorp kan vara det bästa stället på jorden. Trust me. Längtar redan till i vår, för då har jag bestämt att vi ska åka dit en hel vecka. och alla ska med!

 

Lyssnar på the quiz och undrar om jag ska skratta eller gråta. Tänker på januari och önskar att det kan kännas som det kändes då.. Hoppas och vill och tänker försöka få det så. För det har både emelie och charlie och maja sagt. eller så har jag tolkat det de har sagt. eftersom jag egentligen inte lyssnar på andra människor utan bara låtsas.

 

väl mött

 

I förrgår rev jag höger knoge på rivjärnet.

Igår skar jag mig i vänster pekfinger med vassaste kökskniven.

Idag tänkte jag sticka mig med en blodig hepatit-nål.

 

Ibland måste man få känna att man lever lite.

 

Längtar så fruktansvärt mycket till imorgon kl 17.30. Då sitter vi i bilen på väg till stugan. (undrar om det är ok att jag refererar till den lite som om jag hade laglig rätt till den på någotsätt.) Längtarsåjagkandö!

 

Väl mött

 

Skön känsla när man har stapplat, haltat och vankat fram på avdelningen ända sen i fredags kväll. Har känt mig som en höggravid kvinna med foglossning, alternativt någon som har en pinne alldeles för långt uppkörd i röven. Allt detta på grund av träningsvärk. Och som jag älskar träningsvärk.

 

Faktiskt. På riktigt.

 

Älskar också känslan när man vaknar kvart över fem (05.15, på morgonen, en söndag) och man har liksom jobbat hela natten och haft ångest för att det enda man har drömt om är patienten på 12:1 och hans andningssvikt och bülowdränage som bara krånglar. Samt alla andra patienter som ringer och vill ha hjälp och alla mediciner som ska ut, dropp som ska sättas, prover som ska tas, kontroller och nålar som ska bytas och hon på 13:2 som inte kan äta utan att ta fem morfintabletter efteråt och alla andra som man liksom inte vet vad an ska göra med överhuvudtaget. Skönt då att komma till jobbet och en sjuksköterska är sjuk, min undersköterska har försovit sig, min patient får ett tryck över bröstet och har ett patologiskt EKG och jag inser sakta en säkert att jag och Maja, avdelningarnas newbies, är ensamt ansvariga för 23 patienter. Den med mest erfarenhet på avdelningen är min undersköterska som inte har kommit än. Klockan är halv åtta, mina 13 patienter måste få sina mediciner och dropp, jag är så jävla kissnödig och jag har inte bajsat sen i förrgår.

 

Älskar när den ångesten och känslan av massivt kaos håller i sig under hela förmiddagen och när klockan är 12.15 inser man att man inte har suttit ner sen klockan 7, inte har ätit eller druckit något sen min enorma frukost klockan 05.30. Men man är liksom inte hungrig. För man känner inte längre någonting.

 

Och känslan när man tillslut har hunnit ikapp och kaoset liksom inte längre finns och man har världens bästa undersköterska som bara har hunnit med och fixat allt det där som man har haft (och fortfarande har) lite ångest över att man inte har hunnit med och kvällspersonalen kommer och man kan gå hem. Släppa allt för 48 timmar (eller ens det...?) och bara tänka på sig själv.

 

Och känslan när man kommer ut i friheten i det tidigare så vackra och soliga höstvädret och man känner hur regndropparna sakta men säkert börjar singla ner mot marken och träffar min panna på vägen.
Då är det skönt att Charlie kommer förbi och upprepade gånger förnedrar mig och drar min stolthet (den lilla jag har kvar) i smutsen genom att gång på gång övervinna min kvinnliga list i några parti schack. Men det var kul så länge det varade.

 

Imorrn är jag ledig. Efterlängtade Måndag!

 

Väl mött

Den senaste tiden har allt varit sådär som det alltid är. Allt är kaos i itt huvud. Allt är kaos överallt.

 

I måndags hade jag den värsta dagen i  mitt liv. Kan inte säga vad det var, om det ens var nåt överhuvudtaget. Men det kändes som om allt i hela världen gick emot mig, allt blev fel och jag kände mig som ungefär världens sämsta människa. Jobbade över en timme, drog stämpelkortet kl 23.00 Kult. Satte mig på en ensam stol i det tomma omklädningsrummet i den mörka källaren och grät hysteriskt i tio minuter. (inte hysteriskt kanske, men jag grät, riktiga tårar. Kan typ inte minnas när det hände senast. (jo just det, det minns jag visste, det var den där värsta, värsta, värsta kvällen och natten i juli))

Senare i veckan kändes allt bra och allt gick som jag ville. Och idag var allt kaos igen. Inget känns bra, inget känns rätt.

 

Och det är bara jobbet.

Det är så mycket mer som jag bara inte orkar med.

För det första orkar jag inte att jag inte har en enda söndagmorgon på hela hösten som jag bara kan få vakna upp i min säng (av mig själv) och dra mig och äta en lång frukost och bara njuta av att det är söndag. När blev allt så jävla planerat hela jävla tiden??? Orkar inte.

 

För det andra orkar jag inte med att bo i en gigantisk lägenhet med en massa människor i. No offense Emma och Erik, ni är asbra roomies. Jag vill bara ha mitt eget lilla mysiga krypin där jag inte behöver ta hänsyn till någon annan och ingen annan behöver ta hänsyn till mig. Jag behöver inte ha dåligt samvete för att nån annan ständigt får ta rätt på min odiskade tekopp eller gå ut med mina sopor eller vadsomjävlahelst. Vill kunna äta popcorn till middag utan att det känns som att någon dömmer mig. Vill känna mig lite mera fri. Och jag vill bo i en riktig lägenhet som jag inte kan bli utkastad ifrån närsohelst bara för att jag inte livnär mig på CSN.

 

För det tredje orkar jag inte med min psykotiska hjärna som måste planera allt i minsta lilla detalj och får panik när planen spricker och som inte kan hantera när det händer för mycket på samma gång.

 

Pallar inte stressen och pressen över att det är så himla mycket som jag tycker att jag borde orka, vilja, hinna göra.

Pallar inte att det finns en massa massa människor. Kan jag inte bara få vara universums enda invånare för ett par dagar, eller två, eller en vecka eller så?

 

Klockan är snart tolv och jag ska gå upp kvart över fem. Lyckligare tjej får man nog leta efter.

Jag vill inte jobba imorgon för jag kände mig som S Ä M S T  I  V Ä R L D E N idag när jag gick från jobbet. Inte bara på grund av jobbet, utan det var allt det andra också. Önskar att jag liksom inte vore så fantastiskt känslig och överanalyserar allt allt allt.

 

Väl mött.