klyftigatankar

Det är med sorg i hjärtat som jag inser att jag tappar min världsbästaste sambo i hela världen om bara några dagar. Jag blir ledsen i ögat, i magen & i hjärtat.

Så jävla nöjd över helgen. Mycket bättre än allt som var under veckan. Helgen vägde nog upp för det. För alla jävla misstag och snedsteg och idiotier. Nu kan jag lägga om mitt liv. Jag känner det. Det är dags nu.
Det kan ba bli bättre!

Väl mött

Det här med att ha ett knäckt Visakort är inte världens bästa grej.
Jag har fått lön från två olika jobb och ett halft CSN och har inget kort att vifta med i baren. Kan inte handla på kortet och kan inte heller ta ut några cash.
MEN!
Efter två dygn utan mitt kära Visakort kom jag idag på att man faktiskt kan gå in på ett bankkontor och fylla i en lapp så kan man ta ut pengar.
Jag gillar ändå att köra det old school och ba va tvungen att beräkna redan idag hur mycket cash jag kommer behöva i helgen. För nu kan jag inte gå till banken och få pengar förän på måndag.
Det va inte bättre förr...

Snälla ge mig mitt kort snart!

Väl mött

ps. Jag älskar att det regnar, och jag tänker inte röra mig ur fläcken!

Jag förstår verkligen inte varför jag föddes med typ fjorton hjärnceller och en total oförmåga att tänka ett steg längre.

Idiot.

Väl mött

Alltså.
Peppen som gör att man sitter och fryser i en park när det blåser och regnar.
Alltså.
Glädjen som kommer när man ser en blå himmel, och lika snabbt försvinner den och det börjar regna igen.
Alltså.
Solskenet som kom så perfekt tills vi kom in på bryggan.
Så fantastiskt att sitta på bryggan i solen med en öl.

Alltså.
Big Bang Theory. Det är ju galet. Faktiskt.

När onsdan blev som en sönda

Väl mött

Jag känner att jag har mognat en aning. Litegrann iallafall.
Igår när jag låg i min säng i mörkret och skulle sova och den där söndagsångesten kom. Den blir så överväldigande att man vrider och vänder sig, snurrar in sig i täcket och man kan inte riktigt ta sig ur vare sig täcket eller det där molnet av de svartaste, svarta tankarna.
Då kom det till mig.
Skärp dig Kerstin! Kom igen nu. Det är långt ifrån första gången du har söndagsångest och du vet att om typ två dagar kommer ångesten vara som bortblåst.
Det är så otroligt många gånger som man har haft världens dödsångest över små skitsaker. Helt i onödan. Man mår pissdåligt, helt i onödan. Det kommer alltid något annat som tar uppmärksamheten från den lilla petitessen som man trodde skulle leda till en personlig undergång. Och helt ärligt, oftast är det ju bara ingenting. Som nu. Ingenting.
Okej, kanske rätt mycket skitångest över att min kamera är borta och ligger i en buske eller på ett taxigolv eller nåt annat golv eller är upphittad av nån som ville ha den själv (komigen ge tillbaks den, den är dålig och värdelös och innehåller bara fyllebilder från balen och sskgasken. Inget kul å titta på, förutom för mig. GE TILLBAKS DEN DÅÅÅÅ!)
Jävla skit!

Och TACK Friskis Väderkvarnsgatan för att ni inte har ett enda spinningpass på en vecka och stänger gymmet hela sommaren. Hur ska jag nu hålla mig deffad? Ska jag hojja till Ekeby så fort jag vill pumpa?
Okej nej, jag brukar inte gå på gymmet fantastiskt ofta, men jag vill gärna ha möjligheten. och jag ville ju spinna den här veckan när jag hade kommit igång så bra förra veckan. Röv. Får väl helt enkelt springa och gå på gympa. Tjohej! Jag kommer vara för lat för att ta mig ur soffans underbara nedsuttna hörn.

Men jag har faktiskt pluggat idag. Antecknat och hela köret. Dock inser jag att våran projektplan är sämst i världen. Kommer få kompletera hela metoden. Men det är luuuuugnt, jag och Karro kan fixat på ett kick!

