klyftigatankar

En kvällstänkarpromenad gjorde inte saken bättre. Snarare tvärtom. Man tänker för mycket. Analyserar och ser allt från alla vinklar. Tänker och resonerar och filosoferar. Ser alla tänkbara scenarion framför sig. Det är ju inte min sak att tänka på egentligen. Men eftersom det rör mig också så måste jag ju få fundera över vad jag tänker och känner och så vidare. Det är rätt mycket tankar som ska in, ända in, och sorteras upp och få struktur på.
Jag känner mig som hon i den där deppiga boken som jag läste för en massa år sen. Precis så. För det är ju sånt där som inte händer. Det gör inte det. Det trodde inte hon heller. Tänkte tillohmed kidnappa en katt som jag såg. Den var söt. Hon i boken hade en katt, som hon kan ha kidnappat, tror jag. Det va nästan som att jag ville va som hon. Fast det vill jag inte. Men jag känner mig som hon. Just nu. Det är nog fortfarande lite chockfas. kommer vara det ett tag antar jag.
Det värsta är att jag har gått och väntat på det. Eftersom jag tänker överdrivet mycket och liksom redan har förberett mig på allt, allt, allt som någonsinn kan hända en människa, så har jag väntat på det. Men aldrig trott att det ska hända på riktigt. Jag har nog haft dom här tankarna i säkert femton år. Så därför tycker jag att någon annan också borde ha haft de här tankarna någon gång under dessa år. Jag förstår liksom inte hur man kan låta det gå så långt, att man väntar så länge. Fast det är klart att man gör. Man vill ju inte ta förhastade beslut. Och sen hade jag nog en tendens att överdriva och förstora upp saker redan som femåring. Och så var jag jävligt orolig och tänkte alltid att det värsta skulle hända. Alltid.
Det värsta är att, nu när jag har gått omkring och funderat på det här, så kan jag liksom förstå. På något märkligt jävla sätt så kan jag sätta mig in i situationen. Samtidigt som jag inte fattar alls. Fattar ingenting. Det är tomt. Tomt och tyst och mörkt.
Förstår inte heller hur alla kan vara så jävla tysta och inte säga nånting, inte låtsas om nånting. Egentligen så vet jag ju inte. För jag har en känsla av att jag kommer få veta mer sen, när jag får veta på riktigt. Om ett tag.
Vad händer nu?
Jag kommer ju fundera ihjäl mig.

Väl mött

Det blev någon slags rövdag idag iallafall.
Igår var perfekt.
Springa runt sjön, deeptalk med lillstrumpan, solskenshäng, bränna, en kall öl, bio. you name it
Och så idag, blir det bara pannkaka.
Vaknar med solsting från igår. Orkar inte röra mig en meter, träningsvärk i varenda muskler. Försenat tåg och två och en halv timmes svett.
Erika ska nog bo hos mig i höst och dagen ser ut att bli bra trots allt. Kommer hem och bror är hemma. Han släpper bomben.
Allt bara känns fel och jag är sist av alla att få veta. Sånt här händer inte. Det gör bara inte det. Inte mig och inte nu. Det är bara fel och känns konstigt. Har ingen aning om vad jag ska tycka eller tänka.
En jävla bajsmacka.

Men jag har iallafall besämt mig för att ta kloka beslut framöver. Om jag kan.

Väl mött

Näpp!
Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig.

Ledig. Äntligen. Jag älskar det. Fast jag blir ju rastlös.
Hemma. Hos min mamma. Och min syster. Och min bror.
Min syster gav mig ett fantastiskt påskägg med hembakt snickers. såjävlagott!
Fast det är ju anledningen till att jag nu mår illa och borde magpumpas.
Imorgon ska jag vara i solen hela dagen. Imorgon ska jag bli brun. Eller iallafall lägga grunden för årets bränna. För man får faktiskt önska, och drömma. sådetså

Nu ska jag påbörja deppig bok nummer två. Efter att ha blivit självmordsbenägen på tåget, då min deppiga bok nummer ett tog slut. Kanske borde börja läsa böcker av annan karaktär...

Väl mött.

