klyftigatankar

Skön känsla när man har stapplat, haltat och vankat fram på avdelningen ända sen i fredags kväll. Har känt mig som en höggravid kvinna med foglossning, alternativt någon som har en pinne alldeles för långt uppkörd i röven. Allt detta på grund av träningsvärk. Och som jag älskar träningsvärk.

 

Faktiskt. På riktigt.

 

Älskar också känslan när man vaknar kvart över fem (05.15, på morgonen, en söndag) och man har liksom jobbat hela natten och haft ångest för att det enda man har drömt om är patienten på 12:1 och hans andningssvikt och bülowdränage som bara krånglar. Samt alla andra patienter som ringer och vill ha hjälp och alla mediciner som ska ut, dropp som ska sättas, prover som ska tas, kontroller och nålar som ska bytas och hon på 13:2 som inte kan äta utan att ta fem morfintabletter efteråt och alla andra som man liksom inte vet vad an ska göra med överhuvudtaget. Skönt då att komma till jobbet och en sjuksköterska är sjuk, min undersköterska har försovit sig, min patient får ett tryck över bröstet och har ett patologiskt EKG och jag inser sakta en säkert att jag och Maja, avdelningarnas newbies, är ensamt ansvariga för 23 patienter. Den med mest erfarenhet på avdelningen är min undersköterska som inte har kommit än. Klockan är halv åtta, mina 13 patienter måste få sina mediciner och dropp, jag är så jävla kissnödig och jag har inte bajsat sen i förrgår.

 

Älskar när den ångesten och känslan av massivt kaos håller i sig under hela förmiddagen och när klockan är 12.15 inser man att man inte har suttit ner sen klockan 7, inte har ätit eller druckit något sen min enorma frukost klockan 05.30. Men man är liksom inte hungrig. För man känner inte längre någonting.

 

Och känslan när man tillslut har hunnit ikapp och kaoset liksom inte längre finns och man har världens bästa undersköterska som bara har hunnit med och fixat allt det där som man har haft (och fortfarande har) lite ångest över att man inte har hunnit med och kvällspersonalen kommer och man kan gå hem. Släppa allt för 48 timmar (eller ens det...?) och bara tänka på sig själv.

 

Och känslan när man kommer ut i friheten i det tidigare så vackra och soliga höstvädret och man känner hur regndropparna sakta men säkert börjar singla ner mot marken och träffar min panna på vägen.
Då är det skönt att Charlie kommer förbi och upprepade gånger förnedrar mig och drar min stolthet (den lilla jag har kvar) i smutsen genom att gång på gång övervinna min kvinnliga list i några parti schack. Men det var kul så länge det varade.

 

Imorrn är jag ledig. Efterlängtade Måndag!

 

Väl mött