Väl mött

Har på något mystiskt och märkligt sätt äntligen lyckats skriva klart frågorna till seminariet imorgon. Hur gick det till?
Har på något mystiskt och märkligt sätt nästan skrivit klart kvalitetsförbättringsarbetet. Det är på gång iallafall. Har fått ihop någon slags början på det hela, och ett upplägg.
Har varit på spinning för första gången på jättelänge.
Och helt plötsligt känns det som att livet har en mening igen.
Kanske är det så enkelt som att jag bara ska se till att verkligen göra alla jävla skituppgifter i skolan och träna så mår man liksom prima ballerina? Och träffa lite folk med jämna mellanrum? Kanske är det så jävla enkelt.
Frågan är ju bara varför det är så svårt när man inte gör det där. Varför är det så jävla svårt att ta tag i sig själv och bara bete sig normalt?

Lotta och jag köpte oss en varsinn glass och satte oss på ett par gamla slitna gungor i en lekpark i Floggan. Jag får en bild av Håkan i Sunes Sommar när han tappar glassen i sanden i lekparken. Jag känner på mig att jag kommer göra det. Men jag överlever. Efter tio minuter mår jag illa. Jag har gungat för snabbt och för högt och jag har fastnat i däcket och mellan kedjorna och på alla sätt man kan fastna i en gunga. Kul. Gungar börjar liksom nästan snurra när den gungar sådär högt och jag mår ännu mer illa.
Glass och gunga är ingen bra kombination.'

Och armen bara kliar.

Väl mött

Stirrar i taket och kan inte sova. Det är för varmt, för mörkt, för tomt.
Öppnar fönstret, går runt i lägenheten en stund, dricker vatten, massor med vatten, lägger mig igen.
Stirrar i taket. Det är tomt och mörkt och alldeles för högt upp. Och jag saknar förra helgen när jag låg i sängen hemma hos Nora och tittade i taket och hon hade kvar stjärnorna från när vi var små. Sådär som jag också har hemma i mitt rum hos mamma och pappa.
Mamma och Pappa.
Jag vill ha nya stjärnor i taket här. Bara för att allt ska kännas som vanligt och som att jag är liten igen. Kan jag inte bara få vara liten resten av livet? Inga bekymmer, what so ever!
Livet leker.
Jag är såhär nära (jag måttar ett nästan osynligt avstånd mellan tummen och pekfingret) att bara ge upp allt, skita i exakt allt. alltalltallt. hejdåå

Går på min kvällspromenad, för trött för att orka jogga som jag hade tänkt, för rastlös för att sitta still. Jävla röv att hela världen ska vara ute och jogga och va löjligt hurtiga där jag ska gå. Och folk man inte vill se, så jag blundar. Och musik jag inte vill höra så jag måste byta låt hela jävla tiden.
därför man lika gärna kan ligga och stirra i taket istället. för då behöver man bara byta låt med jämna mellanrum. när någon är lång

Väl mött

Internet har legat nere hela helgen och jag förstår inte hur jag har överlevt. Förstår inte hur folk kommunicerade med varandra, hur man roade sig, sysselsatte sig, tog reda på fakta, hur man klarade vardagen för länge sen, då när internet inte fanns.
Hur gjorde dom?
Och varför tog det tre jävla dygn innan Dombron fixade biffen?

Ambivalens gånger flera.
1. Texten. Kanske den viktigaste frågan att bestämma sig över. Men jag har fram till fjärde juni på mig. Det kanske inte blir någon. eller? Jag får rådfråga varenda människa jag möter helt enket. Som vanligt.
2. Ommöbleringen. Kan tyckas vara en petitess men jag har ju besutsångest. Ska sängen stå åt det ena eller det andra hållet? Och hur ska jag lösa det här med placeringen av diverse småsaker som inte längre kan stå på min byrå? Och sen det där med tekniken och sladdar och grejer. Det är mycket nu...
3. Håret. Jag bara orkar inte hålla på. Varken att ta tag i projektet att göra något nytt, eller fortsätta med projektet hålla på och färga det i tid och otid bara för att jag föddes utan hårfärg. Och dessutom världens mest snabbväxande hår.
Det är väldigt jobbigt att vara jag helt enkelt.

Idag skickar jag ett sms till Norrland. Jag meddelar att vi har författat ett hyreskontrakt som han kan få komma och skriva på. Han ska ju ändå börja flytta in grejer på lördag, så vi kanske kan ta det då?
Han ringer upp efter en halvtimme och staplar fram att han har hittat ett annat boende.
RÖV
Nu måste jag alltså återigen ge mig in i jakten på en inneboende. Och som dessutom ska kunna flytta in om två veckor.
Du kommer ju inte ha några problem med att hitta nån som vill flytta in.
Näe, kanske inte det, men jag har inte tid och energi på att sitta och leta rätt på någon som jag vill dela lägenhet med, PUCKO!
fanfanfanfan
Hatar att vara tvungen att börja om från början igen.