Här ligger jag och tycker synd om mig själv, som vanligt.
Har haft noll energi hela dagen, fast ändå en massa på något sätt.
Såg en tjej i min klass sitta och dricka öl i solen och njuta av livet i största allmänhet. Jag var trött och blev jätteavundsjuk och ännu mer irriterad än jag redan va. Varför ska hon få sitta där och njuta av livet när jag inte kan göra det.
Jag hade jättegärna suttit ute med Lotta idag och druckit lite alkoholhaltiga drycker. Firat. Jag ångrar så jävla mycket att jag ska jobba imorgon och på lördag.
Jag hade kunnat vara ledig i hur många dagar som helst. Åkt iväg nånstans. Till Stockholm (jääävlar vilken långresa!!) eller bara hem. Och hängt hemma i massor av dagar.
Fast det hade jag nog bara fått panik på. Blivit rastlös och sådär.
Jag får helt enkelt ligga här och va trött och ha noll energi. Trots att jag tog ledigt idag.
Jag gillar inte riktigt att jag ska gå upp kvart över fem imorrn. Efter det här tänker jag inte jobba på rätt många helger. Näpp! för nu är det vår och försommar och det tänker jag njuta av så mycket jag bara kan.
Sådetså.
Dessutom är jag, frånochmed idag, rik som ett troll. Och dom är asrika, det vet ju alla.

Väl mött

Skjut mig, skjut mig, skjut mig, skjut mig.
För varje morgon som jag går upp blir jag mindre och mindre motiverad. Den här praktiken är det värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Idag har jag spenderat åtta timmar med att göra... INGENTING!
Har inte gjort ett jävla dugg. Hur kan man va så dum så man sätter studenter på en enhet där dom knappt har några patienter? Det är för mig totalt orimligt.
Har bara fem dagar kvar på min jobbmördarvecka. Tur att dom två sista dagarna är på mitt riktiga jobb så att jag får ut nåt av det. Både pengar, adekvata erfarenhet och jag får träffa patienter. It's like a win-win-situation.
Sen, sen, sen ska jag ta tåget hem. Hem till mamma och syster och bror och bara göra ingenting. Sova länge och njuta av solen. Äta frukost utomhus, där i hörnet där det aldrig blåser och där solen alltid ligger på.

Jag har börjat gilla att springa. Och jag får inte en ont. Det här kan bli bra. Det kan bli bra.
Håller tummarna för att benhinnorna håller. Komigennurå!

Väl mött

Går upp halv sex. Drömtiden. Livet som landstingsanställd.
Lägger inte ner solbrillorna i väskan eftersom det ändå bara är molnigt hela jävla tiden.
Solen skiner hela dagen, och jag ser för mitt inre hur alla lediga själar i hela Uppsala sitter i förlite kläder, solbrillor och äter glass i solen längs ån.
Petra pratar om att gå ut och springa, ungefär hela vårt arbetspass. Vi spanar in sträckan för blodomloppet. Och jag blir jääävligt sugen på att gå ut och springa. Men tänker bara på mina stackars benhinnor. Och jag har ju lite ont i halsen.
På vägen hem blir jag bitter igen. Eftersom jag har jobbat hela dagen och alla sitter i solen i solbrillor och äter glass. Och går runt med systemetpåsar för dom ska sitta i kvällssolen och dricka öl. Fyfan vad najs det hade varit.
Men jag ska gå upp halv sex och jobba imorrn. Drömmen.
När jag kommer hem känner jag att jag måste va lite duktig. Och eftersom det är så varmt kan jag springa i mina korta tights och ett linne. Inte ett dugg kallt. Det är varmt. Det är sommar.
När jag kommer till elljusspåret är skillnaden stor sedan sist. Sist jag skulle springa där gick det inte, för det var massor av snö och is. Det kanske säger mer om min spring-diciplin än om våren, vädret, solen och försommaren. Jag vet inte.
Jag är hur som jävligt stolt över att jag sprang hela rundan, hela vägen och inte alls fick ont i benhinnorna. suxäss!

Det går bra nu
Så det är ju jävligt synd att jag ska gå runt och bli småirriterad och haka upp mig på skitsaker, sådär som jag alltid gör.

väl mött

Äntligen en bra dag på den här skitveckan.
Jag har träffat människor. Riktig människor, på riktigt. Pratat med folk. Allt känns så himla mycket bättre nu.
Det är sånt här jag måste komma ihåg, så jag slutar vara seg, trött och tråkig och bara säger nej hela tiden när folk försöker få ut mig från mitt rum.
Människor. Det är sånt man behöver. Jag förstår det nu. Jag förstår det jämt egentligen. Det är bara det att ibland orkar man bara inte. Eller man tror att man inte orkar, för när man väl ger sig ut och träffar människorna så är dom snälla och man har trevligt. På riktigt. Tillochmed jag orkar konversera.

