klyftigatankar

En vecka. En vecka som legitimerad sjuksköterska. En vecka var vad det tog för att an ska komma in i hetsen och stressen och paniken och ångesten. (skoja ba, allt det där fanns där hela tiden) Men det är så mycket mer påtagligt nu. Man dubbelkollar allt hundra gånger, frågar någon en gång extra, bara för att vara på den säkra sidan. Den konstanta stressen och rastlösheten och oron som gnager. Jag tänker på jobbet när jag är ledig. Jag drömmer om jobbet när jag sover. Jag är alltid där.

Det är alltid massor, massor att tänka på, att komma ihåg och att göra. Det värsta är att alla säger att det är så himla skönt att det är så lugnt nu..... Förstår inte vad dom menar. Jobbar vi ens på samma avdelning? Mitt huvud är ett toalt kaos när jag går hem och när jag är på jobbet och när jag inte är på jobbet. Jämt, Jämt, Jämt.

Och man hinner aldrig riktigt vara ledig, varva ner och ta igen sig. Ladda om inför nästa dag, nästa pass, nästa....

I helgen var jag dessutom sur, grinig och irriterad på min bästa vän och kollega. Enbart för att hon var ledig och jag jobbade. Men det vet hon inte om. Nu har hon dessutom bokat hotell i utlandet åt oss, så då är hon förlåten för att hon var ledig, drack vin och hade roligt på fredagskvällen, medan jag sprang med insulinsprutor, morfinsprutor, blodiga handskar och torkade röv. (alltså, allvarligt, jag älskar faktiskt mitt jobb)

Jag undrar bara när man ska hinna varva ner lite. Umgås med folk. Ta en öl. Gå på bio. Ta en fika. Träna. Slappa i nåns soffa framför en dålig film och peta i en godisskål med halväckliga leftovers.... NÄR?! Krävs det en semestervecka för att man ska kunna känna sig som fölk? (Nora, jag längtar tills du flyttar hit och vill peta i en äcklig godisskål med mig en sketen tisdagkväll och somna i soffan kl 19.30. Hela hösten!)

 

Väl mött!