klyftigatankar

Helgen började skitbra. 20 fantastiska timmar med mamma och pappa och sol och falun från sin bästa sida. Sen kom fredagen och det där som jag drömde för länge sen och det som jag hela tiden går och är rädd för ska hända (en som jag vet aldrig kommer hända), det händer plötsligt och blir någon slags surrealistisk verklighet. De senaste dygnen har varit knäppa, sjuka, obegripliga och kaos. Och lite till kaos. Det blir liksom aldrig som man tänkt sig, men man kan ju tycka att det kan få vara bra iallafall? Eller?

Men nu är det värsta över. Nu är det inte kaos, och jag är lugn igen.

Har även haft ännu en rövdag på jobbet. Ska jobba 6 dagar i sträck. Och jag är dålig dålig dålig dålig på det jag gör. Har dessutom för mycket för mig och saker jag tänker på för att kunna fokusera på nåt vettigt. Ska dessutom ha lagt något slags schema för hösten och besluta om när jag vill jobba helg osv osv osv. Hur ska jag kunna veta??!! Måste skaffa mig ett pass, å det snaraste. Måste besluta om nästa vecka och hur jag ska göra med den stundande långlånghelgen. Kommer förmodligen inte bli som jag tänkt mig, men ibland måste man faktikt göra lite vettiga prioriteringar. Och det har jag ju insett efter den här helgen att jag ska börja omprioritera saker och ting lite smått, en aning....

 

Nu ska jag sova så det blir imorgon så jag kan gå upp och gå till jobbet och göra bort mig och vara dålig och glömma saker och förstöra saker och för andra och allt annat som är synonymt med att inte klara av sitt jobb...

 

Och så ska jag krama om min fina mormor såklart!!

Väl mött

 

Det känns som att jag bara sitter och väntar på att det ska hända något. Och jag liksom vet att det aldrig någonsin kommer hända någonting, ty mitt liv är en enda lång upprepning av repriser på redan skedda händelser.  (Jag är inte ett dugg bitter) Mest velig, otålig, rastlös och nyfiken.

 

Längtar efter min minisemester i augusti. Är bara livrädd att jag hypar upp allt alldeles på tok för mycket och så blir det bara pannkaka av det sen i slutändan iallafall. as always
.

Jag ska tydligen jobba kvar på min avdelning i ända fram till mars. Kult! Det är bara det att nu måste jag helt plötsligt lägga mitt eget schema. Har typ inte den minsta aning om hur jag vill ha det och hur jag vill jobba och vad som känns bra osv osv osv. Hur ska jag kunna veta det?

 

Väl mött

 

Har varit i stockholm och önskar lite att jag bodde där. Träffade en massa mysiga människor, druckit vin, ätit god mat och haft det så himla himla bra! Jag vill dit, men ändå inte. Vill ha nånting nytt. Thilda ville att jag och Maja skulle köpa trean bredvid hennes lägenhet och bli hennes grannar. Och jag vill.

Vill nog egentligen mest bara flytta och ha något eget. Bo in mig och trivas och känna att här bor jag.

 

vill bort och göra nåt nytt, göra nåt annat, se nånting, träffa andra och nya människor. Jag är inte bitter, bara avundsjuk på min lillsyster som åker till spanien i en månad, min bror som åker till china i ett halvår, adrian som åker till kanada i ett år, nora som bodde i frankrike ett halvår,och alla andra som är/åker/har varit utomlands och gjort nått jättelänge. vill också

 

men jag har kylen full med egenplockade blåbär och jobbar kväll imorrn, så jag är ganska nöjd ändå.

plus att jag har jobb till sista mars. wehoo

 

väl mött

 

En vecka. En vecka som legitimerad sjuksköterska. En vecka var vad det tog för att an ska komma in i hetsen och stressen och paniken och ångesten. (skoja ba, allt det där fanns där hela tiden) Men det är så mycket mer påtagligt nu. Man dubbelkollar allt hundra gånger, frågar någon en gång extra, bara för att vara på den säkra sidan. Den konstanta stressen och rastlösheten och oron som gnager. Jag tänker på jobbet när jag är ledig. Jag drömmer om jobbet när jag sover. Jag är alltid där.

Det är alltid massor, massor att tänka på, att komma ihåg och att göra. Det värsta är att alla säger att det är så himla skönt att det är så lugnt nu..... Förstår inte vad dom menar. Jobbar vi ens på samma avdelning? Mitt huvud är ett toalt kaos när jag går hem och när jag är på jobbet och när jag inte är på jobbet. Jämt, Jämt, Jämt.

Och man hinner aldrig riktigt vara ledig, varva ner och ta igen sig. Ladda om inför nästa dag, nästa pass, nästa....

I helgen var jag dessutom sur, grinig och irriterad på min bästa vän och kollega. Enbart för att hon var ledig och jag jobbade. Men det vet hon inte om. Nu har hon dessutom bokat hotell i utlandet åt oss, så då är hon förlåten för att hon var ledig, drack vin och hade roligt på fredagskvällen, medan jag sprang med insulinsprutor, morfinsprutor, blodiga handskar och torkade röv. (alltså, allvarligt, jag älskar faktiskt mitt jobb)

Jag undrar bara när man ska hinna varva ner lite. Umgås med folk. Ta en öl. Gå på bio. Ta en fika. Träna. Slappa i nåns soffa framför en dålig film och peta i en godisskål med halväckliga leftovers.... NÄR?! Krävs det en semestervecka för att man ska kunna känna sig som fölk? (Nora, jag längtar tills du flyttar hit och vill peta i en äcklig godisskål med mig en sketen tisdagkväll och somna i soffan kl 19.30. Hela hösten!)

 

Väl mött!

 

Har precis haft mitt sista sista intropass som sjuksköterska. Från och med i morgon kl 13.00 ska jag klara mig själv. Då är det ingen som påminner mig, håller koll på mig, hjälper mig och vägleder mig. Hur fan tror dom att jag ska klara mig alldeles ensam med mina patienter. Emelie säger att jag kommer klara det bra. Men senast idag har jag ju liksom missat saker eller inte haft en endaste aning om vad jag ska ta mig till. Jag kan ju liksom inte hålla på å ringa jouren för att sätta ett jävla glukosdropp.... eller? känns ju bara aslöjligt när alla andra gör det på eget bevåg. Men allt jag gör är ju på min legitimation. Min legetimation som inte ens har kommit. Och det finns liksom inte tid att hålla på och kolla upp vartenda jävla PM om alla förberedelser som ska göras innan patienten ska iväg på minsta lilla undersökning. Är det meningen att jag ska ha allt det där i hövvet??

 

ÅÅÅÅÅHH!! Allt känns bara omöjligt och hopplöst. Kommer aldrig bli en duktig syrra... Kommer dessutom inte ha tid med något annat än att jobba eftersom jag kommer vara tvungen att va på jobbet typ en timme innan jag börjar för att hinna med att läsa på, samt jobba över minst en timme varje dag för att hinna klart allt jag borde ha gjort och dokumenterat om. På min lediga tid kommer jag dessutom bara ligga i fosterställning och ha ångest över allt jag har glömt och missat och inte tänkt på och gjort fel.

 

 

Väl mött