Väl mött

Jag hatar det. Jag hatar det så intensivt.
Jag hatar när jag förväntar mig saker, och verkligen tror att de ska inträffa. Jag tror innerligt att dessa saker, dessa händelser som jag fantiserar ihop, ska inträffa. Imorse fick jag en såndär uppenbarelse.
Det är helt och totalt rimligt att detta kommer inträffa, bara jag tajmar.
För det har ju hänt förr...
Sen blir jag arg och hatar mig själv ännu mer när jag inser att det inte kommer inträffa. För jag går hela tiden och hoppas, in i det sista, att det faktiskt ska ske. Men det gör det såklart inte. Och jag dör lite. Trots att jag hela tiden har talat om för mig själv att det inte kommer hända. Jag vet ju det. Det är orimligt.
Chansen är minimal.
Ändå så hoppas jag.
Det värsta är att inom loppet av 7 timmar så går jag på samma grej igen.
Nu, nu, nu händer det. Jag känner det på mig.
Alltså kom igen och lägg av. Du är bara töntig.

Det värsta är att jag vill att det ska inträffa. Fast jag vill ju inte. Vi hade ju kommit överens om det där.

Hej helgen, full av jobb och pluggångest, för lite sömn och mera ångest.

Väl mött

Jag faschineras lite över hur dagar bara kan gå. Utan att någonting händer. Inget händer, jag gör inget. Jag ligger i min säng på kvällen och funderar. Vad har jag gjort för vettigt och givande idag?
Jag har inte gjort någonting. Alls. Inget vettigt.
Idag har jag iallafall träffat min huvudhandledare och bokat in en dag på psykakuten och fått svaren på alla tentafrågorna.
Men. Ska jag va på psykakuten nästa torsdag måste jag ju va ute på ulleråker kvart i sju på morgonen. yaay! Och jag har inte varit sådär smart så jag har skrivit på tentafrågorna och lagt alla de där bra svaren på minnet.
Har inte sett en enda patient idag. Kommer antagligen inte träffa nån imorrn heller. Givande praktik, ahhjustä.

Jag gillar hur jag skjuter upp allt som jag måste göra. Känns som att allt kommer komma över mig på söndag kväll och jag kommer få panik. Som vanligt.

Om jag ignorerar allt, visst försvinner det då? Snälla!

Väl mött

Jag tycker inte om det här. Varför gör jag såhär?
Är negativ och har en motivation på minus femhundra. Det enda ord jag använder är nej. Vill inget.
Världens finaste dag. Fick sluta tidigare på praktiken. Äntligen, finally, TACK!
Går hem, in på mitt rum, drar ner persiennerna och lägger mig i sängen. Vill inte va med. Orkar inte. Känner inte för det. Neggo.
Har haft alla chanser i världen att träffa människor, va social och ha trevligt. Men jag vill liksom inte. Ligger hellre i min säng och glor och tycker synd om mig själv.
Jag måste göra nåt åt dethär.

Bestämmer mig för att ringa upp en gamal vän. Har dåligt samvete för att jag inte har hört av mig på år och dar. Men numret är borta. Har det inte kvar. Ångest.
Men jag minns det här. Det blev nåt tok när jag fick tillbaka min telefon och numret föll bort och på hennes namn fanns istället nummret till hon som lägger schemat på mitt jobb. Kan bli en lite konstig situation...

Vill inte ligga här och va seg och trög och tråkig och HA tråkigt. Kanske ska bege mig ut på en promenad ändå. Fast jag inte ville från början. Men nu vill jag. Lite sol. Lite luft. Lite annat än mina fyra väggar.
Nej, jag orkar inte.

Väl mött

Livet på psykiatripraktik. Sitta på en stol och glo mellan halv nio och fyra. Kan inget göra, kan inget säga. Bara sitta och glo. Givande två veckor.
Och ingen vill riktigt låta mig gå hem. Istället ska jag fika 45 minuter innan klockan är tio i fyra och det är okej att släppa studenten lite tidigare. Och det är ju så himla synd att dom har kortat ner psykiatripraktiken. När jag läste hade vi sex veckors psykiatriplacering.
Åhh! Ta mig därifrån.
Och sen spenderar man eftermiddagen med att ligga i sängen och stirra i taket och känna sig meningsfull. Sen får man ångest för att man inte har letat en artikel om psykiatrisk vård.
För det är ju sånt jag gillar att göra.

