klyftigatankar

Jag jobbar.

Det är vad jag gör.

Och varje gång jag jobbar inser jag hur mycket jag tycker om mitt jobb och det jag gör. hur mycket det än tänjer på tålamodet. hur mycket jag än får springa. hur mycket jag än får luska reda på sånt som inte funkar. hur mycket jag än sliter och stressar.

Det är bara så himla synd att vi liksom inte riktigt uppsakattas och räknas. Vem bryr sig om att jag jobbar gratis eftersom vi inte kan ta rast (äta middag) på kvällarna? (men dom är fräcka nog att dra av pengar för en halvtimmes rast som vi aldrig har) För det kan väl inte kallas rast när man ändå aldrig får sitta ostörd i mer än sju minuter...

 

Men jag är inte bitter.

Önskar bara att det inte bara var vi som tänkte på vår arbetsmiljö, vår hälsa och vårt välbefinnande. Nej, att tänka på andra (och absolut inte på oss själva) det är väl bara vi vårdpersonal som gör.

 

Väl mött.

 

Typ den nästa repliken i en Beckfilm någonsin. True story.

 

Jag hatar det jag gör och jag hatar det jag vill. För det går liksom helt emot mina principer, mina planer och min vilja. Men ändå så fastnar jag där, och kan inte ta  mig därifrån. Dels för att det är svårt. Dels för att jag är konflikträdd. Dels för att jag inte riktigt vill ta mig därifrån. Och det är det som gör mig rädd. För någonstans vet jag att jag egentligen inte vill. Men jag är för bekväm för att göra nåt åt det. Och helt ärligt så är det inte helt fel. En är ju rätt bekväm av sig. Och lat. 

 

Ligger i soffan och inbillar mig att jag är mer bakfull än  jag faktiskt är. Mest för att ha en anledning att tycka synd om mig själv. Önskar att jag hade en årsförbrukning av choklad framför mig. Det hade vart guld. Vet att jag snart måste resa på mig, gå till friskis, träffa ett gäng ashurtiga människor, socialisera och träna. Och allt jag egentligen vill är att frossa i choklad och dega framför det fantastiska programmet Ink Master. Bara en liten stund till... 

Om man ser en gravid kvinna, är det då legitimt att helt ogenerat gå fram och känna på hennes mage (utan att först få ägaren till magens godkännande) och frågar: "Pojke eller flicka?"

- Nej, skulle inte tro det.

 

Om man ser en tjej med schyssta bröst, går man då fram och bara tar på dom, för de är ju där och de ser ut att vara sköna att ta på?

- Neee, känns inte helt okej.

 

Om man ser ett människorbarn (som inte tillhör en själv eller någon i ens närhet) känns det då rimligt att man går fram och plockar upp barnet och håller i det en liten stund för den är ju så liten och söt?

- Näpp, man gör inte så.

 

Men om an ser någon med tatueringar verkar det tydligen fritt fram att lyfta på tröjärmen (allra helst utan att fråga först) bara för att man fick en sån himla lust att se hur resten av tatueringen såg ut.

- Det är inte okej! Låt in kropp och mina kläder va om jag itne uttryckligen gett dig mitt godkännande att undersöka in hud, min kropp, min arm, mina tatueringar.

 

Tänk på en tatuering som en tavla på ett museum. Det är en konstnär som har gjort det. Det är alltså ett konstverk. Det anses ofint att kopiera detta konstverk (kallas plagiat ed ett finare ord). Och ofta på museum så finns det en skylt där det står att man inte får röra konstverket.

 

Så, tack för mig. Sluta okynnes-smygta på mina armar. Speciellt inte eftersom jag inte känner dig och du stör mig när jag arbetar!!

 

 

Väl mött!