klyftigatankar

Typ den nästa repliken i en Beckfilm någonsin. True story.

 

Jag hatar det jag gör och jag hatar det jag vill. För det går liksom helt emot mina principer, mina planer och min vilja. Men ändå så fastnar jag där, och kan inte ta  mig därifrån. Dels för att det är svårt. Dels för att jag är konflikträdd. Dels för att jag inte riktigt vill ta mig därifrån. Och det är det som gör mig rädd. För någonstans vet jag att jag egentligen inte vill. Men jag är för bekväm för att göra nåt åt det. Och helt ärligt så är det inte helt fel. En är ju rätt bekväm av sig. Och lat. 

 

Ligger i soffan och inbillar mig att jag är mer bakfull än  jag faktiskt är. Mest för att ha en anledning att tycka synd om mig själv. Önskar att jag hade en årsförbrukning av choklad framför mig. Det hade vart guld. Vet att jag snart måste resa på mig, gå till friskis, träffa ett gäng ashurtiga människor, socialisera och träna. Och allt jag egentligen vill är att frossa i choklad och dega framför det fantastiska programmet Ink Master. Bara en liten stund till...