Jag vill inte mer.

Väl mött.

Det är samma sak igen. Som för ett år sen. Mitt fina två-och-en-halv-minuters-promenadstråk från mitt korridorsrum till Coop. I våras, måste det ju ha varit, låg det kanske fyra eller fem döda fåglar på vägen mellan mitt rum och Coop. Det är någonting med döda fåglar.
Igår när jag var ute på min solskenspromenad låg det en död och relativt mosad fågel längs vägen.
Idag när jag var ute på min kvällstänkarpromenad låg det åter igen en död fågel längs vägen. En helt annan väg på ett helt annat ställe ska jag tillägga. Det känns som att döda fåglar förföljer mig. Och jag gillar det inte.
Jag får liksom Hitchcock-vibes. Jag har iochförsig inte ens sett Fåglarna, men jag får sånna vibes ändå. Döda fåglar känns lite obehagligt. Det gör faktiskt levande fåglar också för den delen.

Väl mött

Hela jävla dagen. Hela jävla dagen har jag suttit och funderat på min eftermiddag. Vad jag ska göra, vilka strategier jag ska använda mig av när jag kommer hem. För jag vet ju vad som händer när jag kommer hem. Jag vet hur jag funkar.
Inga av mina planer funkar. På promenaden hem hinner jag ångra mig femtioelva gånger och jag känner mig lite lätt stolt när jag öppnar dörren. För jag tror att jag har klarat dagens utmaning. Men nu är jag hemma. Och har det gått bra? Nej. Det är ju bara att konstatera.

Har fått mitt sommarschema. Jobbar hela midsommar. Eftersom det är storhelg och jag, av någon märklig anledning, alltid hatat midsommar ända in i själen, så är jag rätt nöjd. Jag slipper våndas genom årets värsta högtid och jag får en massa, massa pengar.
Jag tror att det här med att jobba storhelg kan komma att bli min grej. Man slipper tvingas till någon slags hääärlig släktmiddag eller motsvarande löjlig tillställning med fula hattar, för mycket snaps, regn och årets värsta bakfylla vilken man spenderar med att försöka fylla i alla jobbiga minnesluckor. Och man får jääävligt bra betalt. Jag gillar iden. Gillar den skarpt. Plus att det är rätt lugnt att jobba då, händer inte så mycket.
Men det är bara för att jag är en bitter människa som helst inte vill socialisera mig och umgås med andra.
Satan vad skönt ändå.
Jag tror på det där med att låsa in sig på sitt rum. Jag kan lätt sitta här i minst en vecka. Tre. Fem. Ett halvår. Inga problem.

Ovärd dag. Men tydligen måste jag genomlida dessa två veckor. Annars har jag liksom inte fullföljt min utbildning. Jag tänker absolutintenågonstanihelvete jobba inom psykiatrin. Ledsen, men det är inte kul. Inte kul alls. Fick sitta och nypa mig i armen konstant för att inte somna under vårt enda patientsamtal idag. Fick spärra upp ögonen som en idiot när jag sedan satt och lyssnade på sjuksköterskan som satt och pratade om... någonting. Skulle med på någonslags föreläsning. Exakt samma som jag satt på igår och försökte hålla mig vaken.
Lyckad första dag på praktiken.
Fuckmylife

Jag kommer göre ändå. Även fast jag sa åt mig att inte gör det. Jag gör det. För att jag kan och vill. Jag bryr mig inte längre. Bryr mig inte ett skit.
Frågan är ju bra om jag orkar

Väl mött

Ligger och tar en kvällslur sådär ett par timmar innan det är dags att gå och lägga sig på riktigt. Smart.
Hur som vaknar jag efter en kvar en den mest intensiva smärtan jag känt på länge.
Ta bort det som gör ont!
Det är inte rättvisst att jag ska ha så ont.
Gjorde ont idag när jag gick. Gick över, men kom tillbaka efter en stund. Och så höll det på.
Gjorde ont när jag hade en lång föreläsning idag och var tvugen att sitta still i en obekväm ställning.
Fuck my life
Jag vill baara ligga raklång på rygg i min säng hela dagarna. Det ända som hjälper.

Väl mött.

Ps. Inatt drömde jag att alla fick en liten morfinspruta, bara för att det var så långt kvar till sista april. (Jag önskar att min morfinspruta va påriktigt. Jättemycket.) Ds.