Hatar att jag inte kan hålla min fingrar i styr.

Väl mött.

Det mest märkliga kan hända i kulvertarna under Akademiska Sjukhuset på kvällstid. Fick veta att jag är ökänd på 78B. Känns väl lite sådär. Men dom kommer iallafall ihåg mig och det är ju positivt, eller?
Den där dagen i november/december, när det nu var... Vilket jäkla misstag. Men det var lustigt och kul. På sitt sätt. Tack, Maja Hällblom! (obsevrvera, HällbLLLLom)

Har ätnligen fått min riktiga namnskylt. Jättenöjd tjej! Känns jättebra.
Fem intropass kvar, sen ska jag tydligen vara fullärd och klara allting själv. Vi får väl se hur det går med den saken. Känns som att jag fortfarande inte fattar någonting av någonting. Hatar när anhöriga ställer frågor som jag inte alls kan svara på. Känner mig bara korkad när jag inte vet vad jag ska säga. Men det löser sig förhoppningsvis. Har ju hela sommaren på mig.

Två dagar kvar nu. Sen är det fredag den trettonde. Bra skit.

Väl mött

Röv.
Röv.
Röv.
Röv.
Röv.
Röv.
Röv.
Röv.
Röv.
Röv.
Röv.
Röv.
Röv.
Röv.
Röv.
Röv.
Röv.
Röv.
Röv.
Röv.
RÖV.

Sådär som man mår en tisdageftrermiddag i maj.
Men jag har iallafall köpt mina nya skor.
Ett plus i kanten

Väl mött

Jag blir så ofantligt irriterad på mig själv. En miljard gånger om dagen. Minst.
Idag upptäckte jag en sak, jag identifierade en sak. Och det visade sig att jag hade rätt för länge sen. Jävla skit att jag är dum i huvet och inte bara kan koppla saker direkt och dra mig ur i tid när jag märker att det är på väg åt helt jävla fel håll.
Skitsamma. Jag är inte bitter, inte långsint och det där som hände förut var ändå nåt jag behövde.

Efter en skibra helg, med en fantastisk middag med överdrivet mycket vin, två helbra fantastiskt soliga dagar med parkhäng och min underbara Nora, var måndagen den mest ångestfyllda på länge.
Vardagen liksom kommer tillbaka och slap me in the face och man måste plugga och jobba. Ingen motivation till att plugga så det läggs åt sidan för kortvarigare stimulering i form av diverse nöjen. Jobbet var segt och omotiverande, och nu känns det bara overkligt att jag snart ska gå upp igen för att gå tillbaka dit. Jag kommer ju bli utbränd i sommar om jag ska jobba kväll-dag mycket. Ingen sömn liksom!
Dessutom förgylldes min skitdag av att jag var mest oeffektiv i världen när jag skulle tvätta i morse. Kommer försent och kommer i ofas med tvätt och torktumlare och får slåss med alla andra som tydligen också vill torka sina nytvättade kläder.
Och när jag kom hem från jobbet hade jag fått brev från ackis, med en anemidiagnos. Jävligt skönt. Eller inte. Välkommen tillbaka om ett år, när ditt ferritinvärde är lite bättre.
In my as.

Väl mött

Kan vi komma överens om en sak?
Att vi inte ringer och väcker mig klockan fyra på morgonen?
Snälla?
Det är jobbigt av en massa anledningar.
1. Jag sover inte med persiennerna vinklade (jag tyker det är så jobbigt att gå upp ur sängen och vinkla dom när jag har lagt mig och ser att de inte är vinklade). Så när man vaknar av att någon ringer klockan fyra på morgonen är det väldigt svårt att somna om, ty solen är redan uppe och tycker att det är dag. Solen lyser mig då i ögonen, jag gillar det inte.
2. Klockan fyra på natten (04.00) är vargtimmen. Det är värre än spöktimmen. Det är då jättsjuka människor dör, tillexempel. Jag är livrädd för att vakna och kolla på klockan och inse att den är fyra. Jag tror att det betyder otur att vakna klockan 04.00 på natten. Jag blir rädd!
3. Kan inte somna om. Kanske runt sex, men då är det ju nästan dags att gå upp, så jag får liksom inte mina viktiga sömntimmar.
4. Får jag inte min skönhetssömn kommer det sluta med att hela jag åldras i förtid. Min hud blir rynkig, ögonen sjunker in, jag blir trött och gnällig och en bitter tant innan jag fyllt 25.
5. Det är klockan fyra jag drömmer som bäst. Sluta förstöra mina fina drömmar!
Så ge upp. Jag kommer iallafall inte svara. Idiot.