Ligger och tar en kvällslur sådär ett par timmar innan det är dags att gå och lägga sig på riktigt. Smart.
Hur som vaknar jag efter en kvar en den mest intensiva smärtan jag känt på länge.
Ta bort det som gör ont!
Det är inte rättvisst att jag ska ha så ont.
Gjorde ont idag när jag gick. Gick över, men kom tillbaka efter en stund. Och så höll det på.
Gjorde ont när jag hade en lång föreläsning idag och var tvugen att sitta still i en obekväm ställning.
Fuck my life
Jag vill baara ligga raklång på rygg i min säng hela dagarna. Det ända som hjälper.

Väl mött.

Ps. Inatt drömde jag att alla fick en liten morfinspruta, bara för att det var så långt kvar till sista april. (Jag önskar att min morfinspruta va påriktigt. Jättemycket.) Ds.

Jag har kommit på lösningen på mitt problem. Jag vet hur jag kan lösa det här.
1. Lite drastiskt kanske, men jag kan på något sätt ta livet av mig. Efter psykiatrikursen har jag ju fått en massa tips på olika metoder. Det skulle dessutom inte bara lösa det här problemet, utan även alla andra problem. Då behöver jag inte oroa mig för hur jag ska orka ta mig till praktiken, orka plugga. Behöver inte oroa mig för jobb och framtid. Behöver inte fixa någon ny roomie. Alla problemen bara försvinner. Fantastiskt bra lösning om man har en multiproblematisk situation.
2. Jag kan gå till Ica, köpa mig en fjortonochetthalvt-kilos godispåse. Låsa in mig i mitt rum och gömma nyckeln. Lägga mig i sängen, sätta på årets bästa spotifylista. Sen kan jag bara lägga mig i sängen och smälla i mig allt godis tills något inre organ spricker. Eller tills jag anser att allt känns bra och lugnt och okej igen. HA!
3. Jag kan radera ut hela min identitet, ta alla sparade slantar jag har och bara köpa en flygbiljett till första bästa söderhavsö. Där kan jag ligga i en kokosnötsbikini och sola och va nöjd med livet och framförallt dricka massa jävla söta och sliskiga drinkar som smakar sommar. Aldrig mer komma tillbaka eller tänka på alla jävla skitsaker som livet här för med sig. Låtsas som att jag som sitter här aldrig har funnits. Däremot har heta bruden i kokosnötsbikinin, som är löjligt brun, funnits på en söderhavsö i 22 år.
4. Jag kan vara en mogen och vuxen människa och bara face my problems.
Men det är ju inte min grej. Jag är konflikträdd och undviker konfrontationer så länge jag kan. Kan jag stå tyst i ett hörn och inte märkas, så gör jag gärna det. Speciellt om alternativet är att starta någon slags konflikt där man inte riktigt vet hur det kommer sluta.
Förstår egentligen inte varför jag förstorar upp alltihopa och gör det till ett problem, när det egentligen inte är någonting. Alls. ingeting, ingenting, ingenting. Det är allt annat än ett problem, även om jag ser det som ett problem. Det är inte ens en situation. Det är bara... det bara ÄR helt enkelt.

Efter dagens föreläsning av en psykiatripatient känner jag mig trots allt väldigt, väldigt normal. Även om det är många saker som står allt annat än rätt till.  Men ganska funktionell verkar man ju ändå vara, även om man har en släng av någon socialt missanpassad diagnos. Lite lätt dystymi, en uns av schizoid personlighetsstörning och en släng av vaneföreställningssymtom. En härlig blandning.

Blev fantastiskt paranoid idag. Det är ju självklart att alla skrattar åt mig bakom min rygg. Det skulle jag också gjort, om jag var på rätt sida om ryggen. Det kan ju vem om helst räkna ut att någon/några/alla bara vill jävlas med mig, lura mig och driva med mig. Det är ju faktiskt jättekul att syssla med sånna saker. Bästa underhållningen evvaah!

Jag har inte haft min bästa dag idag. Det vore ju en lögn att påstå något sådant. Gråtfärdig på vägen till skolan. Gick ut på en solskenspromenad när jag kom hem. Men den va värdelös eftersom jag fick ont i benen & fötterna och bara gick och grubblade ihjäl mig.
Har varit så jävla ambivalent hela dagen (Ja, jag har lärt mig ett nytt ord, och även lärt mig betydelsen av det. Vänj er, kommer använda ordet mycket frånochmed nu). Har verkligen inte kunnat bestämma mig om något. Och nu sitter jag fortfarande och bara.. Bara tvekar och försöker bestämma mig.
Fuck my life.

Jag vill absolut inte ha praktik. Vill abolut inte inte ha en enda ledig stund på 13 dagar. Vill inte att det ska vara någon hemma här i lägenheten samtidigt som mig. Aldrig någonsinn. Jag vill vara själv och ifred. Lägg av med å störa mig!
Vill inte att Olov ska åka iväg på lördag och bara lämna mig ensam här i den enorma lägenheten. Jag kommer ju bara jobba, va på praktik, komma hem sova, gå upp, jobba, hem sova... Livet

Väl mött

Det var bra igår. Faktiskt. Och jag kan tillochmed glädjas såhär i efterhand åt att jag hade en riktigt kul kväll. Jag är nöjd! Och framförallt är jag nöjd över att ha haft en ledig helg där jag bara har gjort saker som jag har velat göra. Inte jobbat, inte pluggat, ingenting. Jag gillar sånnadär mellanhelger. När man är mittemellan två kurser, så man inte behöver ha ångest för att man inte pluggar.
Imorgon börjar praktiken igen. Och jag har reflekterat lite. Jag ska jobba 13 dagar i sträck. Jag älskar mitt liv. Jag ska gå upp tidigt varje morgon i 13 dagar. Tur att man inte börjar 06.45 på psykpraktiken. But still...
Och under den tiden ska jag hinna plugga till den där tentan, och säkert göra nåt mer pluggrelaterat. Men när det är över ska jag åka hem till mamma, sen ska jag åka till Nora. Då ska jag bara ha det skönt, lugnt och skönt och inte göra nåååågonting alls.

Jag önskade att jag hade en bil här ibland. Det skulle vara så praktiskt att ta sig runt med. Det är nog det enda som är dåligt här. Att jag inte har tillgång till en bil. gemig.gemig.gemig.

Imorse kom jag på att jag nästan glömt bort en sak. Och det va så skönt att jag hade glömt bort det, och inte tänkt på det på ett halv dygn. Men nu har jag ju lite smått grubblat på det till och från under dagen. Vill inte, vill inte, vill inte. Jag känner mig som en trotsig femåring, men jag vill faktiskt inte. Så är det bara.
Angående allt annat måste jag bara bestämma mig, och sluta ändra mig och sluta va så jävla korkad. Jag har nog egentligen bestämt mig, men jag kan liksom inte hålla mig inom ramarna. Jag är ju bara dum i huvudet som inte ignorerar och skiter i det totalt. Det finns liksom ingen mening med det. Ingen alls. Jag måste bara skärpa mig. Som vanligt och alltid.

Och bytheway så är jag återigen tillbaka på ruta ett. Som vanligt en söndagskväll.. Men nu är jag frisk och tänker skärpa mig och göra det bra den här gången! Jag håller på mig. Hejja mig!

Väl mött

BAAAHHH!!
Känner mig otroligt frustrerad över något, men jag har ingen aning om vad. Det är som att det är nåt i kroppen som bara gör mig orolig och rastlös och jag får känslan av att nåt är så jävla fel.
Det löser sig nog. Jag har mina misstankar om vilka faktorer det kan va som gör att jag känner såhär. Det är en ambivalens inom mig, jag måste nog se till att öka diskrepansen.
Om inte annat så löser det sig när jag får ta på mig min fina klänning och dricka drinkar och gå på gask med fantastiska människor ikväll.
Det kommer bli en bra kväll.

Igår hade jag så jääääävla ont igen. Charlott kom på den briljanta idén att Hanna kanske hade några citodon kvar. Och att hon säkert hade ett recept så hon kunde ta ut fler.
I like!
Det är ett erbjudande som jag skulle kunna tänka mig att nappa på. Slippa smärtan och bli lite skön och go i kroppen.

Väl mött

Idag blev jag kär. Kär på riktigt och innerligt. Och hela situationen var så fin och perfekt och underbar. Kunde inte ha varit bättre. Ändå så är min nyfunna kärlek något som jag inte vill skylta med. Något jag hellre vill hålla för mig själv. Egentligen.
Ni vet när man blir sådär kär. Allt annat bara förvsvinner. Alla andra synintryck försvinner, alla andra ljud försvinner.
Solen sken och jag promenerade nerför Carolinabacken. Och det kändes så bra eftersom jag inte gått där på så länge. Klockan va knappt halv tio på morgonen. Fantastisk tid. och det var sol och en massa blommor på marken.
Det är då det händer.