Jag har hittat en roomie. Detta kommer att leda till att jag i höst antagligen kommer börja prata norrländska men det är okej.

Jag ser fram emot ikväll (För vi ska dricka vin och götta oss). Och hela helgen (För imorgon får jag träffa min Nora!). Har bara pyttelite ångest över att jag inte pluggar. Det är inte så noga. Det löser sig alltid tillslut.

Idag är det en vecka kvar.

Väl mött!

Hon på mastodontföreläsningen sa att vi skulle få sluta tidigare. Och jag blev så arg, så arg när jag såg hur klockan fortsatte ticka fram. Idiot, vi kommer ju inte alls på sluta tidigare. Klockan är ju tio i nu!
Precis när vi reser oss upp och börjar gå inser jag att klockan är fem i fyra och inte fem i fem. Vi har fått sluta en hel timme tidigare.
Passar mig perfekt.
Hinner tillochmed kolla på ännu ett true blood-avsnitt. Lyckan
Hinner med min evil-plan.
Och jag börjar samtidigt tänka precis sådär som Rebecca Vinterbarn-Elg resonerade en gång i Christer. Att det är liksom ingen som märker. Trots att man försöker make a point. Så når det inte fram. Ingen ser och ingen märker. Det man gör tappar helt plötsligt sin effekt och verkan. Det blir onödigt.
Jävla skit!
Jag hinner dock inte ta min powernap eftersom min bror kommer hem precis då och vi börjar prata istället.
Går på spinningen, bitter efter att inte fått min powernap, och det är nån jävla vikarie. Jag som hade börjat gilla Annas pass! Jävla skit. Idioten har dålig musik, rakt igenom passet och ett tråkigt pass rent allmänt. Inga tempoökningar, så jag har inget att vara sur på. Men näst sista låten gör passet. Där har han lagt in den perfekta låten! Tack.
Så jag är nöjd ändå.

Nu fortsätter vi jaken på den perfekta roomien.

Inställd föreläsning imorrn eftermiddag.
Stockholm på lördag.
Sånt som gör mig glad.

Väl mött

Varför ringer dom inte? Varför får jag inte veta något. Varför, varför, varför?!
Jag väljer att ta det som ett bra tecken. Att det inte hänt något drastiskt och extremt, för då borde jag ju har fått veta om så varit fallet. Eller hur?

Popcorn och Madagascar 2 avslutade och räddade nästan dagen. Springturen med Lotta och Hanna räddade nästan dagen, men gav mig ännu mer ont i benhinnorna. Skönt då att killen på Willyskiosken lurade mig på dyrare voltaren än i den vanliga kassan. The life of beeing blond.
Jag är ändå rätt stolt över mig själv, som har utvecklat mina personliga brister. Det går bättre för varje gång. Känns bättre efteråt.
(jag är väldigt bra på att intala mig saker)

Jag hittar ingen vettig roomie. Ringde tre av dom som hade svarat på min annons idag. En svarade inte, en verkade asbra men lät som årets torris, en annan verkade också bra men lät liksom.. ointresserad. SKITIRERÅÅÅ!

Jag har ingen ångest alls över allt plugg, eller över att dom börjar tjata om C-uppsatsen ett år i förväg eller att vi har tenta den 29 december. föratt tidigare elever tyckt att det skulle va mycket bättre än att ha den efter nyår. Folk är idioter. Vem väljer att avbryta sin hemvändarresa mitt i för att tillbaka till uppsala för att skriva en tenta. Tanten som babblade tyckte att vi hade haft ledigt mer än tillräckligt då, för då hade vi ju fått en veckas jullov. Och det har man ju egentligen inte, för terminen slutar ju först i januari.
Förlåt, jag glömde att studentlivet var känt för att ha för mycket ledigt och semester. Speciellt eftersom man tydligen numera ska få extra bidrag så man ska kunna leva loppan hela sommaren och inte behöva sommarjobba... idioter
Inte ett dugg bitter, inte jag inte.

Jag ska skicka upp vissa människor på träningsläger hemma hos Jocke i Lule ett par veckor. Ett mycket speciellt träningsläger. Det kan dom behöva. Jag vet minst två som är självskrivna.