 

Ta bort det onda i halsen och sluta snora. Börja kunna andas!
Allvarligt. För nu blir det värre. Det är altid värst på natten. Och morgonen.
På dagen är det helt okej, jag kan andas och så vidare och så vidare.
Men nu.. så fort jag lägger mig ner blir jag täppt och får ingen luft. Ont i halsen och hostar tills bronkerna blöder. Allvarligt. Det känns som att allt bara går sönder varje gång jag hostar.

Mitt fönster är ett bra fönster. så varför vill jag byta bort det?
Man ser allt från mitt fönster. Man ser över till grannen som har någon slags projektor över en hel vägg. Han använder den som datorskärm och när han kollar på film.

Sista dagen på praktiken. Och på tåget dit tänker jag bara på att jag kan låtsas vara sjukare än jag är, så jag kan få hålla mitt föredrag, ha min bedömning och sen gå hem innan lunch. Det är mitt mål.
Pallar inte fler blodtryck och tråkiga subcutana injektioner. Och jag har tröttnat på barnkontroller och fötter.
Men det går ju självklart inte som jag tänkt.
Seg dag som vanligt, eftersom det va just allt det där som jag har tröttnat på.
Men efter lunch...
Best Day Of My Life!
Hela tre(!!!) intramuskulära injektioner. Stick-i-stjärten-skills here I come! Jag är sjukt stabil på handen, och riktigt bra på att ge folk sprutor i stjärten. Med riktigt långa och grova nålar. Jävligt bra!

Efter det får jag ha mitt fina föredrag, och det blir för enbart min handledare. Känns astöntigt, men det går fort. Och hon skriver på min lapp. Jag är godkänd och får sen springa till tåget för att inte missa det.
Det är varmt, för solen har kommit fram.
Men tåget är sent, det är ett "major failure" på rälsen utanför Gävle. In my ass att vi kommer hem, någonsinn!
Vi glassar (dock utan glass) på tågstationen i Skutskär. Drömmen! Men jag får sånna enorma sommarkänslor.
När jag kommer hem åker skinnjackan, glajjorna och de transparanta tightsen på. Sommarsommarsommar!
Det var dock aningens förkallt när man ska gå hem på kvällen. Jag skiter i det för nu är det Jättevår. Och vi ska grilla på fredag. Justee!

Maja har den senaste tiden pratat mycket om folk som dör, slutar existera och som sedan återuppstår. För att sedan inte existera igen, till att återuppstå och ja.. lite sådär. Folk är halvlevande i största allmänhet. Och det är så, jag köper det.
Men idag har jag insett att man kan va "to much alive". Och det är obehagligt. Jag blir rädd. Men jag skojar till det och hoppas på det bästa. För tydligen så lever folk. Folk är inte alls döda. Eller tror jag. Jag vet inte. Det kanske är jag som är halvlevande..??

Väl mött

Smärta är bara en högre grad av njutning. Just sayin. Och det gäller allt, alla kategorier, alltid. Okej, inte när det gäller min höft, men allt annat. Tillochmed vid slagsmål. Dock kan det ju tilläggas att mina erfarenheter av slagsmål är mycket begränsade och jag inser att det kan finnas folk som är beredda att säga emot mig på den punkten.
Men oftast så är smärta en högre grad av njutning.
Och värt det.

Efter att ha spenderat helgen i Falun och hela gårdagen inomhus, insåg jag idag att det faktiskt inte är någon snö kvar nästan.
Heja Våren!
Snart borde det bli dags att ge sig ut på tussilagojakt. Jag tror starkt att det finns mängder där ute. Om inte än så riktigt, riktigt snart. Bara solen vågar sig fram. komsi, komsi, komsi!
Heja Våren!

Väl mött

ps. Jag har tröttnat på att va sjuk. Det är tråkigt och jag vill röra på mig, för jag blir rastlöööös. Imorgon ska jag till Skutskär. Så det så. Jag ska på praktiken. Om jag sitter stilla blossar mitt anlete kanske inte upp och om jag är tyst hörs det inte att jag är hes. Jag kan ha med mig en termos med te i och sörpla på hela dagen (för det är så skönt för halsen). För jag vägrar, vägrar, vägrar skriva ett kompletteringsarbete på redovisningsuppgiften. Jag ska hålla föredragret imorrn. Om jag så ska smitta ner varenda patient i hela Skutskär på kuppen! ds.