Väl mött

Rövdag igen.
Hela dagen är helt bra och helt okej, tillbaka på BMC and everything, Backstreet's Back Allright!
Sen när man kommer hem och är ensam med sin tankar och funderingar och noll energi och noll självkontroll whatsoever.
Går och tränar och känner mig duktig och bra trots allt.
Väntar på telefonsamtlet. Känner på mig att det inte kommer komma. Och jag börjar fundera en massa massa mer. Antar att telefonen ringer imorgonkväll, så även summan av imorgon blir en rövdag. Men det är lugnt för jag är van.
Det känns som att vad som sägs inte spelar någon roll. Att vad som händer inte har någon betydelse. För det har ju redan fått konsekvenser, och det kommer bara bli mer. Jag känner på mig det.
Jävla skit, sånt här händer inte. Jag sa ju det. Men efter en kort diskussion igår så känns det som att det är påväg åt det hållet ändå. Jag får se imorgon. Kanske.

Nu har vi iallafall skrivit en annons på blocket. Steg ett. Jag väntar mig en mailstorm inom kort. Dock hade mailstormen blivit större och kommit snabbare om jag hade fått skriva som jag ville. Men bror ville vara stel och korrekt. Jag köper det.
Snällasnälla, hoppas det finns en hel drös med sköna, härliga och normala människor som vill bo här några månader.

Nu vill jag bara strunta i livet. Lägga mig längst in under täcket och blunda. Most of the time känns det faktiskt otroligt jobbigt att vara just jag. Det är alltid på kvällen som det tränger sig på. Som för att föbereda sig för en skitnatt med mardrömmar och femtioelva uppvaknanden.
Jag ger upp. Jag är ett omöjligt projekt. Jag vet det.
Jag har iallafall självinsikt.

Kom ihåg ett roligt youtube-klipp som jag hittade för rätt länge sen. Tänkte dela med mig av det, men sen tog jag mitt förnuft tillfånga och bestämde mig för att inte göra det. Ibland är jag så klok. Kan jag inte få vara det jämt?

Väl mött

Valborg är över, ångesten börjar släppa.
Kan ändå inte låta bli att tycka att det är så jävla roligt att sitta och va full en hel dag i en park med massa folk som man gillar. Sen kanske man känner sig mindre lyckad då man lyckas göra en Markus - att somna på eftermiddagen och vakna när festen är slut. Kanske inte mitt stoltaste ögonblick, men jag väljer att vara nöjd ändå. Finns saker med det som var jävligt positivt ändå.
Det har trots allt varit två dagar av många skratt, massor av vin och framförallt så jävla mycket kul, rent allmänt.
Tråkigt bara att Erika droppar nyheten om att det inte blir något samboliv oss emellan, det va en downer igår. Men hon var så fin hela dagen så det var okej ändå. Nästa år blir fan sista gången, sen känns det som att man blir för gammal. Varför får jag åldersnoja?! Dessutom känns det inte som att man får va med när man inte är student längre.
Det blev ingen galopp iår heller.. Varför blir det aldrig som man tänkt sig? Varför frångår man planen när man har planerat in i minsta detalj? Men jag är nöjd. För jag har haft kul, även om mycket är lite halvt tveksamt.

Måste ju, pågrundav Erikas avhopp, hitta en roomie till sommaren och hösten. Frågan är bara varför alla bostadssökarannonser på blocket är så jävla tråkiga! Alla är lugna och skötsamma, antingen är dom knappt 20-åriga små pojkar, eller ensamma mammor eller "skötsamt studentpar (ekonomi och juridik) med stabil ekonomi söker bostad, max 3000 kr". Vart är alla småbusiga människor som gillar att hänga på kvällarna och inte har något emot om det pågår vinproduktion i badrummet?. VAR ÄÄÄR DOM? Och varför har dom inte bifogat bilder så jag kan se på en gång om dom ser ut att vara freaks eller inte..? Hur ska jag nu snabbt kunna selektivt sortera bort idioter?
Snälla, kan inte någon normal människa bara komma hit och flytta in så jag slipper leta!

Imorgon är det måndag. Jag vet inte vad som kommer hända, om nåt kommer hända. Det kanske kommer på tisdag. Men jag har inte tänkt på det på flera dagar nu, så nu är det bara att ladda upp, göra sig beredd. För jag måste få veta. Det är min jävla rättighet. För även om förnuftet har tagits tillfånga så måste jag ju få veta. Hur fan det ligger till, hur det är tänkt, vad som har hänt och vad som ska hända.

Ibland är det lite för mycket action, och för mycket att tänka på.

Väl mött