Igen. Vaknar tvåhundrafemtio gånger på 6 timmars sömn.
Ligger i pyjamas, med raggsockor, två täcken och en filt. Fryser ihjäl.
Ligger halvnaken utan täcke. Svettas ihjäl.
Vaknar och det är taggtråd i halsen. Gör ont att dricka vatten, får inte fram ett ljud.
Det blir ingen praktik idag.

Gårdagen blev nästan som jag förutspått. Jag kände liksom på mig att tåget från Gävle inte skulle gå. Såg framför mig hur jag sitter fast i Gävle kl 22.00 en söndag. Vad fan gör man då?
Tåget börjar åka, men tvärnitar. Två gånger. Sen backar det tillbaka till tågstationen. Det är nåt fel på det.
Vi får stå ute i kylan och vänta på ett nytt tåg. Känns asbra när man har feber, är bajstrött och vill hem.
Dessutom var luftfuktigheten typ 372%, så det var ju inte asmysigt när man hade tagit på sig skinnjackan för man tyckte att det var vår. (Kan vara anledningen till att jag fick feber in the first place...)
Men jag kom hem tillslut. Lyckan

Min bror ringer mig halv elva. Ska du ha nåt från apoteket? Jag är där nu.
Han är bra min bror. Jag fick halstabletter och halsgurgel.
Så nu ska vi va sjuka i soffan hela dagen. Båda två. Överkonsumera panodil och halstabletter. Bra skit.

Jag gillar inte riktigt dethär. Hur ska du lösa det här då? Genious!
Jag gjorde ju egentligen bara det som inte var mer än rätt. Vi kom ju fram till att man borde gört oftare. Fast kanske inte riktigt såhär då...
Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Bara lite halft, och det är ju inte så kul. Eller?

Väl mött.

Jag visste att det skulle hända. Jag kände på mig det innan, och det blev som jag förutspått. Men jag är inte bitter, nänä. Jag börjar om från början igen, som vanligt. Börjar bli van liksom.

Det är så skönt när man blir febrig och har ont i halsen. Kan inte andas, inte sova, inte röra sig, inte äta. Allt gör ont och är jobbigt.
Det är helt enkelt jävligt synd om mig idag.
Har spenderat dagen med att ligga i soffan och tyckt synd om mig. För omväxlingens skull la jag mig i sängen en stund och tyckte ännu mer synd om mig.
Har inte pluggat sådär som jag borde heller. Tycker därför synd om mig själv som måste hålla ett föredrag imorgon som jag inte riktigt är förberedd på. Inte tillräckligt iallafall, känns det som.
Töntig uppgift dessutom.

Skönt att hänga hemma ändå. Mamma som kan ta hand om en och tycka synd om en. Snart ska jag åka tåg igen. Gotta löv the tågåkar-life.

Har beställt den där namnskylten nu, så nu känns det liksom lite mer på riktigt. yay!

Väl mött

Ibland blir jag så stolt över mig själv att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.
Fem dagar. Fem dagar har jag klarat av.
Nu börjar den riktiga utmaningen. Är lagomt bakfull och så ska jag hänga hemma hos Mami och Papi resten av helgen. Det är som upplagt för ett återfall. Man vet aldrig vad som kan hända. Kan sluta i katastrof och hela veckan försvinner. Till ingen nytta.
Jag håller tummarna för mig själv. Jag måste göra det här. Jag bara måste. Måstemåstemåste.

Synd att jag förstör min fina statistik med annan skit. Men man måste ju ha nåt. Dessutom kan man inte ta allt dåligt på en gång och ändra på. En sak i taget. Annars blir beteendegapet för stort, då ökar ambivalensen och diskrepansen blir alltför stor. Då ger man upp. Det har jag läst i en bok, så då är det sanning.

I vanliga fall hade jag sagt: Jag vet iallafall att jag kommer misslyckas. Jag kommer fortsätta med mitt destruktiva beteende när jag kommer hem till Mamma och Pappa, sen får jag börja om helt på måndag. Jag vet det. Jag vet det.
Typ som att jag redan bestämt mig för att misslyckas. Men nu är jag mer positiv. (Vart fan kom det ifrån?) Så nu ska jag klara det. Jag kan!

Väl mött